I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Hela dagen har regnet skvalat utanför. Jag har suttit inne och spelat skivor, nyinköp från Hasses Radio & TV i Tomelilla. Ett chansköp jag gjorde för 15 kronor var bröderna Alessis första skiva. Har man överseende med det där softa men mättade sjuttiotalssoundet med sina syntar är det en angenäm skiva med brödratighta sångstämmor. Man får Hall & Oates-vibbar när det drar åt det souliga hållet och ett par spår är rent Beach Boys-guld! Det är sommar och vi befinner oss i ett lätt jazzigt harmony heaven.
Alessi Brothers - Oh Lori (1976)
The Beach Boys första inspelningssession efter de hade lämnat Capitol 1969, benäms The Landlocked sessions. Inspelningarna ansågs, enligt mig helt felaktigt, inte bra nog för att ges ut. Dennis Wilsons Lady, även känd som Fallin´in love, hade prytt varenda platta släppt under 70-talets första hälft, oavsett artist. Några av låtarna hittar ni här. Istället spelade de i början av 1970, i en annan session, in vad som är en av deras bästa plattor Sunflower som släpptes på Warner/Reprise senare samma år. På Sunflower finns inte med några av de låtar som spelats in i samband med The Landlocked sessions. En del kan man istället höra utspridda på senare 70-tals album som Surf´s up och Holland, medan andra kan hittas på otaliga bootlegs, väl värda att leta efter.
I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.
Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.
Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.
I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.
I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.
Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.
Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.
Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:
Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay
Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend
Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander
Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics
Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues
Ett av de bästa och mest sympatiska banden från 2000-talet är enligt min mening The Kingsbury Manx. De lever en diskret tillvaro långt bortom trender och topplistor. Dock har de närmast ryktesvägen nått en viss framgång med sin sävliga, lågmälda, hypnotiska pop. Letar man referenser så finns det några solklara: den musik The Beach Boys, The Kinks och Pink Floyd gjorde mellan åren 1968 och 1970. Bandets sångare (det är åtminstone två) låter dessutom sådär avslappnat melodiska i rösterna, någonstans mellan Dennis Wilson, Ray Davies och David Gilmour.
"Fixed Bayonets" från Aztec Discipline (2003)
"Animations" från The Fast Rise And Fall Of The South (2005)
"Well, Whatever" från Ascenseur Ouvert! (2009)
De flesta Beach Boys-kännare är överens om att man kan och bör sätta stopp efter albumet Holland som kom 1973. Efter det satte sig Brian Wilson ner i sandlådan för att sedan knappt komma upp igen. Efter det är det ingen rolig lyssning längre; strandpojkarna blir allt mer patetiska och pinsamma för varje år som går.
Trots detta brukar jag ibland gotta mig åt pinsamheter av liknande slag. Och ibland hittar jag oväntade guldkorn. Lyssna här på följande kvartett låtar från åren 1977, 1978, 1979 och 1980 - från album som förgäves försökte hålla fast vid gruppens gamla image av solig och okomplicerad surftillvaro. Album som oftast sågades jämt med fotknölarna.
I min lilla undersökning har jag dessutom hittat paralleller till allmänt erkända Beach Boys-album från exakt tio år bakåt i tiden. Med lite god vilja så tycker jag nog ändå att det här är låtar som är riktigt starka och inte alls särskilt pinsamma. Eller har jag fel?
Det som dock står utom alla tvivel är att låttexterna nu har blivit mer än lovligt banala och att omslagen på dessa sena album är fruktansvärt fula! Vad tänkte de på egentligen?
The Beach Boys: Good Time (från Love You, 1977) - skulle nästan ha platsat på Smiley Smile från 1967.
The Beach Boys: Belles Of Paris (från M.I.U. Album, 1978) - skulle nästan ha platsat på Friends från 1968.
The Beach Boys: Sumahama (från L.A. (Light Album), 1979) - skulle nästan ha platsat på 20/20 från 1969.
