Bass strings pt. 5: Sister Sledge - Thinking Of You

Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!

Sister Sledge - Thinking Of You (1979)

Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.


Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.

Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.

I think I'll take a holiday

Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.

En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.

Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.

Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.

Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".



För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.

Disco som tar dig till nästa helg som en raket!

Har jag tidigare sagt att jag älskar eran i mitten av 70-talet när soulen glider över i disco? Nåväl, nu säger jag det!


Tavares - Heaven Must Be Missing An Angel (1976)

Var på Mickes Skivor i söndags med Martin och bläddrade i 10-kronorsbackarna - min form av yoga eller meditation. Martin var alert nog att plocka upp en fin gammal samling med Tavares åt mig. Tack! Väl hemma i lägenheten åkte samlingen och Heaven Must Be Missing An Angel på först och sen gick hembestyren som en dans.

Discosoul för helgen

Igår morse fick jag skjuts av en arbetskamrat i hans Volvo 245 till en konferens vi skulle delta i. Trött tänkte jag på att helgledigheten var kortad med en dag och lördagsmorgonen var obeskrivligt grå, regnig och ödslig. Min arbetskamrat tryckte in en CD i spelaren och sa att jag måste lyssna på en låt som han upptäckt nyligen.


The Real Thing - You To Me Are Everything (1976)

Det var som om en stor fet regnbåge välvde sig över stan. Tack gode Gud för såna kollegor som han!


The Real Thing var tydligen ett gäng killar från Liverpools fattigare delar. De var influerade av samtida soul av The Temptations och Barry White. Det är uppenbart att soundet i You To Me Are Everything är hämtat från Barry White och hans The Love Unlimited Orchestra. Låten är egentligen varken unik eller märkvärdig, men dock solid discosoul från en era jag älskar. You To Me Are Everything nådde topplistans högst punkt i hemma i England 1976, den första i en rad inhemska hits.

Kom att tänka på att många stora musikupplevelser har jag haft i bilar.

Cover lover pt. 9 - Don't Leave Me This Way

Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.


The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)

När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.

Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.

Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.




Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)

När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!


Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)

Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.


Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!

Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.

På bussen till diskoteket

Mina föräldrar drev byns buss- och taxifirma som egna företagare och det präglade min uppväxt på gott och ont. Det sämsta var att de jobbade alla storhelger och praktiskt taget inte tog semester. Det bästa var att jag ofta fick följa med på deras turer och upplevde saker som andra barn inte fick vara med om. Bland annat brukade jag åka med när far körde byns ungdomar i bussen till diskotek, dansrestauranger och folkparker runtom i östra Skåne.

Jag minns särskilt färderna till diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det kunde vara en regnig lördagskväll i november. Trots att det var Familjen Macahan på TV tvekade jag inte när far frågade om jag ville hänga med. Till att börja med var det svårt att få ut alla ungdomar från skrålet på förfesten och jag märkte att far blev alltmer otålig när han väntade bakom den stora ratten och svor. I småklungor tumlade de ombord på bussen. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Någon steg på och sträckte fram ett kassettband att spela i bussen.

Jag satt på sätet bredvid någon tjej som var småfull och kramig. Kanske hade hon mig som en maskot, som skulle ge god tur åt utekvällen. Tjejen tryckte mig mot sin mjuka barm och hennes andedräkt luktade kir, cigaretter och Toy när hon sa att jag var hennes lilla sötnos. Jag spelade rollen som oskuldsfull gosse, men inuti blev jag upphetsad. Känslan påminde om den jag kände när jag hittade Boney M-skivan Love For Sale hemma hos min farbror.


Efter en mil skrek någon att Göran, som förfestat på alldeles för mycket grogg på Explorer och Fanta, måste ut och spy. Han kastade sig framåt mittengången och satte igång att kasta upp kaskader från den öppnade bussdörren redan innan han hade klivit ner på asfalten. Några andra överförfriskade killar passade på att pissa i vägkanten emedan en dubbelvikt Göran vände ut och in på inälvorna bredvid.

Jag kommer nog aldrig glömma stämningen i halvmörkret på bussen. I smyg sneglade jag på ett par som hånglade intensivt. Och musiken på kassetten, visserligen ingen finsmakardisco, men låtarna kröp in under hjärnbarken för att stanna.







Väl framme på den stora parkeringsplatsen, på behörigt avstånd från entrén, släntrade alla av bussen. En stank av spyor rörde sig framåt i bussen och en ung kille, som däckat och somnat, hade diskret kräks strax före ankomsten. Min far blev ursinnig och ruskade liv i killen, som efter en stund själv tvingades torka upp efter sig. På parkeringsplatsen pågick ett slagsmål. Kanske hade några av de fyllekaxiga pågarna stött på några andra från nån rivaliserande by.

