The Beau Brummels revisited

Många pop- och rocksnobbar har genom åren beklagat att det amerikanska sextiotalsbandet The Beau Brummels inte blev mer välkänt och kommersiellt framgångsrikt, så också jag. Framgångsmässigt började de på topp med de särdeles fina hitsen Laugh Laugh och Just A Little, först ut bland amerikanska grupper vid årsskiftet 1964/65 med att replikera den brittiska invasionen av pop och rhythm 'n' blues. Men sedan kantades gruppens väg av hinder och problem. Historien om The Beau Brummels är redan skriven, faktiskt även på svenska, då av den gode Hans Olofsson för hans kortlivade tidskrift Impact (läs hela artikeln). Men efter sig har gruppen lämnat en omfattande produktion som oftast håller fantastiskt hög klass. Dessutom är gruppens diskografi snårig på ett spännande sätt och svår att reda ut på grund av deras trassliga karriär som varade åren 1964-68.


Något som jag inte hade koll på tidigare var The Beau Brummels återförening i mitten av sjuttiotalet, vilken resulterade i ett studioalbum och en liveskiva (som dock gavs ut först år 2000). Jag upptäckte nyligen att båda skivorna faktiskt finns på Spotify. Annars brukar jag hålla mig borta från återförenade sextiotalsband, för det är lätt att bli gruvligt besviken. Nu minns jag plötsligt att jag tyvärr har sett både The Velvet Underground och The Zombies på scen i modern tid. Men när de fem ursprungliga medlemmarna i The Beau Brummels återförenades tidigt år 1974 hade det bara gått nio år sedan de alla spelade ihop. I mitten av sjuttiotalet var de fortfarande bara i trettioårsåldern. Ringrosten hade ännu inte hunnit sprida sig.


The Beau Brummels - Gate Of Hearts (live 1974)


Den här återföreningen handlade i mindre grad om att damma av gamla hits. Bandets musikaliska motor Ron Elliott var galet begåvad och produktiv och han hade med sig ett helt gäng nya låtar. Större delen av liveplattan (inspelad i februari 1974 på en pub i en by utanför Sacramento) består av låtar som varken förr eller senare har givits ut på skiva. Det självbetitlade studioalbumet från 1975 bestod också av nytt material, så när som en nyinspelning av tredje singeln You Tell Me Why från 1965.

Allra mest gillar jag när denna upplaga av The Beau Brummels höll sig till den omisskännliga folkcountry som spirade på mästerliga Bradley's Barn från 1968. Den här musiken utgör kärnan i min musiksmak.


The Beau Brummels - First In Line (1975)

Ack ja, så vackert! Sal Valentinos unika röst hade bara mognat och var finare än någonsin. Karln hade för tusan kunnat sjunga kontoutdraget från banken eller inköpslistan till stormarknaden och fått det att låta själfullt och laddat med känslor.


Men jag måste också passa på att slå ett slag för Ron Elliotts fina soloskiva från 1970, The Candlestickmaker. I slutet av 90-talet, när jag hade en febrigt intensiv Beau Brummels-period, var två av mina absoluta favoritlåtar Gentle Wanderin' Ways och I Grow Old. De sjöngs båda av låtskrivaren Ron Elliott. Normalt hade han rollen som gitarrist i gruppen och sången sköttes av Sal Valentino med sin högst personliga och något påträngande röst. Men Ron hade en mörk och djup röst som påminde starkt om Johnny Cash, vilket var otroligt fräsigt i kombination med The Beau Brummels folkrock. The Candlestickmaker, Ron Elliotts enda soloalbum, är rakt igenom fin avspänd hippiedoftande americana. Den finns förvånande nog även den på Spotify och passar till exempel utmärkt åt alla Gene Clark-diggare som vill ha tag på mer bra musik.


Ron Elliott - All Time Green (1970)

On The Road

Jag och min äldste son besökte Tyresta nationalpark en dag på höstlovet, för jag ville lura ut honom på en promenad i skogen, eftersom jag hade idéer om att vistas i naturen är karaktärsdanande. Man talar ofta om att svenskens unika förhållande till skogen som en fristad, nästan som en religiös plats. Mitt betongbarn till son upplevde dock den som kuslig och främmande. Sedan var det dags att grilla korv och pinnbröd (som jag förberett hemma) och dricka varm choklad.

Vi var inte ensamma, en kvinna och hennes två söner var också där. De grillade marshmallows och drack Dr. Pepper och jag hörde att de varvade engelska med amerikansk accent och svenska i samtalet. Vi började prata ganska omgående. Hon hade träffat en svensk för femton år sedan i subtropiska Tampa, Florida, som hon kom från. Nu hade hon separerat och bodde i en lägenhet i Brandbergen. Vi frös. Hon hade en varm utstrålning, men jag anade att hon längtade hem till Staterna; hon kände sig kanske lurad på livet här.

Hennes ene son, som var speciell, sprang omkring oavbrutet med en mobiltelefon och körde YouTube-klipp. Vi skrattade åt att han åtminstone gjorde det i naturen, i friska luften. Hade jag lånat mobilen och valt följande klipp, så hade den amerikanska kvinnan troligen brutit samman. För låten rör vid den amerikanska folksjälen.


