Den musikaliska utvecklingen under det berömda årtiondet 1963-1972 kan nu äntligen sammanfattas på ett både övertygande och pedagogiskt sätt!

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.

Skivhyllan: Duke Ellington And His Orchestra – Afro-Bossa (1963)

Den otroligt vitale jazzveteranen Duke Ellington och hans storband tar med dig på det specialchartrade propellerplanet från Amerikas Förenta Stater och söderut till den lilla ön där Karibiens hippaste hotell ligger.

Stadens bedagade byggnader i kolonialstil trevar uppför bergssluttningen till den aktiva och oberäkneliga vulkanen. Luften känns trög av de starka dofterna från karibiska liljor som blandas med sältan som blåser in från den färgskimrande oceanen. Även efter solnedgången är kvällarna svettdrypande heta. Den väldiga månen hänger ute över bukten. På nattklubben sitter det sofistikerat aftonklädda jet-setet vid borden. I baren blandas förföriska drinkar med tropiska fruktjuicer och förstklassig rom. Röken från herrarnas cigarrer och damernas cigarretter förenas långsamt. Genom dimman skymtar en Sophia Loren-liknande skönhet. Hon kan inte längre värja sig mot den intensiva musiken och de läskande men lömska drinkarnas inverkan. Kvinnan ger sig hän i en extatisk dans. Den tidigare så civiliserade publiken dras snart också med av djungelrytmerna.

boomp3.com

Duke Ellingtons Afro-Bossa bjuder inte på bossanova, albumtiteln till trots. Kanske ville Dukes nya skivbolag Reprise bara dra fördel av att bossanova var det hetaste som fanns i musikväg vid den här tiden. Nej, detta är ett nästan barnsligt nyfiket möte mellan jazz och exotica, mästerligt arrangerat med tyngdpunkt på blås och percussion. Melodierna är omväxlande vibrerande, ystra, gåtfulla och romantiskt stämningsfulla. Att spisa Afro-Bossa är helt enkelt ett billigare sätt att resa till solen.

Skivhyllan 1963 Charles Mingus-Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus

Charles Mingus-Hora Decubitus
Höger klicka och öppna i eget fönster


Jag har en förkärlek till musik som är lite skavd i kanterna eller har ojämna konturer men ändå är melodiös i botten. Den skall ha en viss energi för att fånga mig men behöver samtidigt vara åtminstone lite spröd och spräcklig. Mitt lyssnande på musik är nog i huvudsak för att få energi inte lugn och ro, även om det också händer. Velvet underground är mitt bästa exemplet på denna kombination, för mig världens bästa grupp som lyckades med det i varje låt. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är kärnan som är hård och ytan mjuk eller om det är tvärtom. Ändå tydligare exempel är kanske Stooges och Motorhead som är stenhårda på ytan men alltid har en liten öppning i musiken som släpper in syre.


Mingus har naturligtvis allt detta. Jag refererar till rockband för jag tycker han ligger lika nära dessa som han ligger jazzen. Åtminstone i de inspelningar han gjorde i slutet av 50- och i början av 60-talet, den period jag än så länge utforskat. Det räcker ganska långt att hålla sig här. Mingus var produktiv, under 63 släppte han också The black saint and the sinner lady, ett precis lika bra album och Mingus plays piano, som jag tyvärr annu inte hört. Samma sak 59, tre sjukt bra plattor, Blues and roots, Mingus Ah um och Mingus Dynasty. Mingus ah um var min inkörsport till Mingus. Minns att jag lånade den på malmös stadbibliotek i början av 90-talet och fascinerades av plattan, men var nog inte redo. Hade precis börjat lyssna på soul via Four tops och The miracles och även om Mingus ah um är ganska lättillgänglig var öra och hjärna inte i fas med musiken.

Hur beskriver man då Mingus musik? I våras gick jag en kurs i akupunktur. Där ingår att ytligt förstå vad TCM(Traditional chinese medicin)innebär. Ytligt dels för att det är omöjligt att lära allt på en termin, dels för att den till stora delar ej är förenlig med västerländsk medicinsk utövning. Mycket grovtbygger TCM på att allting har sin motsats, mest känt är väl yin och yang. Utan det sköra har vi ingen hårdhet, utan kyla ingen hetta utan stillhet ingen rörelse och så vidare. Det är detta som jag tycker karakteriserar Mingus musik. Förhållande mellan motsatsparet skiftar ständigt och kineserna anser att en alltför stor obalans leder till sjukdom.

Jag fascineras av omväxlingarna i musiken, en attack följs av stiljte och så attack igen. Troligtvis en avspegling av Mingus temperament. Det går rätt så många historier om rejäla vredesutbrott och utskällningar av människor han tycker gjort sig förtjänta av sådana. Men musiken är trots växlingarna ändå hela tiden rytmiskt svängiga och melodiska.

Jag är dålig på att höra om en musiker är skicklig eller inte, vilket ju mycket jazz baseras på. Om det låter bra så duger det för mig, känslan i uttrycket är viktigare än att den är korrekt. Men Mingus är en instrumentalist som jag verkligen uppskattar och det händer att jag sätter på någon skiva bara för att höra hans basspel och grymtningar.

Låtarna på skivan är de flesta omgjorda redan inspelade låtar, en del med ny titel. Men det gör mig inget, bandet känns rejält spelsugna och inspelningen har en fin livekänsla. Man behöver inte heller vara rädd att Mingus själv tar för stor plats, han är generös och släpper fram de andra musikerna i rampljuset i samma utsträckning som han själv står där.

Änkan Sue Mingus håller fortfarande lågan i makens musik levande genom att ha flera band som turnerar runt och spelar hans kompositioner. Jag och Sofie såg Mingus big band på klubben Fez i New York 1999, en skön spelning i trevlig miljö, med billigt inträde och goda gin och tonics men utan den magiska pricken över iet.