OLÉ ELO!

Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.


ELO: 21st Century Man

Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.

Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!


ELO: Secret Messages

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

Skivhyllan: Dogs - Legendary Lovers (1983)

På 80-talet hade franska Dogs en självklar plats hos den skånska rockpubliken, tack vare bejublade liveframträdanden i Malmö (vilket medlemmarna faktiskt själv vittnade om i en intervju i fanzinet The Eye) och entusiastisk marknadsföring av eldsjälen Lennart Perssons tongivande skivaffär, Musik & Konst. Ja, det fanns till och med ett rockband i Klippan som var döpt efter det fantastiska album jag tänker skriva om. Jag och de flesta musikpolarna från Österlen hade minst en platta var av Dogs, detta till trots att vi var för unga för att ha sett dem live och köpt de bästa plattorna när de kom i början av 80-talet.

Som tjugoåringar förvaltade vi faktiskt rock- och poparvet från punken och framåt och något senare även det från sextiotalet, samtidigt som vi i början av 90-talet storkonsumerade sprillans färsk indiepop och alternativrock. Det berodde på att en av oss hade en garagerockälskande storebrorsa som faktiskt var basist i Legendary Lovers, men även mycket därför att vi läste skribenter som Lennart Persson (Larm, Feber och Pop), Hans Olofsson (Now & Then och Pop) och John L Byström (Sound Affects).

Jag tar fram Dogs Legendary Lovers ungefär vartannat år. Då sträckspelas skivan i en vecka och jag konstaterar att det är tidlöst magnifik. Egentligen är det en sån platta som sätter fart på förfester när man spontandansar vid stereon och råkar spilla ut lite öl på mattan (vilket tyvärr är ytterst sällsynt numera). Här möts det bästa av pubrock, garagerock och powerpop. Det är jävligt snärtigt och avspänt på en och samma gång. Sångaren Dominique Laboubée är skön med sin loja engelska med gallisk brytning. Och den store pubrockproducenten Vic Maile har rattat ljudet, vilket är en självklar kvalitetsgarant. Legendary Lovers känns mer som en samlingsplatta med singlar än ett album. Varje låt är försedd med hullingar, så att de definitivt ska fastna i hjärnans melodicentrum.


Dogs - I'm Just Losing That Girl (1983)

På min utbyggda CD-version av plattan finns en vidunderlig version på modersmålet av höjdarlåten Secrets.

Dogs - Secrets [Version Francaise] (1983)

Skivhyllan 1983 Elvis Costello-Punch the clock

Jag blev imponerad av Anders post kvalitetstapp. Inte bara av det intressanta innehållet utan kanske ännu mer av hans förmåga att fortsätta följa artister som börjar göra dåliga eller tråkiga skivor. Jag har väldigt dåligt tålamod med sänkt kvalitet men framförallt om en artists skivor börjar tråka ut mig. Om jag tänker efter så är det bara två artister som jag lyssnade på i början på 90-talet som jag följer idag. Dels Ray Davies, vilket inte kräver någon större ansträngning, han spottar inte direkt ut nytt material. Sedan också Jonathan Richman även om det varit perioder som jag också tappat bort honom.

Vart vill jag då komma. Jo trots att Elvis Costello är en av mina absoluta favoritartister så har jag sedan Spike från 89, inte hört ett enda helt album med karln, undantaget är samarbetet med Burt Bacharach på Painted from memory. En platta jag gillade mycket men nog inte spelat på åtminstone fem år. Hans klassiska försök och samarbeten går bort då jag inte har några intresse åt dessa håll. Men han har ju ändå släppt en del i popfacket bla Kojak variety en coverskiva som normalt borde passa mig bra, han gör ju ex Days en av Kinks allra bästa låtar.

Jag skulle säkert kunna hitta en hel del i hans produktion efter Spike som jag gillat men jag orkar inte ge mig i kast med det. Så är det med en hel del av mina favoritartister, tappar jag bort dem så är de förevigt förlorade. Då hjälper det inte att Elvis är en av mina största musikaliska favoriter, absolut topp 10 genom tiderna, få artister har gjort så många fulländade och för mig omistliga album, ett snabbt överslag ger 7 st.

Föregångaren Imperial bedroom är som en påse bilar, jämngott rakt igenom utan några sura eller salta bitar som bryter av. Punch the clock är mer som den påse tanten i kiosken blandade ihop varje lördag, sura tefat låg brevid salta bomber, mjuka colaflaskor och kanske en och annan punchpralin. En mycket varierad platta vars största karaktär nog ändå är blåset som går igen i flera låtar. Det stötiga soulblåset i Let them all talk, TKO(boxing day) och The world and his wife, kan för mig ensamt rädda en låt. Chet Bakers coola trumpet stöttar Elvis kanske vackraste låt Shipbuilding, den enda som kan konkurrera är den avskalade I want you på Blood and chocolate.

Plattan producerades av Clive Langer och Alan Winstanley, två av det tidiga 80-talets mest framgångsrika producenter som genom Dexys midnight runners, Teardrop explodes och Madness klättrat på hitlistorna. Trots att två av blåsarna är tidigare Dexys medlemmar så är Madness det bandet men tänker på mest när man lyssnar, The greatest thing och The invisible man skulle lika gärna kunnat ligga på någon av deras tidiga plattor. Liksom de flesta av Langer och Winstanleys produktioner har Punch the clock den fördelen att jag inte upplever den som daterad, vilket tyvärr många andra 80-tals plattor gör exempelvis Echo and the bunnymens.

Invisible man

Invisible man gäckade mig lite grann när jag för någon vecka sen spelade plattan igen. Elvis sång påminde i början om något väldigt bekant, som jag inte kunde sätta fingret på. Det krävdes säkert fem lyssningar innan jag lätt frustrerad kom på det, Ola Hermansson. Sonic surf city är väl hans mest kända band, men han släppte två sjutummare i slutet på 80-talet under namnet The Persuaders som jag uppskattar mer. Det är garagepop med viss psykedelisk anstrykning om man skall försöka beskriva hur det låtar. Jag har aldrig tänkt kopplingen Elvis och Ola och hör den inte någon annanstans, men just i denna låt är den uppenbar.

Skall man börja lyssna på Elvis Costello så föreslår jag att man börjar kronologiskt och jobbar sig framåt. Man får då visserligen stå ut med några små kvalitettapp på vägen men får 12 plattor som är minst godkända på lika många år. Och man får ett skolexempel på musikalisk utveckling.