Fotvandring i Klippans poputmarker – etapp 5

Å liksom käcka svenska sjömän
Drog dom ut på öppet hav


Slut på vandrandet, dags för lite sjögång uppå böljan den blå. Kriminella Gitarrer twistar till det på en Öresundstur (från kassetten Öresundstwist, hösten -85) med start i Helsingborg.


Kriminella Gitarrer twistar loss


Kriminella Gitarrers ”Vårdad klädsel” var, som bekant, det första släppet på Kloaak i mars 1978. Magnus Gustafsson [Gusti på Spengo-redaktionen, red.anm.] var på den tiden en sorts fotograf/omslagsdesigner etcetera till dessa punkare. Kredit nog, men Magnus var också vänlig nog att besvara en återkommande fundering under åren; vems var vantarna?

"Trots att enbart sångaren, Stry Terrarie, hade fattat hur punkarna i England såg ut, så levde de andra pojkarna i Kriminella Gitarrer knappast upp till danspalatsets önskemål om klädsel, utan såg snarare ut som de tre brukspojkar de var. Framför bandet ligger ett par vantar och dagens nummer av Kvällsposten. Att Kvällsposten var med på omslaget kunde Stry stå ut med, men att mina vantar också hamnat där hade han oerhört svårt att förlika sig med."


"Beträffande ”Silvias unge” så tog jag fotot vid Folkets Hus, Klippan. Med på fotot är om jag minns rätt, Görgen Persson som ägde Amazonen, Affe Olofsson, Affes dåvarande flickvän Anne, samt Annes bästis som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på, men som precis som Anne kom från Ljungbyhed. Stry var måttligt nöjd med att Görgen Perssons fötter/sandaler, ungefär storlek 46, mycket tydligt syns på omslaget."

I likhet med det första släppet, Kriminellas ”Vårdad klädsel”, var även det sista bandet att släppa något i sjutumsformat (såvitt känt av undertecknad som dock inte är okänd för att emellanåt ha fel), inspelat i Svenska Popfabrikens studio, ett punkband. Visserligen 18 år senare men i gengäld bra mycket snabbare. Kurbits I.R. ”Inget liv” (Really Fast 22, 1996) lyckas klämma in 13 låtar på debut ep:n. Uppföljaren ”Skåne, Sweden Attacks” kom ett år senare med bibehållet tempo.


Kurbits I.R. - Inget liv


Att man blir smart av punk har vi alla vetat i alla tider. Nu är även det vetenskapliga beviset för detta faktum på gång:
http://www.rockosamhalle.se/texter/per_magnus.pdf

I studien medverkar bland annat medlemmar ur Von Gam, från Hovmantorp, som en oktoberdag, 1979, tog morgontåget till Klippan för att böka i Bombadill, tills kvällståget avgick. Kvar i studion satt Sticky och vred på reverb knappen för vad som kom att bli Von Gam singeln ”Hasse Parasit / Mode” (GAM produktion, VG-01, 1980). Hovmantorp är för övrigt en trevlig vandringstrakt trots förekomsten av slagg efter lågteknisk järnframställning.


Von Gam - Hasse Parasit


Nu är vandringen till ända och vi lämnar er alla med något sällan hört utanför Klippan och knappt där:

THÖ PITTS
’VOJNE’
SINGELKASSETT

THÖ PITTS SJONGER VOJNE

A: VOJNE ”SJONGS” AV BAND AIDS
B: INST.VERS. DÄR DU/NI
KAN ”SJONGA SÄL”

DENNA UNDERSKÖNA UTGÅVA AV THÖ
PITTS KAMPSÅNG ”VOJNE” FÄRDIGSTÄLLDES
I STUDIO BOMBADILL DEN 6 APRIL 1985.
”SÅNG” UTFÖRES AV THÖ PITTS MANSKÖR
(BAND AIDS) OCH HANDHAVANDET AV DIV.
INSTRUMENT SKÖTTES THÖ KOO.
(THÖ KOO = ”BERGET” KIDDÉN, ”BLIXTEN” HOLST,
”SÅLLET” NILSSON OCH FOLKE ”BICYCLETAS”)
• ---------------- •
PRODUKTION OCH REPRODUKTION: FOLKE TIBILD


Thö Pitts - Vojne


Thö Pitts - Vojne (instrumental version)

Begreppet vojnes ursprung är omstritt, på ryska betyder det krig, på finska kan ge/de kan, på estniska smörig och på lettiska kan inte. I Sverige brukar det härledas till sydsamiskan; att något är åt katten/besvärligt. Det finns även de som hävdar att det är en slarvig översättning från oy vey som på jiddisch betyder bedrövelse/förfäran. Klippan-varianten får ni dra era egna slutsatser om. Vad som däremot kan klargöras är att Thö Pitts var ett korplag och att musiken är baserad på sångarens fars favoritlåt ”Seemann”. Här i ett smakprov av österrikaren Freddy Quinn.



