Tiden är viktig

Ibland finns det inget annat som duger. Jag fastnar i en skiva. Jag lyssnar om och om igen, tar mig tid att hitta nya vinklar och vrår i texterna och melodierna. Det händer tyvärr alltför sällan i dessa dagar av snabbkonsumtion à la Spotify. Där är jakten på något sätt viktigare än bytet för min del. Nya erövringar, nya och åter nya.

Men i några veckor nu har jag (nästan) uteslutande fastnat i en nästintill okänd skiva från början av det skälvande 1990-talet. Gruppen heter It´s Immaterial och skivan heter Song.

Bandet It´s Immaterial kan väl närmast betecknas som ett one-hit-wonder. De hade en massiv hit med låten Driving Away From Home 1986. Det var en snack-sjunga låt i shuffletakt om en biltur på landet. Låten följdes av fullängdaren Life Is Hard And Then You Die som, vad jag vet, inte riktigt fick samma genomslag som singeln. Personligen tyckte jag den var riktigt bra när det begav sig. Den kastar sig mellan olika genrer och stilar men lyckas ändå få fatt pålyssnaren med riktigt bra pop-hooks.

Men mästerverket kom först fyra år senare, 1990. It´s Immaterials svanesång och största stund, i mitt tycke. Då brydde sig om möjligt ännu färre, om ens någon, om gruppen. Song är, för att knyta an till inledningen, en skiva som tjänar på ett antal lyssningar. Det är en skiva, som man säger, växer för varje lyssning.

De första gångerna är ganska krävande. Melodierna är dämpade och försiktiga. Det är ett jämngrått och jämntjockt musikaliskt språk som sipprar ut genom högtalarna. Efter ett par lyssningar, när texterna och melodierna sakta nötts in, växer ett alldeles eget musikaliskt universum fram. Melodi- och soundmässigt är det ifs inte helt väsenskilt från tidiga Pet Shop Boys eller Blue Nile, vilket kanske inte är en slump. Blue Nile-producenten Calum Malcom sitter bakom rattarna för Song.



Men till skillnad från Blue Nile är det en mycket grå värld som John Campbell (tidigare i Yachts) och Jarvis Whitehead i It´s Immaterial målar upp. I ett annat forum beskrev jag musiken som ett soundtrack till en Ken Loach-film och i mina öron är skivan tonsatt diskbänksrealism It´s Immaterial försöker sig på. Den enda referens jag kan komma på som är närheten av det John Campbell gör textmässigt är Ray Davies. (Inga jämförelser i övrigt dock.)

Men inte ens Rau Davies lyckas vara riktigt lika svart och cynisk. I låten Endless Holiday beskrivs den hopplösa vardagen hos en arbetslös som lever på sin frus inkomst. Han vaknar på morgonen, lagar frukost, vinkar adjö till frugan och sätter sig att vänta på att timmarna ska gå. En tröstlös tillvaro utan något ljus i sikte.

Men även om cashen skulle rulla in, lättar inte trycket. I låten Life on The Hill mässar Campbell; "Is that what money amounts to?/A house on the hill, ugly and new.../"



Inledande New Brighton skildrar en dead-end town där affärerna är stängda, hoppet är ute och där drömmen om ett nytt Brighton inte är annat än just en dröm.

Song hade ju kunnat bli fullständigt outhärdlig om inte melodierna i kombination med Campbells väna stämma hade varit så bra. På något konstigt sätt känns det också skönt att höra att någon annan jävel har det lite värre, när min egen vardag känns grå och trist. Den effekten har den här skivan på mig.

I den knapphändiga information som finns om It´s Immaterial på webben kan man läsa att det finns ett tredje fullbordat album med arbetsnamnet House For Sale som ännu inte är outgivet. Enligt John Campbell ville inget skivbolag ge ut det när det begav sig. Skivan uppfattades som "too dark". Det låter ju nästan för bra för att vara sant och jag hoppas att någon inom en snar framtid ger ut den skivan.

Jag tycker att Cherry Red har gjort en kulturgärning när de återutgav den här skivan i våras. På skivan finns ett par extraspår, som t.ex den underbara versionen av singeln Heaven Knows, som med ny melodi här kallas Faith. Den var f ö b-sida på singeln Heaven Knows. Jag hoppas att fler tar sig tid (för tiden är viktig i detta sammanhang) att upptäcka It´s Immaterial och Song. Det är den värd.