The Beach Boys: Santa Ana Winds (från Keepin' The Summer Alive, 1980) - skulle nästan ha platsat på Sunflower från 1970.
Jag har tidigare skrivit om hur kunskap/intresse för en viss artist kan föra en vidare till andra underbara upptäckter inom liknande musik. Jag vill även poängtera vikten av att våga chansa och att vara nyfiken, något som broder Svensson snappat upp med sin kärlek till tio kronorsbackarna. Det är nästan roligare att göra ett fynd på ren chansning även om det ligger vissa välgrundade gissningar i botten, än om ett rent detektivarbete lett fram till kapet. Jag har tidigare ofta gjort misstaget att döma ut en artist produktion efter sin storhetstid som usel. Det största exemplet är kanske Beach Boys, där jag länge missat höjdarskivor som Sunflower, Live in London och Wild Honey. Samma sak med Charlie Rich på 70-talet, jag utgick från att han övergivit stilen på Mohair Sam eller Breakup och blivit smörig. Därför missade jag länge en så bra skiva som Behind Closed Doors och låtar som Peace On You och You Never Really Wanted Me. Det i sig är en dödssynd.
Numera har jag ändrat inställning och har på så sätt gjort en del riktigt bra upptäckter. Det senaste och kanske ett av de bästa exemplen är Everybody Wanna Live On med Masqueraders på Accord i Köpenhamn i somras. Jag och min polare Zebbe Fonzeus var på utflykt i Byen och förutom pölse- och real ale intag blev det även ett skivaffärsbesök. Jag kände till gruppen som ett 60-talssoul fenomen som haft ett par hyggliga singlar, inte mer. Inga knock-outs, relativt obskyrt. Men omslaget var tilltalande och den var producerad av Isaac Hayes, vilket var lovande. Dessutom låg den på ABC som även gav ut trevliga plattor med The Four Tops på 70-talet (främst Main Street People).
Väl hemma i Stockholm satte jag nålen på plattan och trodde inte mina öron! Ett sanslöst uppåt-groove strömmade ut ur högtalarna och det var omöjligt att stå still! En tung, energisk och väldig dansant låt om att alla vill klamra sig fast vid livsgnistan och vem är jag att säga emot? Produktionen skiljer sig väsentligt mot deras 60-talssinglar genom att vara totalt sammansatt och robust, mer i stil med Sly Stones Dance To The Music eller M’Lady. Detta var också gruppens första album, vilket är anmärkningsvärt då deras karriär liksom nämnda The Four Tops spänner över flera decennier. Det enda negativa jag kan säga om låten är att den är väldigt lång, nästan 9 minuter. 5 hade räckt, då hade den varit definitiv. Men kanske är singelversionen komprimerad, eller så kan ni göra en förkortning på Sound Forge på datorn som jag tänker göra. Fast det kommer kanske längre fram.
Huvudsaken är att denna platta inte bör vara särskilt svår eller dyr att hitta. Det är främst titellåten jag hyllar, även om resten av plattan säkert är OK. Dig it up!
The Masqueraders- Everybody Wanna Live On
Jag använder nog oskuldsfullheten i poplåtarnas kärlekstexter som en snuttefilt när det drar kallt, då barnfamiljer knakar i fogarna och somliga skiljer sig, för att sedan snabbt ladda om med någon ny. Andra lyckas lappa och laga det spruckna förhållandet, mycket för barnens skull. Tänk om kärleken och därmed tillvaron kunde fortsätta vara så självklar, enkel och vacker som i en skimrande daggfrisk poplåt.
Clovis Roblaine - Forever True
Jag hörde Forever True först för bara någon vecka sedan när jag kommit över den formidabla powerpop-samlingen Bubblegum The Punk. Det tycktes som om jag för några ögonblick lämnade den verkliga världen då låten nådde refrängen. 