Freddy Quinn - Seemann

Snipp snapp slut!
Opp mä tofflerna på hyllan!
Ambulansen kommer!
Har ni alla vita rockar?
Kör ni mig till Fisksätra?
Gud väntar på mig där förstår ni!
Tack, det var snällt.
Ni måste förstå, mitt öde är att vara vagabond och han väntar på mig i Fisksätra.
Var är Stina och Sofi? Kommer dom?
Hinner vi köra gruslasset till Hyllstofta först?
Hinner jag till bruged i morron bitti?
Var är min Scania ratt?
En spruta? Sova?
Jaha...men…….

Australienälskare

Det fanns starka band till Australien i Simrishamns-gänget som jag hängde med. De avgudade band som Hoodoo Gurus, The Church, The Saints, The Stems, The Someloves, The Limespiders (särskilt låten Slave Girl) och andra australiensiska band. Jag upplevde att det var nästan som kittet som höll gänget samman. Två av killarna hade faktiskt morsor som kom från Australien (mammorna var gamla barndomsvänner och träffade varsin svensk). En av dessa grabbar hade också växt upp Down Under och han brukade följa cricket-turneringar som pågick i veckor i det gamla hemlandet via australiensiska dagstidningar, som kom fram till stadsbiblioteket i Malmö minst tre dagar senare, dit han promenerade dagligen.

Trots att den övriga rockvärlden, då det blivit 90-tal, riktat blickarna åt andra håll, fortsatte gänget dyrka de australiensiska band som haft sin storhetstid på 80-talet.

Flera av oss, dock inte jag, såg ut som Hoodoo Gurus-sångaren Dave Faulkner gjort i mitten av 80-talet med grop i hakan, långt hår och paisleyskjorta. Självklart hade de ivrigaste aussie rock-älskarna i gänget träffat och festat med centralgestalterna från de dyrkade banden på turné i Sverige. Vi var fruktansvärt starstruck när en lätt nerdekad Chris Bailey flyttade till Malmö (dit vi också flyttat) och började dyka upp på gängets fester. En av killarna från Simrishamn var till och med som gitarrist i en mindre legendarisk upplaga av The Saints i slutet av 90-talet.

Själv var jag väl ingen aussie rock-fanatiker, även om jag också stod under gängets påverkan. Jag kunde emellertid inte motstå de välsnickrade poplåtarna, som ofta framfördes på ett rättframt och hjärtligt sätt. I videorna som jag valt finns en arbetarklass-koppling och det går kanske också fram i musiken (möjligen inte så tydligt i The Go-Betweens fall - ett band som har en sorts elegans).


Hoodoo Gurus - My Girl


Paul Kelly & The Coloured Girls - Before Too Long


The Go-Betweens - Spring Rain

Fotvandring i Klippans poputmarker – etapp 4

Säg den logik som varar. Tofflerna fick stolpa iväg änna opp till Jönköping för denna etapp på fotvandringen. Efter ett så långt stegande kan gott Drömpojkarna presentera sig själva, mens en ann hämtar andan, med ett par smakprov från LP:n Drömpojkarna (Grisbäck, 7905, 1979).


Drömpojkarna - Drömpojkar


Drömpojkarna - Öppet dygnet runt


Jönköping såg dagens ljus under Magnus Ladulås och ett par hundra år senare pysslade stadens invånare mycket med oxdrift på kärrvägarna till Blekinge. Då var Magnus sedan länge begraven, men inte innan han fått en tagg från Kristi Törnekrona av Filip IV. Kanske glädjen förtogs lite av att dylika taggar var den gängse gåvan från franska kungar som tycktes sitta på ett rejält lager. Hur som helst så sjuhundra år efter denna gåva vandrade Drömpojkarna ner till Klippan för att föreviga sig även i sjutumsformat med singeln "Sofi / Ny i stadens ljus" (Slick-10, 1979).


Drömpojkarna - Sofi


Magnus Ladulås fann varken Kristi eller Gud i taggen från törnekronan, men pojkarna fick i alla fall träffa sistnämnda i Fisksätra. Denna del av Nacka kommun som uppförde sina höghus i början av 1970-talet under parollen: "det går att gå". Visserligen en paroll för oss fotvandrare men, tja, vandra i Fisksätra, hur kul är det? Och var är Gud? Bakom pizzerian? Han träffas i alla fall på F.d. Drömpojkarnas "Final single" (Svenska drömprodukter/Svenska popfabriken, SDP-S01, 1982). Kompade av Klippans Hjältar: Sticky Bomb, Chuck Deluxe, Bo Åkerström och Thomas Holst.


