Musik som var skum år 1982

The Church kör "Unguarded Moment" live i programmet Casablanca (Sveriges Television) 1982.

Jag blev som elvaåring ganska provocerad av detta. Det är ganska svårt att förstå idag, tjugofem år senare.

För sin tid var nog musiksatsningen Casablanca ett relativt schysst program, som både visade väldigt populär musik och samtidigt också sånt med kultstatus. Programmet gästades av det australiensiska bandet The Church, som för första gången turnerade i Europa hösten 1982.

Jag förstod ingenting och rös över hur mysko de var. Bandet stod nästan helt stilla. Ingen koreografi. Killarna gungade knappt ens en gång i takt till musiken. Sedan var de i princip uttryckslösa i ansiktena. Jag fick inget grepp om melodin heller. Detta var inte en självhäftande slagdänga i grällt lysande neon, som jag var van vid. Texten begrep jag överhuvudtaget inte alls (jag var bara en elvaårig pojke som börjat med ord som "cat" och "dog" två år tidigare i småskolan).

Jag upplevde att den sparsamma scenografin med antydda kyrkofönster var jättekonstig. Hur kunde ett popband kalla sig för Kyrkan? Detta var några år innan The Housemartins på ett oemotståndligt sätt mjukade upp relationerna mellan pop och kristendom i videon till "Caravan Of Love".

The Church var mitt allra första möte med musik som inte huvudsakligen var avsedd att underhålla eller att härja högt upp i hitlistorna.

Anledningen till att jag reagerade så negativt var kanske att jag präglades av min uppväxt i en by på landsbygden, bland främst småföretagare (mina föräldrar hade en taxifirma), bara två generationer från det gamla bondesamhället. Man skydde allt som var pretentiöst eller svårbegripligt. Det som gällde var underhållning, som alla generationer kunde gilla (exempelvis Nygammalt med Bosse Larsson). Jag kan än idag känna en allergi mot det pretentiösa, samtidigt som jag dras till det – klassresenärens eviga ambivalens.

I det minnesvärda Casablanca njöt jag istället av hitsen för ögonblicket: Madness "Our House" och ABC:s "The Look Of Love". Det skulle dröja sju-åtta år till jag själv började digga den typen av kultband som The Church representerade. Men jag köpte inte nån skiva med just The Church. Det blev aldrig "mitt" band.

Pretentiös nattmusik

Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd.
Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning.
Det ena utesluter inte det andra.

Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!).
Det är inget krig.
Ingen blir skadad.
Man behöver inte välja sida.

Men.
Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna.
Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet.
Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.

Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.

Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).

När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.

Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland.
David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.

David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.

Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket!
'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.

"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)

I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.

Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".

För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump.
En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.

/Sebastian, diplomerad pretto

Så blev jag en folkie!

Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).

Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.

Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.

Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.

Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?

Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.