Egentligen heter denne Oklahoma-kille Dennis Meehan, men han tog sitt artistnamn efter patienten som genomgick den första hjärttransplantationen i april 1968 i Paris. Hans enda platta The Clovis Roblaine Story från 1979 är till och med mycket svår att finna i hemlandet USA (och då förstås omöjlig att hitta i Sverige). Influenserna på plattan ska enligt vissa hemsidor och bloggar vara hämtade från det sena 50-talet och tidiga 60-talet - den oskuldsfulla popens era - och spänna brett över Buddy Holly, girl groups, Phil Spectors Wall of Sound, doo wop, tidiga The Beatles merseybeat och instrumental surfmusik. Någonstans i Forever True hör jag det välbekanta ekot från Don't Worry Baby av The Beach Boys. Det är inte heller långsökt att dra jämförelser med en annan annan popartist från Oklahoma, nämligen Dwight Twilley.
Dwight Twilley Band - You Were So Warm
Idag fick jag äntligen i min hand den nya återutgåvan av Dennis Wilsons album Pacific Ocean Blue (Legacy, 2CD). Här finns mycket att ta ställning till. Som Beach Boys-fantast tycker jag att denna utgåva är en ytterst viktig pusselbit i BB-träsket. Som allmän musiklyssnare anser jag inte detta vara någon "essential lost classic" eller så, för musiken håller faktiskt inte tillräckligt hög klass.
Men kanske måste man denna gång göra jämförelser med rätt saker och placera in P.O.B. i rätt sammanhang för att hamna rätt. Och då snackar vi verkligen lösa pusselbitar, som man själv får sammanfoga till en skör helhet.
Från albumet Friends (1968) och framåt har det funnits en del Dennis Wilson-låtar utspridda på Beach Boys-skivorna. Ofta har det varit fina och känsligt framförda ballader som helt klart givit mersmak. Först ut här är en inspelning från -68 som dock inte platsade på något album. Jag tycker att det är ett lysande spår (plockat från Beach Boys-samlingen Hawthorne, CA (2001):
Boomp3.com
Soloalbumet Pacific Ocean Blue (1977) har en ganska mörk grundstämning. LP:n har jag haft ett tag men inte spelat särskilt ofta. Det är ambitiös och själfull musik som tyvärr inte alltid fungerar på mig. Men jag tror att upprepade lyssningar kommer att få mig att uppskatta de låtar som kanske inte fastnat direkt. Helt klart finns här i alla fall likheter med exempelvis Dion och hans album Born To Be With You. Lyssna här hur den fina "Farewell My Friend" liksom flyter fram i någon slags långsam gospel-trance.
Boomp3.com
Moody, Moodier, Dennis Wilson? Ja, låtarna som jag serverar här är inga partyrökare direkt. I slutet av 1977 spelade Dennis in en julsång till en tänkt Beach Boys-julskiva som aldrig blev verklighet. Hans magiska och närmast andliga "Morning Christmas" finns på samlingen Ultimate Christmas (1998) och är ytterligare ett exempel på denna melankoliska sida hos Dennis. Han som var snyggingen, atleten, bilåkaren, surfaren, tjejtjusaren och rebellen i bandet!
Boomp3.com
Avslutningvis ett spår som kanske går allra längst ner i själens mörka källare. På den nya utgåvans bonus-cd finns spår från Bambu (The Caribou Sessions) som Dennis påbörjade efter Pacific Ocean Blue. Många av låtarna känns lite ofärdiga och klumpiga och jag kan i skrivande stund inte riktigt rekommendera ett inköp utifrån bonusmaterialet. Men likafullt döljer sig här alltså ett rätt vidunderligt spår, med arbetsnamnet(?) "Album Tag Song".
