Easy now!

Jag är nere på noll nu och längtar efter lönen som kommer på fredag. Dagdrömmer om att ställa mig vid bardisken och beställa. Samtidigt är jag lyckligt lottad som snabbt kan ta mig till barer som Bröderna Olssons källare och Tiki Room, de två bästa alternativen i Stockholm till vardagsrummet därhemma. De rymmer båda en hyfsat avspänd stämning, väldigt speciella miljöer, härliga alkoholhaltiga drycker och väl vald lite äldre musik från vinylskivor. Ja, det är nedräkning nu...


När vi ändå pratar om barer är det coolaste stället nog ändå Konrad Tönz. Jag besökte denna bar i stadsdelen Kreutzberg i Berlin en förtrollad kväll i slutet av 1990-talet. Inredningen var konsekvent halvgammal kitsch, något som idag har fått den finare beteckningen vintage.

Nära ingången stod två grammofonmöbler kloss intill varandra och på vardera sida satt en anemisk kille i second hand-kavaj, skäggstubb och rufsig kalufs. De verkade leva på blott vinyl och cigaretter. Killarna spelade varannan låt från vardera skivspelare, en skönt knastrig blandning av soundtracks, jazz, funk och easy listening. Till exempel kallades en av de återkommande klubbkvällarna Pflege der Mono-Kultur. Och i källaren kunde man vissa aftnar se gamla tyska sexploitation-filmer.

Easy listening, exotica och gammal schlager började få någon slags revival under det ironiska 1990-talet, men i botten fanns en uppriktig kärlek till den musiken som med tiden blivit allt annat än utslätad. Och dessutom fanns det också en längtan till svunna tider som verkade ha varit stilfulla, men samtidigt tillbakalutade och rent av utflippade.

När jag efter ett par drinkar steg in på herrtoaletten, upptäckte jag att den var tapetserad med bilder på husgudarna Herb Alpert, Bert Kaempfert, Burt Bacharach, Frank Valdor och så vidare. Överväldigad vacklade jag ut från muggen och kvällen fortsatte vid baren med flickvännen.


Herb Alpert And His Tijuana Brass - Taste Of Honey (ur hans TV-show Singer från 1967)

Härligt att se att Konrad Tönz finns kvar och håller stilen (gå till hemsidan). Om du nån gång ändå är i Berlin, kläm in en kväll i baren!

Större än livet!

Det var det ödesmättade året 1984. Där satt vi, en handfull mycket förväntansfulla tonåringar i den stora salen i medborgarhuset hemma i Sankt Olof. Vi skulle ju få se film för ungdomar. Fritidsledaren hade laddat 16-mm:s projektorn med den sedelärande filmen Christiane F. - Wir Kinder vom Bahnhof Zoo, en sann berättelse om en tysk skolflicka i trettonårsåldern som steg för steg kom allt närmare ett tungt heroinmissbruk.

Vad mycket anti-narkotika-grejer det var då, när jag tänker efter. Föräldrar och lärare i Hem och Skola var bekymrade och moralpaniken omgärdade oss tonåringar med debatten om videovåldet, hårdrocksbandet WASP, Televerkets Stoppa sabbet-kampanjer, anti-rökning med VISIR, Staffan Hildebrand och Non Fighting Generation samt larmrapporterna kring AIDS och dess virus HTLV-3 (som kom att sprida skräck lagom till åldern då vi skulle vara sexuellt aktiva). Och knark var tabu, men i själva verket väldigt sällsynt på landsbygden, emedan spriten flödade omkring mig i byn.

Jag tittade storögt och drogs in den mörka sjabbiga storstadsmiljön som badade i det iskalla neonljuset. Berlin framstod som än mer öde och skrämmande, denna brännpunkt i det kalla kriget. Men i filmens mörker dök själve David Bowie upp som en ljusets furste. En scen gjorde särskilt djupt intryck på mig...



Det här var nog för att spränga nyblivna tonåringars metvetanden. Låten figurerade i filmen på engelska, men också i den starka tyska versionen, Helden. Måste jag välja en enda låt, så faller valet på Heroes, så storslagen och heroisk. Den låter sig inte kategoriseras, utan står helt för sig. Låt oss se mannen själv framföra den. It's star time!