(OBS! Song har av någon outgrundlig anledning fått fel låtordning på Spotify. Den korrekta låtordningen finns här.)

Guilty Pleasures del 12: Culture Club - Do You Really Want To Hurt Me

I somras besökte jag och min vän Claes tillsammans med ett gäng engelsmän en genuin Pie and Mash-shop i Londons östra delar, närmare bestämt i Hackney.

Vi satt i den helkaklade folktomma lokalen och högg in på de stabbiga men delikata köttpajerna, potatismoset och persiljesåsen - klassisk arbetarklassmat på utdöende för londonbor (tyvärr var ålen slut för dagen). Ägaren Robert Cooke och Carlos i vårt sällskap - hans brorsa spelar skurk i TV-långköraren EastEnders - pratade så bred cockneydialekt med varandra att vi andra knappt hängde med. Stämningen var jovialisk.

Jag kom då på något som min mor ibland har lagat när jag kommit hem till Österlen från Stockholm: stekt panerad ål i långpanna och potatismos. Det är s k comfort food som hon tillagade för att visa vår samhörighet som infödda österleningar.

Robert Cooke, en satt och låghalt man med en blid framtoning, berättade om att han var fjärde generationen som sålde eel, pie and mash. Det fanns inramade tidningsklipp om stället som stod på en hylla och dessutom ett stort foto på exteriören och en person som stod framför den och som pekade upp mot den gröna skylten. Robert förkunnade stolt att det var Boy George som besökt hans Pie and Mash-shop. Jag funderade sambandet mellan androgyna eller transvestita engelska popsångare och de så populära manliga artisterna som uppträdde i kvinnokläder i den engelska music hall-traditionen. Och så reflekterade jag även kring hur även de äldre ur den engelska arbetarklassen verkar ha koll på sina popstjärnor.


Jag måste ha hänförts av videon till Do You Really Want To Hurt Me [se den] hösten 1982 på musikprogrammet Casablanca. Boy George var sannerligen en könsöverskridande uppenbarelse. Melodin hade det där glimmande vackra vemodet som jag alltid varit svag för och en sällsynt stor hitfaktor. Även om det är Culture Clubs egen poppiga tappning av Lovers rock (en slags slick romantisk reggae) skulle refrängen kunna vara hämtad ur en klassisk gammal soullåt. Det där dubliknande partiet ungefär 3½ minuter in, före sista vändan av refrängen, fick mig att skönja botten av min själs brunn.

It's all in the hands

Dave Berry - The Crying Game

Dave Berry var en lite udda artist, som här med små medel förvandlade ett framträdande med sin underskön ballad The Crying Game till något man känner ett suggestivt obehag av.

Mannen bakom "The Rocker"

Sedan mitt lilla inlägg om Thin Lizzy för två veckor sedan, har jag uteslutande lyssnat på gruppen. Framför allt har jag gått igenom de fem första albumen, som kom före mästerverket Jailbreak, en skiva jag diggat sedan tonåren. Jag har sökt efter de känsliga och mer melodiska låtarna, som jag länge anat skulle finnas där någonstans.

Åtminstone sedan Thin Lizzys sena karriär i slutet av 70-talet och början av 80-talet har bandet tillhört sfären för hårdrock och heavy metal. Thin Lizzy blev förknippade med fingerfärdiga dubbla leadgitarrister som spelade i stämmor och framför allt den karismatiske Phil Lynott med sin besjälade röst. Han upprätthöll en image som en hårding - rockrebell, slagskämpe, stordrinkare och hjärtekrossare. Han och bandet var ett gäng grabbar som var tillbaka i stan för att röja. Phil knarkade och söp sig till en förtidig död vid 35 års ålder.


Men Phil Lynott var en dubbelnatur. Samtidigt var han en bildad man, rent av intellektuell, bland annat besatt av irisk mytologi och irländsk historia och litteratur. Han hade en romantisk och sentimental läggning. På ett album med hårda rocklåtar kunde han klämma en ömsint hyllning till sin mor eller nyfödda dotter, eller en låt om att dansa nyförälskad i månskenet, och därmed sätta sin tuffa image på spel.

Lynott var också i sina låttexter en driven berättare med förebilder som Van Morrison och jämlikar som Bruce Springsteen.