Boomp3.com
Här arbetar Dennis Wilson med samma neurotiska, inåtvända och samtidigt kraftfulla energi som broder Brian körde in i väggen med i samband med Smile-projektet. Den här minisviten påminner ju nästan om något från just Smile ("Cabinessence"?) eller möjligen om någon av de böljande, hypnotiska spåren på Surf's Up. Eller något från David Bowie-skivorna Low eller Heroes? Ja, närmar sig inte Dennis Wilson något slags monotont avantgarde här?
Märkligt. Men också mäktigt, kraftfullt och, som sagt, Brian-likt.
Att vara passionerat intresserad av musik kan på sätt och vis innebära en hel del detektivarbete. Om du har hört en artist vars musik skänker dig djup själslig njutning eller sätter dig i extas gör du ofta vad du kan för att få höra mer. I mitt fall kan man säga att detta började med upptäckten av Jimmy Webb i mitten av 1990-talet. Jag satt och kollade på en dokumentär om R.E.M. som repeterade inför Monsterturnén, och de började spela ett parti av Galveston bara med bas och sång, men redan hörde jag oj,oj, vad är det här?
Låtarna på Reunion hade delvis tidigare spelats in av andra artister och även av Webb själv, men det är i princip alltid Campbell som ger dem den defintiva utformingen. Han kom att bli den främste tolkaren av Webbs fantastiska låtsnickeri. På Reunion finns 10 bevis som glänser lika självklart tidlöst som när plattan släpptes för 34 år sedan. Låna den ett öra. Och undvik Ten easy pieces.
Du kanske är en av dessa moderna stressade människor som behöver hjälp att slappna av för att inte bryta ihop så småningom. Men du känner dig inte bekväm med exempelvis ayurveda, transcendental meditation, aromaterapi, självhypnos, magiska stenar och skivor med valläten. Pröva då istället The High Llamas fina platta Gideon Gaye!
Hjärnan bakom detta engelska band (som fortfarande gör skivor och ger konserter) är irländaren, multiinstrumentalisten och sångaren Sean O'Hagan. Utgångspunkten för The High Llamas var vid starten att göra solig melodisk popmusik som en motvikt till all trist och deppig grungemusik som dominerade det tidiga 90-talet.
boomp3.com
På gruppens andra platta Gideon Gaye kom en mängd av klaviaturer och stråkar in i ljudbilden. Trots de fylliga arrangemangen var albumet faktiskt en lågbudgetproduktion. Kvintetten spelade in alla instrument själva. Plattan är ungefär till hälften instrumental. Musiken lunkar på och fastnar ofta i ett slags melodiskt eller harmoniskt groove. Jämförelserna med Brian Wilson och hans musik med The Beach Boys från pärlbandet av plattor från senare halvan av 60-talet är helt ofrånkomliga med Gideon Gayes återklanger av melodier, harmonier, stämsång och instrumentala arrangemang. Men man kan också spåra annan filmisk musik på albumet, till exempel de typiska stilgrepp som den engelske soundtrack-kompositören John Barry använde sig av (mannen bakom bl a ledmotivet till James Bond-filmerna och Snobbar som jobbar).
Just 1995 var en musikalisk brytningstid när jag började röra mig bort från allt vad indiepop och alternative rock hette för att i stället bli retrospektivt nyfiken på all möjlig sextiotalsmusik, singer/songwriters och countryrock. Trots att jag för tretton år sedan lyssnade allra mest på Teenage Fanclubs mästerliga Grand Prix och The Jayhawks ljuvliga Tomorrow The Green Grass bland de färska plattorna, är Gideon Gaye den enda skivan från det året som jag fortfarande tar fram med jämna mellanrum. Annars står nittiotalsskivorna i regel inte så högt i kurs hemma hos mig nuförtiden.
boomp3.com
Jag såg The High Llamas live en gång som förband till Pavement på KB i Malmö. Det var som att tjuvkika in i studion. Sean O'Hagan lufsade runt på scenen i en stor kofta bland arsenalen av instrument. Det fanns ingen nerv, laddning eller ens ett möte med publiken. Det fanns bara musik. Jag var nog den ende som var entusiastisk.
Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.
Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.
The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975
Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.
Jag var så förväntansfull och bekymmersfri som en tjugoåring någonsin kunde bli. Äntligen hade dagen kommit då jag skulle flytta ut från föräldrarna och bort från hembyn. Jag skulle ligga i Lund. Tillvaron som student visste jag knappast någonting om, men sedan åttaårsåldern hade jag drömt om att bli en del av den akademiska världen. Höstterminsstarten var bara ett par dagar bort. I augustivärmen sjöd den skånska universitetsstaden plötsligt av liv och ungdom igen, efter att den varit folktom tidigare under sommaren.
Jag flyttade in i ett möblerat rum i det centralt belägna student-området Parentesen och kände en intensiv känsla av frihet. Lund var späckat till bristningsgränsen av allt jag åtrådde – bildning, studentnationer med billig bärs och kanonsnygga tjejer som dessutom oftast var smarta. Men viktigast av allt var att jag hädanefter kunde gå på spelningar flera gånger i veckan och att det fanns en rad skivaffärer som jag kunde promenera till när mitt begär behövde stillas. Det var under Lundaåren 1991-93 som skivsamlingen fick sin nuvarande grundstomme och började växa.
Två skivor som jag förknippar med den tiden, köpte jag också där, ungefär tio år efter att de hade släppts (de hade kommit ut nästan samtidigt, precis i början av 1981). Även om plattorna sinsemellan är olika, vill jag hävda att de är jämbördiga. Det går i det här sammanhanget inte att bara skriva om den ena på den andras bekostnad. Varken The Barracudas eller The dB’s blev något av mina stora favoritband, men deras respektive debutalbum är fortfarande riktmärken för hur riktigt bra pop ska låta i mina öron.
Ganska omedelbart efter flytten till Lund hittade jag Drop Out With The Barracudas. Musiken pendlade mellan sprudlande surfpop och garagerockigt jingel-jangel. Med sina fjorton låtar och skiftande tonlägen kändes albumet rikt och frikostigt. Plattan funkade perfekt både för ensamt lyssnande och vid förfester. Något som tilltalade mig var att The Barracudas lät så ivriga över att frälsa världen med musik från det gyllene popdecenniet, som utan omsvep uttalades i låten I Wish It Could Be 1965 Again. Med tanke på att min musikdiet bestod av The Barracudas och andra åttiotalsband med kraftiga sextiotalsinfluenser, var det bara en tidsfråga innan jag dök djupt ner i popmusiken som faktiskt gjordes under själva sextiotalet.
The Barracudas - Somewhere Outside
Eftersom The dB’s var länkade från R.E.M. (jag hade lyssnat väldigt mycket på deras tidiga mästerverk Reckoning) köpte jag Stands For Decibels. Detta är en skiva som är mer krävande för popdiggaren därför att den är ganska påträngande (högt mixad) och nervig. Killarna sjöng ibland som om blixten nyss slagit ned framför deras fötter. Särskilt Chris Stameys låtar var ganska skruvade, även om musiken inte vid något ögonblick miste sin knivskarpa popkänsla. Den andre frontfiguren Peter Holsapple var lite mer jordnära i sin approach. Men Stands For Decibels är verkligen ett album som håller samman fint.
Även om The dB’s också var stadigt rotade i sextiotalspopen, kändes de som ett samtida eller rent av framåtblickande band i början av åttiotalet. Mitt smakprov från skivan är dock en pärla med retroprägel, som är laddad med Pet Sounds-harmonier och en matsked psykedelia.
The dB's - She's Not Worried
I efterhand känns det som att jag betalar av mitt studielån livet ut för en fil kand i popkunskap och inte i humanioraämnena, som det aldrig blev någon examen av.
