Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!
Sister Sledge - Thinking Of You (1979)
Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.
Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.
Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.
En sagolik tid i mitt liv var julen 1996. Jag hade i början av december flyttat in i min första egna lägenhet på Möllevången (bohemernas tummelplats) i Malmö. Nästan inga möbler hade jag, efter fem år i färdigmöblerade studentrum. Jag hade en ständigt pågående picknick på parkettgolvet på en filt, där jag satt och pimplade Vodka Russian och käkade cashewnötter. I det stora fönstret stod en par levande ljus och fladdrade i vinddraget. I övrigt saknades nästa lampor helt. I stereon spelades Dusty Springfield, Dionne Warwick och mest av allt Scott Walker. Jag hade i rask följd under 1996 köpt Scott Walkers fyra första soloalbum på CD. Jag minns att "Scott 3" lämpade sig särskilt väl för att lyfta julstämningen till himmelska höjder.
Jag tog med skivorna till föräldrahemmet i Sankt Olof över julhelgen. Efter en blöt julmiddag hos några grannar, satt jag berusad i mitt gamla pojkrum och spelade dessa gudomliga plattor. Jag ringde min gode vän Sebastian [mannen som hjälpte mig att starta Spengo] mitt i natten och berättade för honom, uppluckrad av tårar, hur jävla bra Scott Walker var. Det var för ovanlighetens skull en jul med snö i Skåne.
Efter att man har börjat lyssna på Scott Walker blir man inte riktigt densamma som förut.
Min absoluta favoritlåt med ”the God-like genius” är och förblir “The Old Man’s Back Again” från det mästerliga albumet “Scott 4” från 1969. Jag älskar den låten minst lika mycket för elbasens framträdande roll som för Scotts mäktiga barytonröst, som annars alltid fullständigt står i centrum.
Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)
Egentligen skiter jag i vad låten handlar om. Jag bryr mig inte så mycket om texter. Men i korta drag reagerade den öppet vänsterradikale artisten (som lustigt nog egentligen heter Engel i efternamn) här på Sovjetunionens militära intåg och förintande av den s k Pragvågen, som inneburit en rad liberala reformer i det socialistiska Tjeckoslovakien under våren och sommaren 1968. Scott Walker liknade det totalitära tilltaget vid att Stalin spökade igen.
Det finns en otrolig rymd och ett djup i soundet i “The Old Man’s Back Again”. Stråksektioner byter skepnad som stora molnformationer. Ibland tornar de upp sig som väldiga svarta hotfulla moln ovanför en flödande ackustisk gitarr och Walkers mäktiga mässande röst och hans knivskarpa uttal. I refrängen väller något som låter som ryska manskörer upp underifrån ur underjorden.
Som en märkligt väl fungerande kontrast jobbar basen på oavbrutet längst fram i mixen. Här får man för en gångs skull ett tillfälle att höra en hur en elbas låter. Den liksom lockar, pockar och buffar melodin (som annars skulle vara tämligen stillastående) framför sig. Som en vårbäck hittar basgången hela tiden nya vägar att bryta fram när den stöter på hinder. Det är en tidstypisk basstil från sextiotalets sista två år som jag talar om. Man kan säga att det råder ett avspänt acid jazz-groove över den spöklikt mörka och avgrundsdjupa stämningen i “The Old Man’s Back Again”! Just den här typen av "groovebas" kan man förresten också kan njuta av i många av Serge Gainsbourgs låtar.
När jag försökte ta reda på vem som trakterade basen i “The Old Man’s Back Again”, visade det sig att Scott Walker själv hade en bakgrund som basist! Redan i slutet av 50-talet hade Walker anammat elbasen, när de flesta rock ’n’ roll-grupper fortfarande körde med ståbas. Innan han blev sångare i The Walker Brothers, hade han varit med i en rad surf- och instrumentalband i Los Angeles som basist. Han hade till och med försörjt sig som studiomusiker med detta instrument, bland annat för den legendariske producenten och arrangören Jack Nitzsche.
Jag har inte alla fakta på bordet än, men kanske var det Scott Walker själv som lade den överjordiska basgången på “The Old Man’s Back Again”?
Jag tillhör den generationen som först fick höra den här låten med skejtarhardcore-/thrash metal-gruppen Anthrax.
"Got The Time" med Anthrax:
Först förstod jag inte att denna frenetiska catchy punkrökare var gjord av ett litet tunnhårigt baby face till engelsman som hette Joe Jackson. Han var tydligen en av de arga unga män som kom fram i kölvattnet av Elvis Costello och Graham Parker under new wawe-eran. Men jag kollade upp honom så småningom. Jag håller hans två första album kära, även om jag måste medge att det var ett tag sedan jag lyssnade på dem senast.
Det som gör "Got The Time" är främst basen. En energisk och spänstig Converse-bas med stuns ligger långt fram i ljudbilden och som bär melodin framåt. Basen är med andra ord den ständigt studsande basketbollen som håller i gång spelet. Här spelar gitarren en underordnad roll som assistenten. Det brukar annars i regel vara tvärtom.