F.d. Drömpojkarna - Gud i Fisksätra


F.d. Drömpojkarna - Öm och rå


Några månader efter den grandiosa "Final single" dök det upp ett Hugh Scott Band, som fann sig förlikade med sitt öde som vandrande "Vagabond" (Svenska popfabriken, HSB-09, 1982).


Hugh Scott Band - Vagabond


- Fotvandringen närmar sig slutet, tofflerna di gråder, di gider inte mer.
- Ah, du bäscha dej!
- Bjöck dej i bigga håsan!


Okej då, en avslutande etapp om några dagar med något vi alla vill se. Sen ställs tofflerna på hyllan.

Not that way anymore

Jag har inte så mycket att skriva om det här. Bara att ni bör skaffa de inspelningar som Stiv Bators gjorde under eget namn mellan Dead Boys och Lords of the New Church. Samt att det är fantastiskt att det går att hitta sådana här inspelningar på YouTube. Not that way anymore. Killen hade onekligen en fantastisk popkänsla i skarven mellan 70- och 80-tal och låg följdaktligen på Greg Shaws bolag Bomp!

Minnet av Billie Jean

Det var en av de allra hetaste dagarna sommaren 1983. Vi hade åkt från sommarstugan och in till den blekingska staden Karlshamn. Nyss fyllda tolv hade jag inte lust att stå med lillsyrran och titta på när mor och farmor synade och drog i sladdriga damplagg på Domus. Jag flanerade på egen hand uppför Drottninggatan bland affärerna och kaféerna. Stan verkade övergiven, som om alla hade evakuerats till Väggabadet eller Kollevik.

Jag hittade en nyöppnad glass- och milkshakebar, hypermodernt inredd med spegelväggar, kromdetaljer och i mitten av den avlånga lokalen en bardisk med vit och rosa plastpanel. I taket svalkade en stor vit fläkt. Vad jag kan minnas var ingen där, inte ens personalen syntes till, men jag steg in. Det fanns en videojukebox därinne. Videorna låg på laserdisc, vilket kändes närmast science fiction-artat. Jag valde Michael Jackson och Billie Jean som jag inte hört tidigare. Jag bekräftade mitt val genom att trycka in en genomskinlig plastknapp som fick ett rosa ljus.



Som en dandy för åttiotalet strosade Michael genom en öde förslummat stadslandskap. Allt han rörde vid lystes upp. Genom låtens sugande rytm och dramatiskt laddade stämning drogs jag liksom in i videons värld, där allt gick i en färgskala av grått, svart, vitt och rosa. Sen började Michael dansa två minuter in i videon...

När den var slut och laserdiscen hade återgått till sitt utgångsläge backade jag omtumlad ut i den obarmhärtiga bländande hettan.

Efter karlshamnsutflykten dagdrömde ofta jag om videojukeboxen. Följande sommar sökte jag äntligen efter glassbaren på Drottninggatan igen. Där jag tyckte mig minnas att den varit, fann jag istället ett antikvariat, som verkade ha legat där i evigheter. Minnet av Billie Jean i glassbaren känns ett kvartssekel senare mer som en dröm.

Sommarboogie

Jag befinner mig just nu på semester på den engelska landsbygden och känner mig stark, lycklig och fri. Det finns knappast något som passar bättre till den känslan än AC/DC. Här kommer en sommarhälsning med bandet på ett lastbilsflak i Melbourne (jag ser stadens spårvagnar i bakgrunden) troligen tidigt 1976. Cheers!


AC/DC - It's A Long Way To The Top (If You Wanna Rock 'N' Roll)

Funderar på en mening jag läste i Dagen Nyheter, som den högaktade Fredrik Strage skrev i sin recension av helgens AC/DC-konsert på Ullevi. Då syftade han på den tidiga sättningen med Bon Scott: "Om fler band hade låtit som AC/DC skulle punken inte ha behövts."

Fotvandring i Klippans poputmarker – etapp 3

En av de tidigaste punksinglarna att lämna Klippan var Mizz Nobody ”Gania / Smittad” (DO 69, 1978). Ett engångsprojekt av Eva Brusquini som sedermera tog vägen till Malmö och Kabinett Död men det är ett annan vandringsstig.