Thin Lizzy - Frankie Carroll (1974)

Ta den intima och vackra melodin Frankie Carroll, nästan som ett kammarstycke från det ovanligt softa albumet Nightlife, som ett lysande exempel på Phil Lynotts knivskarpa skildringar av arbetarklass. Kärnfullt och med enkla ord målar Lynott upp ett psykologiskt porträtt av frustrerade Frankie Carroll och hans familj som drabbas av hans lynne. På två minuter har Phil tecknat de grova konturerna för något som skulle kunna vara en teaterpjäs eller en roman. Med sin känslosamma röst är han inte bara berättaren, utan går också in i rollerna av såväl mannen som hans fru. När Frankie ryter åt sina barn efter att ha slagit dem och frun försöker lugna ner honom, då förvandlas benen i min kropp till glas. Frankie Carroll går under skinnet, inte minst på den som själv växt upp i skuggan av en man som varit omväxlande buttert inbunden och våldsamt aggressiv.

Året då popen tynade bort, del 2

Efter övergången från 1960-tal till 1970-tal märks det att också den popmusik som överlevde blivit tyngre, influerad av den nya rockmusiken som var groove- och rytmbaserad, hade en dovare ljudbild och rymde längre instrumentala partier. Det var inte bara heavy metal som slog 1970, även powerpopen föddes detta år med sina popmelodier framförda med rockklös.


En av mina favoritskivor från detta år är den första självbetitlade plattan av den amerikanska gruppen Crabby Appleton, som var resultatet av mötet mellan ett tidigare band vid namn Stonehenge och singer-songwritern Michael Fennelly.

Stonehenge var en grupp som spelat hårdare och bluesigare rockmusik och som uppvaktades av A&R-mannen David Anderle från det hippa skivbolaget Elektra. För att få skivkontrakt var de tvungna att göra sig av med sångaren som inte var i paritet med det övriga bandet, varken som sångare eller låtskrivare. In i bilden kom den unge Fennelly, som redan hade skrivit låtar åt och sjungit på en albumklassiker i sunshine pop-genren, Begin, med det Curt Boettcher-ledda projektet The Millenium. På Begin bör särskilt popbossa-pärlan To Claudia On Thursday nämnas [lyssna på den]. Med sig till Crabby Appleton hade Fennelly låtar för ett helt album, som inte passade innanför The Milleniums ramar.

Deras första skiva producerades av Elektras husproducent, Don Gallucci, som ungefär samtidigt ställde in reglagen för The Stooges odödliga mästerverk Funhouse. Crabby Appleton satte allt hopp till att singeln Go Back skulle skjuta i höjden på de amerikanska topplistorna. Nu blev singeln endast en mindre hit som landade på plats 36 på Billboardlistan i juni 1970, bandets enda kommersiella framgång.


Crabby Appleton - Go Back
(visserligen med tunt ljud, men ett riktigt fint tidsdokument)

Min favoritlåt på plattan är annars To All My Friends, en pianodriven låt som lyfter mot skyarna. Eftersom den är influerad av The Beatles sena stil påminner Crabby Appleton här väldigt mycket om powerpopgruppen Badfinger från samma tid. Det är bra tryck i den här poplåten som dessutom är garnerad med ljuvlig barock klaviatur av något slag.


Crabby Appleton - To All My Friends

På gruppens andra och sista skiva från 1971, Rotten To The Core, hade Crabby Appleton övergett popen för något som ofta drog åt boogierock och i något spår åt Led Zeppelin-aktig hårdrock. Detta var en utveckling som gällde för många andra band vid samma tid.

Det handlar om att våga och vilja

Human Leagues Dare är såklart en klassiker. Det är på många sätt den ultimata 1981-skivan. Såväl kritiker som publik har omfamnat albumet och det är nog inte bara för att megahiten "Don’t You Want Me" finns med här. Skivan är en lyckad mix av flera världar. Här samsas medryckande kärlekssånger med iskalla spår om mörker och alienation. Det handlar om allmänmänskliga våndor, om att drömma, våga, agera, tro på något, vilja något. Om att öppna sitt hjärta. Om att dansa. Jag tror också att skivans genomslag handlar om en direkthet och en attityd i musiken som omedelbart lockar in lyssnaren i dess förborgade värld.