Jag upplevde entrén till diskoteket som en magisk port till en vuxen sagovärld. Vad som hände därinne var ett mysterium för mig. Men jag övertygad om att det var något alldeles fantastiskt.

Lördagskvällsfeber

Cristina - Disco Clone

Betraktar man den här låten som en discopastisch är den otroligt högklassig. Lyssna bara på raffinerade stråkarrangemanget i det hänryckande 45 sekunder långa introt. Disco Clone är en gammal partajfavorit för mig och den har varje gång lyckats lägga in festkvällen i en högre växel. Singeln med Cristina producerades av veteranen John Cale(!) och den var det första som släpptes på det ultrasmarta och coola New York-baserade skivbolaget Ze Records år 1978. En oetablerad Kevin Kline sägs vara den liderlige berättaren [läs mer om vilka som var inblandade i Disco Clone].

Var e brudarna?

Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.

Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.

Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.


The Rascals feat. Molly Holt - Echoes

Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.

Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.


Odessey - Native New Yorker

Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.

Semesterdrömmar 4

En vecka kvar och jag kan knappt bärga mig, jag måste bara få lite extra tid för att lära mig gitarristens och basistens koreografi i videon nedan. En låt och video som är subtil, cool och svängig på samma gång, något som dagens disconostalgi tyvärr totalt missar i sin jakt på flåshurtiga grisfestsbeats.

The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night)

Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.

Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.


The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975

Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.

Skivhyllan: Shirley & Company - Shame, Shame, Shame (1974)

Den segdragna, inte alltid helt lättbegripliga processen att hitta en efterträdare till George W Bush är i full gång. Vad kan då i dessa valtider vara mer passande än ett lp-omslag med en amerikansk president på framsidan? Inte mycket, vågar jag påstå.



Shame, Shame, Shame med sångerskan Shirley Goodman under namnet Shirley & Company var för 33 år sedan en jättehit, en miljonsäljare; av många ansedd som en av de första discohitsen. Naturligtvis kände skivbolaget Vibration Records, ett av många underbolag till All Platinum, lukten av dollar och spelade snabbt in en lp också. Och fort gick det: av plattans elva spår har föga överraskande flera omisskännliga likheter med Shame, Shame, Shame.

För Shirley Goodman var det andra gången hon toppade Billboards R & B-lista. Knappt 20 år tidigare hade en annan må bra-låt med henne, Let The Good Times Roll, också nått toppen, då som ena halvan av New Orleans-duon Shirley and Lee. Så här lät ”the Sweethearts of Rock & Roll” i Now That It’s Over, B-sida till 56-hiten I Feel Good.

boomp3.com

Så trots att Shirley Goodman inte var ovan vid stora framgångar, bör det ha kommit något överraskande att som snart 40-årig kontorist över en natt förvandlas till discodrottning. Inte minst med tanke på att det närmaste hon varit några skivframgångar de senaste 15 åren var att hon sjöng kör på The Rolling Stones dubbelalbum Exile On Main Street.

Den manliga sångaren i Shirley and Company hette Jesus Alvarez, studiomusiker på All Platinum och ersättare för ursprungligen tilltänkte Hank Ballard. Det nykomponerade duon satte Shame, Shame, Shame på första tagningen. I dag ägnar han, under namnet Jason Alvarez, sin tid åt att vara själasörjare i The Love of Jesus Family Church i Orange, New Jersey. Dock kan han inte låta bli att själv greppa mikrofonen ibland, som till exempel i inledande Te Quiero. Tycks allt vara en svängig församling.

För Shirley Goodman avslutades en lika kort som oväntad discokarriär med en sista singel på Vibration 1976. Efter det sjöng hon enbart i kören i The Genesis Missionary Baptist Church hemma i New Orleans. När hon fick stroke 1994 flyttade hon till Los Angeles där Shirley Goodman slutligen avled den 5 juli 2005, 69 år gammal.

Så varför pryder Richard Nixon lp-omslaget till Shame, Shame, Shame? Tja, troligtvis på grund av att plattan är inspelad precis i efterdyningarna av Watergate och Nixons avgång som president den 9 augusti 1974. Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen när All Platinums ledningsgrupp diskuterade omslagets utformning … Den skam som Shirley och Jesus sjunger om har åtminstone föga med politiskt fiffel på elitnivå att göra.

Shame shame shame hey shame on you
If you can’t dance too
I say shame shame shame
Shame shame shame
Shame shame on you
If you can’t dance too

Om Nixon någonsin lärde sig att dansa är oklart. Klart är däremot att jag nyligen, 33 år efter att skivan gavs ut, betalade fem kronor för ett ospelat cut-out-ex i en välgörenhetsaffär på Götgatan. Skamligt billigt, om något.