Visar inlägg med etikett 7". Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 7". Visa alla inlägg

torsdag 30 juli 2009

Hilly Fields (1892) / 49 Cigars [A- Och B-sida #2]


Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.

I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).

Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.

Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".


Hilly Fields (1892)

Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.


49 Cigars

Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.

söndag 25 november 2007

What a Waste/Wake Up ( A- och B-sida #1)

Jag tänkte eftersom jag tillfälligt kört fast på min 1994-post göra något lite lättsammare och dra igång en serie om vinylsinglar som är lika bra på bägge sidorna. Först ut är Ian Dury & The Blockheads med What a Waste/Wake Up and make love to me från 1978. Det tog mig tid att hitta fram till Ian Dury. Helt framme är jag nog fortfarande inte men jag gillar en del. What a Waste var en av de första låtarna, bortanför de uppenbara Sex and Drugs and Rock n' Roll och Hit me with your rhythm stick, som jag gillade men då var det en coverversion med, av alla band, Curve med Ian som gäst. Om jag minns rätt. Det är dock lätt att ta igen missad Dury. Han är billig i begagnatbackarna. Plattorna kostar sällan mer än en tia och min singel i bildomslag och gul vinyl var inte dyrare den. Jag spelade bägge sidorna några gånger i morse och kände direkt att det var vad jag behövde just då. Lite ilska och lite livselixir. Han var väl aldrig helt bekväm Dury men han hade något visst. Humor, humör och ett eget sväng i kroppen. Då låg han på Stiff, nu finns han på YouTube också.


lördag 18 augusti 2007

Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 2



Skivdoktorns vinylnäsa har bökat vidare i myllan i sin ständiga jakt på att avslöja det som varit dolt, det som vegeterar på den andra sidan – på b-sidan. Doktorn, som fortfarande älskar 2-Tone och anser Jerry Dammers vara ett geni med för lite tänder, spann de gamla singlarna och återfann två av de mest charmiga singlarna på 2-Tone från ett av de mest, på vinyl, underrepresenterade banden: The Bodysnatchers. Sju tjejer som spelade hellre än bra och vars b-sidor är bättre än a-sidorna.

Bodysnatchers startade efter att basisten Nicky Summers gjort ett misslyckat försök att gå med i Mo-dettes, istället satte hon in en annons i musikpressen sökandes efter ”Rude girls”, efter ett oändligt antal snuskiga telefonsamtal lyckades hon få ihop ett band. De debuterade på ett av Madness gamla favoritställen, puben Windsor Castle, i november 1979 och sögs snabbt, kanske alltför snabbt, upp i 2-Tone cirkusen. I mars 1980 kom första singeln, vars b-sida Ruder Than You kom att bli något av en tema låt för ska tjejer med sitt hyllande till alla Rude Girls och raden ”we´re ruder than you” (tillägnat Specials?).

I juli kom nästa singel med Too Experienced på b-sidan. Bodysnatchers finaste vinylstund. En rak cover på Winston Francis original som i Bodysnatchers version får en delvis annan innebörd genom att den sjungs av en kvinna, Rhoda Dakar. ”Too experienced/To be taken for a stroll/Too experienced/To let someone wreck my soul/Too experienced/To be taken for a ride/I watch out for foolish pride.” Genom att sjungas av en kvinna istället för en man går den från att vara en typisk chauvinistisk text till ett ställningstagande av en stark kvinna. I alla fall vid ett första påseende. För är detta egentligen inte bara skivdoktorn som är ute på hal is och där kanar omkring som jönsen i texten när han ger uttryck för ännu en stereotyp?

Det är alltid lätt att stämpla ett kvinnligt band med en antydan till ställningstaganden, som feminister men lika lite som Specials var bögar för att de spelade i ett alltigenom manligt band var Bodysnatchers några radikala feminister. Ty, detta utspann sig inte under en tid när alla sa sig vara feminister för att det var politiskt korrekt. Det är nästan bara kvinnliga popband som klarar sig undan feministstämpeln, fem av medlemmarna Bodysnatchers bildade efter splittringen Belle Stars. Ett annnat utmärkt samtida kvinnligt band var Bananarama som i gengäld blev beskyllda för att vara fåniga bimbos av historielösa kritiker som inte kom ihåg att de började sin karriär i samarbete med Fun Boy Three (som bestod av tre medlemmar från Specials), och som kom att göra en av de bättre politiska låtarna år 1983: Rough Justice. Varför ses kvinnliga popband som bimbos och deras rockmotsvarigheter som feminister? Doktorn är förbryllad över detta fenomen. Kan här finnas ett samband med att de flesta kritiker och skivsamlare är manliga (inklusive undertecknad – jo, det finns kvinnliga doktorer också) och egentligen inget annat än förvuxna tonårspågar med stereotyper.