Ett spår som kan illustrera flera av dessa inslag är "Do Or Die". Vid en enkel undersökning av dess beståndsdelar finner man många ingångar. Likheterna med Kraftwerk är till exempel många: flirtandet med dansgolvet, enkelheten i melodislingorna, den nästan vetenskapliga exaktheten i den syntetiska musiken. Jag inbillar mig att texten handlar om någon slags spionverksamhet under kalla kriget. Frontfiguren Philip Oakey har i alla fall den rätta desperationen i rösten och han sjunger som om han verkligen springer för livet.


The Human League: Do Or Die (1981)

Som i princip all annan musik bör inte "Do Or Die" avnjutas i en ynklig laptophögtalare. Syntljuden ska skära genom rummet som laserstrålar. Basljuden ska trycka mot maggropen. Trumljuden ska smattra i örongångarna och riktigt krama ryggraden. Helst av allt skulle man befinna sig på ett kontinentalt diskotek, med hög volym, ljuseffekter, skumma människor och många långa luggar. Men om jag slutar med romantiserandet av myten där, så landar jag ändå i att det - trots låtens lite naiva "farlighet" - rycker rejält i dansfötterna.

Tanken på att låten/skivan snart är trettio år gammal gör mig både förbluffad och fundersam – det får mig att tänka ännu ett varv på musikhistorien och dess svårfångade karaktär. Det är nu alltså kortare tid mellan Beatles debutskiva och Dare än vad det är mellan Dare och dagens datum. Hur ska man hantera den informationen? Innerst inne tror jag absolut att det säger nånting. Om nånting. Jag vet bara inte vad.

The Moon Is A Harsh Mistress

Radka Toneff från Norge är en av de främsta jazzsångerskorna genom tiderna, men för världen är hon fortfarande ganska okänd.

Jag fick en avskedspresent av några kära vänner när jag skulle flytta från Uppsala i mitten av 90-talet. Med albumet Fairytales ville vännerna visa hur ledsna de var över att jag var på väg tillbaka till Skåne. Jag kom att spela skivan någon enstaka gång och tyckte lite ytligt att den var fin. Jazzvärlden var ny för mig och jag var lite fjunig till en början. Men för varje år närmade jag mig musiken på Fairytales.

I adventstid förra året stannade jag och ett par kollegor på konstskolan kvar på kvällen för att dricka några flaskor julebrygd och spisa jazzskivor som vi tagit med hemifrån. Mitt på det tomma stengolvet i den stora nedsläckta matsalen hade vi ställt några fåtöljer och ett bord med en skivspelare för vinyl, kopplad till skolans stora ljudanläggning. Den enda ljuskällan var en spotlight med ett blått filter.

Jag tog bland annat med Fairytales. Mina arbetskamrater, gamla jazzdiggare i medelåldern, kände särskilt till amerikansk-svenske pianisten Steve Dobrogosz. De var i mindre grad bekanta med Radka, men kollegorna berättade något jag inte visste om henne strax innan jag satte ner nålen i det svarta spåret.


The Moon Is A Harsh Mistress (1982)

En stor klump växte i halsen när vi betryckta lyssnade på hennes och Steves avskalade tolkning av Jimmy Webbs ballad The Moon Is A Harsh Mistress. Sången hade plötsligt fått en helt ny innebörd. På hösten 1982 begick Radka Toneff självmord, inte långt efter att skivan kommit ut. Hon blev 30.

Ute i decembermörkret föll snön tyst. Inne hos oss var det blå timmen.

Som en gammal vän...

Emellanåt måste jag bara lyssna på Thin Lizzy igen. Inget annat duger då. Jag vill att Phil Lynott ska sjunga som bara han kunde. Det är ungefär som att längta efter att höra rösten av en saknad gammal vän på nytt.


Thin Lizzy - Romeo And The Lonely Girl (1976)

One-hit wonders del 3: The Assembly - Never Never

Jag tänker ofta på min barndom och ungdom, hurdan jag var då och hur det var runtomkring. Kan inte låta bli att blicka bakåt. Enligt normen bör en riktig man vara osentimental med fast blick riktad mot framtiden, mot de uppställda målen.

Där satt jag i pojkrummet, en rundkindad trettonåring med fula glasögon och läshuvud, efter ännu en mardrömslik dag på högstadieskolan. Jag dagdrömde om att kanske någon tjej skulle bli ledsen om jag plötsligt dog. Tur att det fanns trösterika poplåtar på radion att lyssna till när man tyckte synd om sig själv.


