Nederbeat

Shocking Blue - Send Me A Postcard (1968)

En gång fick jag ett 90 minuters blandband av min vän Sextiotals-Jonas med enbart holländsk garagerock och pop. Han är så pass spränglärd i ämnet att han borde få en professur i populärmusik från 1960-talet vid Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Kassetten var förbluffande jämn och bra!

Men innan vi går vidare, börjar vi med den absoluta grundkursen i holländsk pop, dess första exportframgång, Venus av gruppen Shocking Blue.

Efter någon singel med en rätt beige manlig sångare, byttes vokalisten ut år 1968 mot sångerskan Mariska Veres, som direkt gjorde klart för de manliga medlemmarna i gruppen att de kunde glömma att få någon romans med henne. Hon hade en stark och tuff röst av det lite mörkare slaget, som kunde jämföras med Grace Slick, den psykedeliska rockens översteprästinna, men även med Cher och Julie Driscoll.


Shocking Blue - Venus (på Top Of The Pops den 29 januari 1970)

Lyssnar man noga så påminner Venus lite grann om Jefferson Airplanes hit Somebody To Love, ungefär samma ackord, fast Venus är mer åt bubblegum pop. I början av 1970 var detta Shocking Blues enda slagdänga ute i världen, men hemma i Holland var de pålitliga hitleverantörer ända fram till gruppens upplösning 1974.


Gruppens musikaliska motor, Robbie van Leeuwen, var en fena på att skriva rockpoplåtar byggda på effektiva riff och fulla av hooks. En sån låt är Love Buzz, som Kurt Cobains Nirvana gjorde till sin första singel tjugo år senare.

Robbie van Leeuwen var en veteran redan vid genombrottet för Shocking Blue. Han hade varit gitarrist i The Motions, ett av det lilla platta rikets populärare band vid mitten av 60-talet.


The Motions - It's Gone (1964)

Nederländerna är ett land som alltid varit vänt västerut. När The Beatles dök upp, följda av en lång rad andra engelska band, var landets ungdomar på hugget och tonvis av inhemska grupper bildades som spelade pop eller R&B, särskilt i Haag och den närliggande kuststaden Schveningen, som den tongivande flytande radiostationen Radio Veronica kunde siktas från. Det verkade vara så att för varje känt engelskt band fanns en holländsk motsvarighet.


Golden Earrings - That Day (1966)

Ta Golden Earrings (som skippade s:et 1969) som i början hade mycket gemensamt med The Hollies. Senare blev de lite svulstigare, inte minst med fullständigt magiska barockpop-mästerverket I've Just Lost Somebody, som närmar sig The Moody Blues och Bee Gees. På 70-talet blev Golden Earring maskulin rock och de internationella framgångarna kom (kolla in Radar Love från 1973).


Golden Earrings - I've Just Lost Somebody (1968)

Något som kännetecknar holländskt 60-tal är att det finns mycket R&B och senare psykedelia som låter stenhård och skev. Inget annat land i Europa, knappt ens Storbritannien, har lyckats hosta upp så mycket tuff musik under detta decennium. Är det kanske Nederländernas liberala hållning till narkotika som bidragit till detta? Landets två mest namnkunniga grupper i garagerockkretsar är de briljanta The Outsiders och Q65.

The Outsiders


The Outsiders - Filthy Rich (1967)


Q65 - Cry In The Night (1966)

Slutligen en låt från det tidiga 70-talet med Sandy Coast, som hade en rad hits därhemma. Just A Friend, denna rocklåt med sin starka melodi som sitter direkt och är vad jag skulle kalla en should-be classic. Videon är dessutom hur billigt och enkelt inspelad som helst, men effektiv på något sätt.

Sandy Coast - Just A Friend (1971)

Jag har här bara skrapat på ytan, det finns ett helt lands pop- och rockmusik att upptäcka. Gegroet, Magnus!