Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

Roy Loney & The Phantom Movers - A Hundred Miles An Hour

Måste bara dela med mig av denna YouTube-pärla som bara visats 179 gånger än så länge. Det är i början av 1979 och den lille energiske fd Flamin' Groovies-medlemmen Roy Loney och hans band The Phantom Movers (med gamle Groovies-trummisen Danny Mihm) river av två rökare i en TV-studio. Det kan inte bli mer prestigelöst och otrendigt än så här, rak vildögd rockabilly-färgad pubrock. Efter drygt en minut lyfts två små flickor i ballerinakjolar in i bild och de groovar loss. Obetalbart!

Det sägs att Roy Loney & The Phantom Movers första fullängdare Out After Dark är den mest sålda platta någonsin i Lennart Perssons skivaffär Musik & Konst. För detta vill jag ge all heder åt Lennart och rockstaden Malmö.

Måste återkomma någon gång till The Flamin' Groovies, som varit ett av mina favoritband i många år.

Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

Skivhyllan: Dogs - Legendary Lovers (1983)

På 80-talet hade franska Dogs en självklar plats hos den skånska rockpubliken, tack vare bejublade liveframträdanden i Malmö (vilket medlemmarna faktiskt själv vittnade om i en intervju i fanzinet The Eye) och entusiastisk marknadsföring av eldsjälen Lennart Perssons tongivande skivaffär, Musik & Konst. Ja, det fanns till och med ett rockband i Klippan som var döpt efter det fantastiska album jag tänker skriva om. Jag och de flesta musikpolarna från Österlen hade minst en platta var av Dogs, detta till trots att vi var för unga för att ha sett dem live och köpt de bästa plattorna när de kom i början av 80-talet.

Som tjugoåringar förvaltade vi faktiskt rock- och poparvet från punken och framåt och något senare även det från sextiotalet, samtidigt som vi i början av 90-talet storkonsumerade sprillans färsk indiepop och alternativrock. Det berodde på att en av oss hade en garagerockälskande storebrorsa som faktiskt var basist i Legendary Lovers, men även mycket därför att vi läste skribenter som Lennart Persson (Larm, Feber och Pop), Hans Olofsson (Now & Then och Pop) och John L Byström (Sound Affects).

Jag tar fram Dogs Legendary Lovers ungefär vartannat år. Då sträckspelas skivan i en vecka och jag konstaterar att det är tidlöst magnifik. Egentligen är det en sån platta som sätter fart på förfester när man spontandansar vid stereon och råkar spilla ut lite öl på mattan (vilket tyvärr är ytterst sällsynt numera). Här möts det bästa av pubrock, garagerock och powerpop. Det är jävligt snärtigt och avspänt på en och samma gång. Sångaren Dominique Laboubée är skön med sin loja engelska med gallisk brytning. Och den store pubrockproducenten Vic Maile har rattat ljudet, vilket är en självklar kvalitetsgarant. Legendary Lovers känns mer som en samlingsplatta med singlar än ett album. Varje låt är försedd med hullingar, så att de definitivt ska fastna i hjärnans melodicentrum.


Dogs - I'm Just Losing That Girl (1983)

På min utbyggda CD-version av plattan finns en vidunderlig version på modersmålet av höjdarlåten Secrets.

Dogs - Secrets [Version Francaise] (1983)