"Got The Time", Joe Jackson, Live 2002:
Mitt i "Got The Time" hyssjas trummor och gitarr ner för att ge plats åt ett av rockhistoriens få givande bassolon. Det håller mig i spänning rakt igenom. Solot är som ett raffinerat jongleringsnummer. Det är i övrigt bara Lemmy i Motörhead som reder ut bassolon, fast på ett fundamentalt annorlunda vis. Basisten heter förresten Graham Maby. Denne man, de fyra tjocka strängarnas häxmästare, har varit Joe Jackson trogen sedan dess. Han har faktiskt också spelat med They Might Be Giants (kommer någon ihåg dem?).
Min polare Chrille var helt febrig av all ny pop som kom från alla västvärldens hörn under åren kring 1990. Han var en av Simrishamns kommuns första prenumeranter av tidningen Sound Affects och definitivt den förste på Österlen som köpte poptidningen Now & Then. Och Chrille köpte systematiskt allt dessa tidskrifter skrev om.
Ganska snabbt förstod han att alla spår ledde tillbaka till sextiotalet och The Byrds. Han gav mig en kassett full av gudomlig powerpop, new wave och sextiotalspop. Jag överväldigades genast av den vidunderliga "Draft Morning", som flödade fram på tejpen mellan Buddy Hollys "Every Day" och Dwight Twilleys "Alone In My Room". Vi satt på garageuppfarten i en kompis nyinköpta SAAB 99 en hel kväll och lyssnade på kassetten tills bilbatteriet dog, medan en fest pågick i villan bredvid.
Om någon låt är fylld av atmosfär, så är det "Draft Morning", som börjar med en långsam inflygning (eller snarare kameraåkning) över Vietnams djungel en stilla solig morgon före strid. Möjligen insåg Francis Ford Coppola att det skulle bli tårta på tårta att använda låten i soundtracket till "Apocalypse Now".
Bara tre år före låtens tillkomst var Chris Hillman en total nybörjare som basist i nybildade Byrds. Han hade bara varit mandolinist i ett bluegrassband tidigare. När så "Mr Tambourine Man" spelades in fick gröngölingarna i bandets rytmsektion stå tillbaka för rutinerade studiomusiker. Men Hillman växte enormt snabbt mellan varje platta, både som basist och efter tag också som låtskrivare.
Det som verkligen gör "Draft Morning" är basgången, som kretsar i en elliptisk bana kring melodins axel och över Hillmans egna solglittrande mandolinplockande. Sedan bryter kanondån och kulsprutesalvor fram ur den tropiska vegetationen under himlens surrande helikoptrar och störtdykande flygplan.
När larmet dör undan finns bara basen kvar under fem andlösa sekunder. Inget annat existerar då. De sekunderna (1:49-1:54) tillhör de mest centrala ögonblicken i mitt musiklyssnande liv. Vad Chris Hillman gör i detta "break" kan jag inte beskriva, även om jag går tillbaka för att närlyssna om och om igen
Det var 30 grader i skuggan denna tisdagseftermiddag i juni förra året. Tunnelbanetåget saktade in vid Högdalens perrong. Jag hade som vanligt hörlurar i öronen, på väg hem från jobbet. Jag tog mig igenom den brokiga folkmassan. En svettdroppe rann nerför tinningen och luften vibrerade av bassträngar.
Jag överväldigades av en låt med The Temptations, som jag inte tidigare lånat mitt öra till. Det var något från den senare delen av karriären, en låt begravd långt ned i den kronologiska låtordningen på en massiv dubbel CD-samling. En halvhit från 1975, då karriären dalade efter ett mycket framgångsrikt decennium.
Låten Shakey Ground är riktigt tung funk som är svår att förknippa med gruppen och inte heller deras tidigare patenterade Norman Whitfield-funksoul (som jag aldrig till fullo uppskattat). Den här arketypiska funken är soulens motsvarighet till hårdrock, som bygger på tyngd och en slags riffande, föraktad av många.
I rulltrappan nådde jag refrängen och basen blev plötsligt skorrande och överstyrd. Ibland kändes det som om det är två basar som jobbade omlott, cirklande kring de stadiga tunga trummorna och blåset som gjorde korta markeringar här och där. Basgången gick metodiskt som en tuggande Pacman runt i mitt medvetande för att hugga in på allt som inte redan var "funkifierat". Jag ville kunna uttala det magiska ordet precis såsom Mats Nileskär gör det. Jag ville groova loss som Emrick i Stonefunkers, just där och då, mitt framför alkisarna på busstorget.
Det känns rätt logiskt att inleda med ett stycke funk i min serie om låtar som är så bra just för att basen får spela huvudrollen. Detta är en av de få genrer i populärmusiken där basisten är hjälten. Han som så ofta annars är den tystlåtne, träige och okarismatiske typen (typ Bill Wyman) i skuggorna bakom sångaren och gitarristen.
