Gott och blandat om blandat gott
C60. C90. Har man kommit en bit upp i åren så minns man utan tvekan fenomenet blandband. Jag har verkligen en kärleksfull minnesbild av denna smått antika företeelse. Kanske har det att göra med det enkla formatet och det hantverksmässiga, jordnära arbetssättet. Snart raderas nog banden ut bokstavligen ur folks medvetanden. Vet dagens sjuttonåringar överhuvudtaget vad man pratar om ifall man nämner ordet ”blandband” (eller ”blanneband” som det visst heter på skånska)?Ja, vi pratar ju om en avlägsen tid här. Ni vet, när man kunde sina skivor utantill: hela låtordningen, många av texterna, kanske till och med hur långa låtarna var. Ibland kunde man få ett album inspelat på band av en polare, eller snarare två album plus några extralåtar som rymdes inom de 2 x 45 minuterna. Jag minns att man fick kämpa rätt hårt för att få till nittio minuter helgjuten musik, i varje fall om man gjorde ett regelrätt blandband, alltså med en massa olika artister.
Nu skriver vi 2007 och nuförtiden bränner man med lätthet sina egna samlingsskivor på cd-r. Åtminstone är det hyfsat lätt rent tekniskt. Förr i tiden var det mer frustrerande: kände man sig nödgad att ändra låtordningen på en kassett så fick man helt enkelt göra om allt från början. Bara en sån redigeringsmässig sak är ju avsevärt lättare nu.
Hursomhelst: jag tänker här förmedla några av de erfarenheter som jag har gjort när det gäller konstruktionen av bland-cd:s. Se det som goda råd, se det som löjligt (nördigt) nonsens, se det som en normal människas väg mot vansinne.
Vi tar det från början:
Det är som med allt annat projekterande: tänk först, agera sedan. Den grundläggande idén, konceptet, temat bör man ha klart för sig innan man börjar. Kanske även bland-cd:ns ”interna” regler. Är det en artist/grupp vars karriär ska sammanfattas? Är det bara en viss del av artistens/gruppens karriär som ska sammanfattas? Är det en samlingsskiva med många artister jag ska göra? Får jag i så fall ha med samma artist två eller fler gånger? Är det en genre som jag har i fokus, är det en geografisk plats? De bästa idéerna är de som kommer av sig självt. Man ska inte göra en bland-cd som redan finns ute i handeln, man ska göra en bland-cd som världen behöver.
2. Urvalet
Var kräsen och hård mot dig själv! Själv har jag en gång väntat 7-8 månader innan jag kunde färdigställa en samling och känna mig nöjd, men det är ju kanske inte att rekommendera. Samtidigt måste man betona att det är just här som ditt subjektiva tyckande / tänkande / kunnande får blomma ut. Alla människor gör olika samlingar. Men även om det inte finns några rätt och fel, så kan ju slutresultatet lika gärna bli ”helt OK” som ”alldeles fantastiskt”…
Ännu en central punkt i detta sammanhang. Och en svår konst. Det är lätt att bränna allt krut i början, så att resten/slutet av skivan blir helt torrlagd. Många tror att första spåret är viktigast, men jag vill hävda att de tre första spåren tillsammans är de viktigaste. Första spåret sätter färg, stämning, tonläge. Andra spåret bör bibehålla samma färg, stämning och tonläge. Tredje spåret befäster färgen, stämningen, tonläget. Sedan kan kommande spår göra små utflykter utan att det gör något.
Även slutspåren är viktiga, särskilt det allra sista som får äran att klinga ut i tystnad. Här knyts säcken ihop, här lämnas det sista intrycket (som helst bör vara ”vilken bra skiva det här var!”). Tacksamma avslutningsspår bör i någon mening vara hypnotiska, smäktande, magiska, hudlösa, sentimentala, böljande, ja kanske rent av triumfatoriska.
Hur man löser detta med Ramones-blandskivor har jag dock inget svar på.