Efter att både Specials och Bodysnatchers splittrats fortsatte Jerry Dammers med en ny, studiobaserad, version av Specials genom att återta deras ursprungliga namn Special AKA. Rhoda som ville fortsätta Bodysnatchers inriktning gjorde honom sällskap i studion. Ur detta samarbete kom en av den brittiska ska vågens starkaste singlar, en av de starkaste överhuvudtaget.

The Boiler är visserligen ingen b-sida men kanske borde singelsidorna ha varit omkastade med instrumentalversionen som a-sida istället med tanke på hur dåligt den sålde. Eller som Jerry Dammers uttryckte det “it is the only record that was ever made quite deliberately to be listened to once and once only.” Å andra sidan kan bara ett studiogeni som Dammers inte bara bli förbannad över att den inte sålde bättre utan dessutom uppvisa en total oförståelse över varför.

Boiler är Bodysnatchers första egenkomponerade sång. Den började som en improviserad rap (jo, detta var 1979) om en våldtäkt. När den slutligen fästes på vinyl (med ett gästspel på bas av Nicky Summers) i januari 1982, efter otaliga omtagningar av studioperfektionisten Dammers, blev den historien om en tjej som träffar en kille när hon är ute och shoppar, de går ut på en date på en pub, han följer efter henne hem, överfaller henne i en park, hon försöker slå honom ifrån sig men han är större, hon börjar gråta och när han försöker våldta henne börjar hon skrika. Texten i Boiler har redan från början en dramatisk, olycksbådande ton perfekt synkad med lika olycksbådande musikaliska break. Tjejen är till en början glad över att ha blivit uppmärksammad för hon känner sig som en ”old boiler” men därifrån går det utför. Kanske en av de inte bara bästa utan också definitivt mest obehagliga sånger som fästs på vinyl. Det enda jämförbara som poppar upp i Skivdoktorns febrilt arbetande hjärna är Sex Pistols Satellite som i likhet med Boiler slutar med desperata skrik.

B-sidan på Holiday In the Sun började sitt liv som en inspiration från Pistols tidiga spelningar i Londons satellitstäder och deras hatade ungdomsdiskon. Efter månaders studioharvande, i samband med inspelningen av Never Mind the Bollocks, hade den återinspelats så många gånger med så många gitarrlager att Rotten låter som ett kämpande drunkningsoffer som försöker komma upp till ytan. Hur mycket han än kämpar når han inte upp, försöker förgäves få hjälp: ”I can´t take no more, you better stop.” Han börjar skrika, slå i väggarna, försöker ta sig upp. När musiken tystnar skriker han fortfarande. Men det är inte musiken som tryckar ner honom, dess kompakthet blir en symbol för det massiva tryck bandet befann sig under. Hatade och bespottade av en hel nation blev dess desperata skri ett uttryck för en längtan efter frihet från konventioner, från massans tryck.

Där Boiler riktar sig utåt är Satellite alltigenom inåtvänd, nihilistisk, till skillnad från Boilers expressiva utryck. Egentligen finns där bara en ytlig koppling mellan Boiler och Satellite som vid närmare betraktande inte bär sig. Men så är inte heller Boiler en b-sida. Nej, för att hitta den dolda, konspiratoriska, kopplingen måste vi inte bara gå tillbaks till Bodysnatchers b-sidor utan till en kall januarinatt i Cleveland 1976, bevarad på b-sidan till Patti Smiths Gloria.

På scenen står en svettig Patti Smith med Lenny Kaye och band och en överraskningsgäst i form av John Cale. Plötsligt öser de loss i en slamrig version av Who:s My Generation med öppningsraderna: ”People try to put us down/Just because we get around/I don´t need that fucking shit/Hope I die because of it”. Precis som Ruder Than You var ett kaxigt upprop att stå på sig är My Generation det i Pattis tappning när den avslutas med mantrat: ”I´m so young/I´m so godamn young” och avslutningsraden ”We created it let´s take it over”. Det spelar ingen roll vad det är som ska tas över men när man är ung och rebellisk så är det naturligtvis den där känslan av frihet över att framtiden tillhör en, att den blir vad man gör den till. Att den sen inte blev som tänkt är annan sak.