The Assembly - Never Never (1983)

The Assembly var den rastlöse Vince Clarks tredje gruppkonstellation på lika många år, nu tillsammans med sin producent Eric Radcliffe. Meningen var att de till varje låt i projektet skulle anlita olika sångare. Det blev bara en singel, men en storartad sådan med Feargal Sharkey, som precis hade lämnat The Undertones.


Vince Clark förde in den mänskliga värmen i syntpopen med de mest bedårande melodier, ibland i ett lägre tempo, framför allt i Yazoo tillsammans Alison Moyet, en kraftfull blues- och gospelröst i spännande förening med de analoga syntarna.


Yazoo - Nobody's Diary (1983)

Det var ändå säkrast att visa att man diggade Twisted Sister och Kiss istället. Om jag i högstadiet berättat att jag egentligen gillade syntlåtar hade jag blivit mobbad och slagen. Utan att ha ord för det, sågs synt som något bögigt och snobbigt (det vill säga medelklassigt). Men det går aldrig att värja sig mot äkta känslor. Den här "förbjudna" musiken har i efterhand blivit mitt 80-tal, mycket mer än den förhärskande hårdrocken med sina besynnerliga mansideal för alla dessa osäkra pojkar i puberteten.

Gåshuden måste vara äkta

Sångaren/gitarristen påminner starkt om en läderjacksrockande Tomas Ledin, sångerskan en smula om Py Bäckman, utklädd till en fladdermus. Trummisen ser ut som en tvåmeters (bindgalen) Ewert Ljusberg medan basisten – stillastående, fastgjuten, gömd under en basker – erinrar om Sura Gubben (ni som vet vem jag menar vet vem jag menar). Men, observera, detta är bara en ytlig observation.

Framför (eller snarare snett nedanför) mig på Globens scen står ju medlemmarna i ett legendariskt och extremt mytomspunnet band, Fleetwood Mac. Alla är över 60 år idag: Lindsey Buckingham, Stevie Nicks, Mick Fleetwood och John McVie. En viss oro kändes befogad. När åldrande rockmusiker åker runt i världen för att bjuda på drygt trettio år gamla låtar finns det alltid en oerhörd risk att det ska gå åt skogen.

Jag hinner tänka just den tanken redan vid första spåret, ”Monday Morning”, som inte känns så bra som jag vill att den ska göra, det vill säga som studioversionen. Men detta är bevars en arenaspelning och mina första farhågor beror nog mest på att ljudet inledningsvis studsar fram och tillbaka i rummet och att det tar en stund innan mixningen hittat de rätta nivåerna. Undertecknad är inte direkt van vid konserter med fler än 75 personer, med storbildsskärmar och så vidare.

När tredje låten, Rumours-spåret ”Dreams”, smyger igång känns det plötsligt som att allt klaffar. Jag ryser. Steve Nicks röst är precis så erfaren, drömsk och mystisk som man kan önska sig. Den låter faktiskt inte alls särskilt åldrad. Sedan kommer ett pärlband av fina låtar i fina versioner. Nyckelfiguren Lindsey Buckingham framstår som ett outröttligt energiknippe, en fullkomligt lysande gitarrist och ett gigantiskt ego.

Det finns en rad inbyggda konflikter som blir väldigt tydliga. Bandet pratar nu om att de turnerar för att det är kul. ”Let’s have a party!” säger någon i mikrofonen. Men låtarna, även när de på ytan låter glada, är nästan alltid dystra och deppiga. Känslorna pendlar mellan arg och sårad och vemodig. Den såväl musikaliska som mänskliga kemin mellan Buckingham och Nicks finns där i bakgrunden och sprakar, liksom omöjlig att kringgå.

Sista timmen av konserten blir tyvärr tristare. Några longörer för mycket, några svagare spår, några gitarrsolon och trötta rockismer för mycket. Det femstjärniga byts ut mot något tvåstjärnigt. Men gåshuden som huserade på mina armar under delar av konsertens första hälft var inget påhitt. Det var en äkta, oförfalskad känsla – och något som jag kan minnas och leva på riktigt riktigt länge.

Här följer studioversioner av några låtar som ingick i konserten.

Say You Love Me - från Fleetwood Mac (1975)

Never Going Back Again - från Rumours (1977)

I Know I'm Not Wrong - från Tusk (1979)