4. Det interna regelverket
Närbesläktad med låtordningen är följande punkt: regelverket. Här finns en oändligt antal variationer att tala om och alla följer de samma princip: har man satt upp regler för låtordningen så är de överordnade allt annat. Alltså: om skivan är kronologiskt upplagd så löser sig låtordningsfrågan av sig själv (oavsett om kronologin går ”framåt” eller ”bakåt”). Samma sak om låtarna, av någon outgrundlig anledning, bestäms komma i bokstavsordning. Kanske vill man ha med två låtar från varje album (i ordningsföljd) med ifrågavarande artist/grupp. Busenkelt! Man behöver inte ens fundera eller ägna låtordingen någon tid.
Någon gång emellanåt bör man dock göra en Panduro och ”skita i traditionerna”: skippa reglerna och känn dig som en fri fågel.
Nu har du kanske kommit så långt att du börjar känna dig ganska nöjd (var och en sin egen måttstock). Men något väsentligt fattas. Omslaget! En samlingsskiva utan omslag är ingen samlingsskiva, även om den är hemmagjord. Med omslaget signalerar du professionalitet och seriositet. Med omslaget lockar och frestar du lyssnaren. Med omslaget informerar du om det som det bör informeras om: titeln, låtordningen, eventuell övrig kuriosa. Med Google:s bildsök-funktion kan man hitta det mesta, ifall man behöver associerande bilder. Självklart sparar du dina tidigare omslag så att du har kvar dem som ”mallar” tills nästa gång det är dags.
Några bonustips:
Det här kanske låter new age-flummigt - och det är det också. En samlings-cd på ca 60-70 minuter har enligt min mening en inneboende energi, en kraft som driver den framåt. Känner man efter låt elva att det sackar och tappar fart, så är det helt enkelt denna energi som inte omhuldats. I ett idealfall, när allt faller på plats, så är energin konstant rakt igenom. Observera! Detta är mycket svårt att uppnå, endast ett fåtal belagda exempel finnes. Desto vanligare är att samlingsskivor faktiskt har en del svaga punkter. Detta får man leva med och inte ta personligt.
Korrekturläs!
Inget är så onödigt som slarvfel i arbetet. Kolla gärna en extra gång på omslaget så att låttitlar och artistnamn är rättstavade. Även den bästa bland-cd mister sin glans och värdighet om tryckfelsnisse varit framme igen. Kardinalfelet är om låtordningen på omslaget misstämmer med låtordningen på skivan (ifall det inte är avsiktligt och ingår i regelverket), då blir det rött kort på en gång.
Sunda avvägningar
Detta är en svårbemästrad och svårförklarad punkt med flera dimensioner. Häri ingår bland annat begreppet ”kill your darlings”, vilket innebär att man ibland får lov att göra saker mot sin inre vilja för att kunna uppnå det bästa resultatet. En annan central valsituation är när man avgör hur lång samlingsskivan ska bli. Ska skivan verkligen vara maximalt lång, kommer lyssnaren att kunna behålla koncentrationen hela tiden? Självklart får en samlingsskiva inte vara för kort heller, även om det är ett mindre problem. Jag lyssnar ju faktiskt hellre på (oförskämt korta) 24 minuter med ofelbart fantastisk musik än på likaledes fantasisk musik på 78 minuter, men inklusive toppar och bottnar. Det blir lätt för mastigt, om man säger så.
Slutligen har jag så en egen käpphäst, som jag tror att jag är ensam om i hela världen (är det bra eller dåligt för ens mentala hälsa?). Det handlar såklart om antalet spår på skivan. Enligt min enkla mening så finns det här ett antal ”förbjudna antal” som jag snart ska redovisa. För att harmoni ska uppstå i en bland-cd så bör man nämligen inte ha ett alltför udda antal spår på den. Tolv spår går bra, men inte tretton. Arton spår går bra, men inte nitton. Detta har också en estetisk aspekt: det ser inte snyggt ut helt enkelt!
Alltså: 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12, 15, 16, 18, 20, 24, 25 går bra. Möjligen 14 också. Men 1 går inte bra, för då är det ingen bland-cd eller samlingsskiva. 7 funkar inte, för det är på tok för udda, detsamma gäller 9 och 11. Följande antal låtar går alltså INTE bra: 1, 7, 9, 11, 13, (14), 17, 19, 21, 22, 23.
Handen på hjärtat: kan du ens i din vildaste fantasi tänka dig en The Best Of The Beach Boys som innehåller sjutton låtar???