Ett och ett halvt år innan den där stökiga natten i Cleveland, i juni 1974, kom Pattis första singel med den excellenta b-sidan Piss Factory. En självbiografisk och vid tiden för dess inspelning självuppfyllande historia om en tjej på sitt första skitjobb: “Sixteen and time to pay off /I got this job in a piss factory inspecting pipe/…/ It's so hot in here, hot like Sahara/ You could faint in the heat/But these bitches are just too lame to understand/Too goddamned grateful to get this job/To know they're getting screwed up the ass”. För att avslutas med en längtan, en åtrå att bli någon som inte behöver stå där: ”I'm gonna be somebody, I'm gonna get on that train, go to New York City/I'm gonna be so bad I'm gonna be a big star and I will never return/Never return, no, never return, to burn out in this piss factory/And I will travel light/Oh, watch me now.” I likhet med Too Experienced är det en sång fylld av åtrå att inte bli utnyttjad, ett uttryck för en längtan att fly tristessen.

16 år efter Boiler singeln fick Rhoda frågan:
- But overall, are your 2-Tone memories happy ones?
- No, not really.

Se även: B-sides konspirationen, del 1

måndag 11 juni 2007

Skivdoktorn: B-sides konspirationen, del 1


Skivdoktorn har åter kravlat sig ut ur shellack grottan efter åratals kontemplerande över mysteriet med varför hans älskade 10” format aldrig slog igenom. Minde det för mycket om svunna tider, om stenkakan? Varför 7”, som är alldeles för lite för de flesta, och 12”, som är alldeles för mycket för nästan alla? För att nu inte tala om de där oändliga små silverdiskarna – tar de någonsin slut? De helgjutna LP-skivorna är ytterst få men finns det någon som gjort en helgjuten 75 minuters CD? Finns där någon som överhuvudtaget orkat lyssna till slutet? Nej, skivdoktorn har kommit till insikt om att svaret på 10” förlorade kamp är lika obesvarbar som den om varför dammsugaren är godast i mitten.

För att bryta sitt vegeterande tillstånd har doktorn istället vänt sin penetrerande hjärna mot en av vår tids mest brännande frågor: den om populärmusikens sekulära b-sides konspiration. Denna sammansvärjning av sjaviga musiker med huvuden fyllda av skrän och stök. Musiker som vid ett första påseende inte tycks ha några beröringspunkter men i själva verket konspirerat ihop en alternativ historik över populärmusikens dolda kopplingar. Och var döljs en dold historia bäst om inte på den idag bortglömda b-sidan på en 7”. Skivdoktorn erkänner skamset att han tillhör mängden som sällan spelar en singel nu för tiden, av ren slöhet, än mindre orkar han vända på dem längre. Men skam den som ger sig. Nu har de snurrat och kopplingarna uppenbarat sig i en hallucinogen dröm hos den gode doktorn.

Spinkiga musiker i svart och med fuzzpedal finns det gott om men få ha varit så konsekventa som bröderna Reid. Deras första album, ”Psychocandy”, låter än idag som det mästerverk doktorn tyckte sig höra när det först dök upp: en törnekrona i pressad vinyl. Men vad höll de egentligen på med på de tre första singlarnas b-sidor? Det tog många år för skivdoktorn att upptäcka den linjära kopplingen mellan Beatles och Jesus and Mary Chains b-sidor. Pusselbiten som saknades för att allt skulle falla på plats var naturligtvis Public Image Ltd. Först då blev kopplingen synlig.

B-sidan på JMCs andra singel, ”Suck”, var ett långsamt omelodiöst malande med raderna:
I´ve seen it all
It´s all I´ve seen
I´ve seen it suck
Den tredje singelns b-sida var nästan ett återupprepning av den andra men denna gång med raderna:
I took a walk to the beach
I see you stand there
Just out of reach

Som i alla konspirationer var naturligtvis meningen dold och texterna belystes endast om man i likhet med skivdoktorn kände till att den andra b-sidan egentligen skulle ha varit betitlad “Jesus Suck”. I en storm minnandes om Sex Pistols glansdagar vägrade tryckeriet att trycka detta epitet varför titeln ändrades till ”Suck”. Så bröderna Reid tyckte religion sög men vem uppenbarar, precis utom räckhåll, på stranden? En ängel! Så nära men ändå så långt borta. Uppenbarligen ett klart schizofrent förhållande till religion enligt doktorn. Och varför detta omelodiösa malande? Helt klart fanns här föregångare. Två andra b-sidor poppade genast upp i skivdoktorns överhettade hjärna.