Old Crow Medicine Show - Wagon Wheel (Live på Orange Peel and Tennessee Theatre 2008)

Flera av de käraste amerikanska låtarna handlar om att vara på väg någonstans, särskilt inom country-genren (jag har skrivit om det tidigare). Även om man nu korsar kontinenten på fina motorvägar i komfortabla bilar, så minner de ortnamnsstinna låtarna också om de som färdats över det väldiga landet tidigare - nybyggarna - som en gång befolkade och tämjde det unga USA. Reste gjorde man för att förverkliga drömmen om ett bättre liv, the American dream, och man var beredd att offra allt för den.

Men resandet i den amerikanska låtskatten handlar minst lika mycket om sökandet av rötterna, var man kommer ifrån och egentligen hör hemma. Se hur Old Crow Medicine Shows unga publik lever sig in i Wagon Wheel, hur låten rör vid deras hjärterötter. Det är faktiskt en ofärdig Dylan-låt utan text som frontfiguren i bandet, Ketch Secor burit med sig och utvecklat sedan tonåren.

Men den rastlösa färden från stad till stad speglar också rebellens tillvaro. Den amerikanske rebellen är en hjälte, den sanne individualisten, som dock är dömd till ensamhet och rotlöshet. Jag kan höra att Old Crow Medicine Shows moderna klassiker har hämtat stoff från en annan gammal låt.


Little Feat - Willin' (live på Rockpalast 1977)

Willin' med Little Feat om lastbilschaffisen som kör illegalt gods har blivit en klassiker och den har troligen sjungits i varenda förarhytt i USA.

Ju mer man lyssnar på låtarnas intron och ackordföljder, desto mer påminner de om varandra. Men texterna tangerar varann på flera ställen också, förutom själva huvudtemat, resandet. Bruket av marijuana nämns exempelvis i såväl Willin' som i Wagon Wheel. Och ordet head light förekommer i båda låtarna.

- - -

Solen sänkte sig bakom trädtopparna denna novembereftermiddag och det började bli riktigt kallt. Vi sade hej och skiljdes åt. Den amerikanska kvinnan och sönerna begav sig hem till lägenheten i förorten, som hon skaffat för att de skulle bo nära barnens pappa.

Eleganter del 1 - Gordon Lightfoot

I det tredje numret av tidningen Pop år 1993 gjorde Lars Nylin en omfattande exposé av tjugofem singer/songwriters från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal – Döda poeters sällskap. Denna artikel tjänade som en regelrätt vägkarta in i en fängslande värld för unga musikintresserade som mig och den sådde de första fröna till en ny singer/songwriter-era i vårt land.

En artist som inte alls fanns med i uppställningen var kanadensaren Gordon Lightfoot. Fortfarande tio år senare var han helt okänd för mig och jag plockade upp en skiva med Lightfoot bara för att omslaget såg lovande ut. Det tog tid innan jag började uppskatta den, men den åkte i alla fall med i CD-bunten ner i väskan innan vi for till BB och min äldste son skulle födas. Efter fem dramatiska omvälvande dygn på avdelningen visade det sig att det var Lightfoots skiva som gått varmast. Det var som om Gordons röst lugnade och stöttade. En riktig man med värme och mognad var vad en nybliven pappa som mig behövde där.

Vid senare efterforskningar har jag förstått att Gordon Lightfoot var och är en gigant. Han hade fyra riktigt stora hits i eget namn på sjuttiotalet. Hans låtkatalog är omfångsrik och listan över artister och band som har gjort covers är lång, några namnkunniga exempel är Elvis Presley, Bob Dylan och Johnny Cash. Dylan sa en gång med beundran att när han hörde en låt av Gordon Lightfoot önskade han att den kunde fortsätta i all evighet. I hemlandet Kanada har Gordon i det närmaste status som nationalhelgon. Ron Sexsmith – en av vår tids stora singer/songwriters – håller sin landsman högst av alla, vilket också går att höra. Här i Sverige fick Jerry Williams en hit med Cotton Jenny år 1972 och försökte följa upp framgången med ytterligare två Lightfoot-skrivna singlar till. Jag har till och med hört klassikern If You Could Read My Mind i housediscotappning pumpa ut från ett lastbilsflak med rusiga studenter.

Jag kan visst förstå att vissa tycker att Lightfoot är träig, trots att musiken ofta har ett lätt och obesvärat anslag. Med sin varma känsliga barytonröst och sin musik som utgår från en hemvävd folkcountry är Gordon Lightfoot i så fall en ek med kraftig stam och en vid trädkrona. Jag kan få svalka under denna ek när det blir hett om öronen eller ta skydd undan regnet.


Gordon Lightfoot med Saturday Clothes år 1970

Börja med albumen Summer Side Of Life [1971], If You Could Read My Mind (ursprungligen betitlad Sit Down Young Stranger) [1970] och Sundown [1974] om du är nyfiken på denne elegant.