The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

Den här stan liknar mest en spökstad

Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.

Jamaica soul

The wailers-It hurts to be alone
Öppna filen genom att höger klicka och öppna i nytt fönster så kan ni lyssna och läsa samtidigt

Spengoslumpen gjorde att Bob Marley fick husera i två poster efter varandra. Men jag och Martin har nog ganska olika syn på honom vad jag kan utläsa av hans tidigare inlägg. För mig är Bob Marley en stadiumrockare, och det beror på den uttjatade No woman no cry. Hur bra den låten än må vara så kommer jag aldrig förbi mellanstadie tiden då en del klasskamrater gapskrek denna refräng rasterna igenom. Jag har genom åren försökt lyssna på hans plattor men de når inte fram, men jag tror nog att jag skall ge åtminstone de tidigare alsterna ännu en chans. Men nu är ju Bob inte huvudanledningen till detta inlägg.

De obeskrivbara hjärtknipande soulballaderna kommer till en när man minst anar det. Men det krävs att porten till ens innersta känslor är öppen annars är risken stor att den går en förbi. Min senaste upplevelse är The Wailers It hurts to be alone. En låt som funnits i min skivsamling i mer än 10 år och ändå dröjde det till i torsdags i förra vecka innan jag tappade andan av den.



Min enda Bob Marley platta är en dubbel samling med Yhe Wailers tidiga material The birth of a legend. Köpt av Zetterberg i Lund, hans legendariska sticker, Visuellt granskad-ej genomlyssnad, sitter kvar på plattan. Jag ville ha låten Simmer down, som jag har för mig var signatur till Kristian Luuks ZTV program Knesset. I övrigt består plattan av en salig blandning ska, rocksteady, soul och en hel del låtar som jag kategoriserar som soulballader, däribland It hurts to be alone. Anledningen till att den tidigare gått mig förbi är säkert att jag inte förväntat mig dessa lugnare låtar utan mina öron var ute efter ska. Det var ju så att inkörsporten till Jamaica gick via England och Clash, Madness och Specials. Nu är man äldre och älskar fortfarande ska men är också mottaglig för resten.

Sångare och låtskrivare är Junior Brathwaite, en medlem som lämnade gruppen 1964 och flyttade till Chicago för att studera medicin. Hans röst är ljus, nästan flicklik och det ger en härlig spänning mellan text och röst. Coxone Dodd har sagt att Junior var den bästa sångaren i bandet. Bob Marley jämförde sånginsatsen med Jackson 5. Produktionen av Coxone Dodd är öppen, lyssna tex på pianot som dyker upp då och då. Men bäst av allt är det härligt avslappnande gitarrspelet. Så skall strängar hanteras, inget komplicerat spel men så skönt självsvängande.

Junior återvände under 80-talet till jamaica och spelade lite grann med resterande Wailers. Under 90-talet försökte han på sig en solokarriär, men släppte ingen platta. Han dog 50 år gammal i juni 1999.

Sommarloj

Det verkar ju vara total sommarkoma här på Spengo men en post i veckan känns verkligen som ett minimum så jag offrar mig och drar ett par favoriter till från YouTube. Shit vad cool Gregory Isaacs är.



För att inte tala om Prince Buster.