Den fjortonde januari 1978 brändes de sista resterna av Sex Pistols upp i ett svavelosande ragnarök på Winterlands scen i hippiehögborgen San Francisco. Mannen vid mikrofonen var minst sagt desillusionerad. För inte så länge sedan hade han skrivit en av de bästa katolska blues låtarna någonsin, ”Bodies”, men nu fanns där inget kvar längre mer än en freakshow för medias aldrig stillande hunger. Som en fågel Fenix skulle han dock resa sig igen och göra de två album som mer eller mindre kom att definiera postpunken; ”First Issue” och ”Metal Box”. Som än idag, i likhet med ”Psychocandy”, låter fantastiskt bra.

I oktober 1978 reste sig Lydon med PiLs första singel ”Public Image”. En stenhård uppgörelse med populärmusikens påklistrade idolpoträttering och Pistols manager Malcolm McLaren. Men det är på b-sidan vi hittar kopplingen till JCM. Om det är någon b-sidan bröderna Reid spelat flitigt när de var småpågar så var det ”Cowboy Song”. Ett sanslöst musikaliskt malande utan melodi, meningslösa bakgrundsskrik och Lydons ohörbara mumlande. Sången börjar med att Lydon säger ”we can´t hear the backing track”, en meningslös notering i detta sammanhang.

Trummisen Jim Walker, en av de första offren i Pils ständiga medlemsbyten, skulle många år senare avslöja sanningen bakom ”Cowboy Song”. Tydligen hade John skrivit en irländsk ballad betitlad ”Cowboy Song” medan Jim hade en låt som försökte vara en rip off på temat till Bonanza. Som i alla goda konspirationer är ingendera av detta hörbart i slutprodukten. Uppenbarligen ligger Johns inställning till religion, precis som hos bröderna Reid, och simmar under ytan på ”Cowboy Song”. Men musikaliskt är den inget tema till någon prärieserie utan mer en kakafoni av oväsen, som hos bröderna Reid, men i likhet med dem finns här en attityd av rebelliskt fuck you och sätt inte in mig en fålla. En attityd vars klaraste föregångare återfinns på en b-sida av Beatles.

B-sidan på ”Hey Jude” var Beatles första uttalade politiska sång, som de trendkännare de var kom den ut sommaren 1968. ”Revolution” var en av de, om inte den, råaste låt de skulle komma att spela in, med en gitarr som låter som om Link Wrays bastardiserade kusin slagit an ackorden. Som i alla bra rock n roll låtar fick den genast kritik av musikpressens förstå sig påare. Mycket för den sista raden i versen:
We all wanna change the world
But when you talk about destruction
Dont you know that you can count me out
Att arbetargrabbar som Beatles inte ville vara med i en våldsam revolution gillades inte. Herregud! De var ju till och med intelligenta nog att se igenom tidens tomma revolutionstjafs! Sånt håller inte i den trendkänsliga musikpressen. Så Beatles fegade till det och spelade in låten i en ny myspop version för ”White Album”, utan den stökiga gitarren och där texten ändrades till:
Dont you know that you can count me in

Och pålagd shoo-bi-doo-ah kör förstås. Men det är i Revolutions larmande gitarr och universella anspråk på mening som den dolda kopplingen går över Pil till JMC. Dessutom skulle JMC bli lite av experter på vad Beatles gör i ”Revolution”. En utmärkt poplåt begravd under larmande gitarrer. Som i alla konspirationer gör inte heller JMC en omedelbar koppling. Nej, istället döljer de den genom att på sin första singels b-sida göra en cover på en annan 60-tals ikon, Syd Barrets ”Vegetable Man”. Som i bröderna Reids sovrum blir en stökig rocklåt a la ”Revolution”. Tid-religion-meningsfullhet-larm axeln uppenbaras och i skivdoktorns febriga hjärnsynapser klickar den samman som ett tåg på räls. Som i alla konspirationer vid ett första påseende dold men skrapar man på sårskorpan börjar den blöda.

Jodå, det kommer en del 2 för er tvivlare.