Mizz Nobody - Smittad


Kusinerna från landets singel ”Danskarna / Värmen e på” (Svenska Popfabriken, KUS-1, 1988) är så udda att jag faktiskt inte vet vilken klövjestig vi är på. Rösten låter lite bekant men mer än så blir det inte i spekulationsväg, om någon vet mer så sträck upp handen. Två försvenskade covers, den första på Cultures ”Pirate Days” från excellenta albumet Two Sevens Clash och den andra på Glenn Freys “The Heat Is On”.


Kusinerna från landet - Danskarna


Kusinerna från landet - Värmen e på


Vi vandrar vidare i undertecknads okunskap om stigarnas krokar med Snillet Bengtssons ”Rockiga Stina” (SB 90, 1990). Kanske inte direkt halta Lottas krog men väl Stinas vandring.


Snillet Bengtsson - Rockiga Stina


Garaged Lemon albumet ”Single Phase” (Svenska Popfabriken, CIT 69, 1987) var Kenny Andersson soloprojekt i produktion av Pål Spectrum. Kennys hemman var beläget i Lund. För oss fotvandrare en lyckad stad då Romelåsens sydvästsluttning utmed Höje å ger fint skydd mot sankmarker.


Garaged Lemon - All Over Again


Ängelholm lär vara känt för sina lergökar men även annat musicerande har praktiserats i staden. Såsom Little Stalin Bluesband med ”Hunting Round Town / Checkin On My Baby” (Svenska Popfabriken, SPB-17, 1987).


Little Stalin Bluesband - Hunting Round Town


Fyra år senare fann ytterligare några gökar vägen till Klippan; King Koole med ”Hot Love / Come Back / Can´t Put Out the Fire” (KK 01, 1991). 1516 fick Ängelholm stadsprivilegier av Kristian II, snopet nog togs de bort 31 år senare och borgarna fick flytta Landskrona – vilket öde! Först 1767 fick Ängelholmarna bilda stad igen. Ängelholm är dock lite förrädisk för fotvandrare på grund av sin flyktiga sand. Trots detta lär Ängelholmsbanden fortfarande musicera på stadens gator emellanåt.


King Koole - Come Back


Fotvandringen återupptas med etapp 4 om några förvirrade dagar.

På bussen till diskoteket

Mina föräldrar drev byns buss- och taxifirma som egna företagare och det präglade min uppväxt på gott och ont. Det sämsta var att de jobbade alla storhelger och praktiskt taget inte tog semester. Det bästa var att jag ofta fick följa med på deras turer och upplevde saker som andra barn inte fick vara med om. Bland annat brukade jag åka med när far körde byns ungdomar i bussen till diskotek, dansrestauranger och folkparker runtom i östra Skåne.

Jag minns särskilt färderna till diskoteket Tingvalla utanför Tomelilla. Det kunde vara en regnig lördagskväll i november. Trots att det var Familjen Macahan på TV tvekade jag inte när far frågade om jag ville hänga med. Till att börja med var det svårt att få ut alla ungdomar från skrålet på förfesten och jag märkte att far blev alltmer otålig när han väntade bakom den stora ratten och svor. I småklungor tumlade de ombord på bussen. Stämningen var uppsluppen och förväntansfull. Någon steg på och sträckte fram ett kassettband att spela i bussen.

Jag satt på sätet bredvid någon tjej som var småfull och kramig. Kanske hade hon mig som en maskot, som skulle ge god tur åt utekvällen. Tjejen tryckte mig mot sin mjuka barm och hennes andedräkt luktade kir, cigaretter och Toy när hon sa att jag var hennes lilla sötnos. Jag spelade rollen som oskuldsfull gosse, men inuti blev jag upphetsad. Känslan påminde om den jag kände när jag hittade Boney M-skivan Love For Sale hemma hos min farbror.


Efter en mil skrek någon att Göran, som förfestat på alldeles för mycket grogg på Explorer och Fanta, måste ut och spy. Han kastade sig framåt mittengången och satte igång att kasta upp kaskader från den öppnade bussdörren redan innan han hade klivit ner på asfalten. Några andra överförfriskade killar passade på att pissa i vägkanten emedan en dubbelvikt Göran vände ut och in på inälvorna bredvid.

Jag kommer nog aldrig glömma stämningen i halvmörkret på bussen. I smyg sneglade jag på ett par som hånglade intensivt. Och musiken på kassetten, visserligen ingen finsmakardisco, men låtarna kröp in under hjärnbarken för att stanna.







Väl framme på den stora parkeringsplatsen, på behörigt avstånd från entrén, släntrade alla av bussen. En stank av spyor rörde sig framåt i bussen och en ung kille, som däckat och somnat, hade diskret kräks strax före ankomsten. Min far blev ursinnig och ruskade liv i killen, som efter en stund själv tvingades torka upp efter sig. På parkeringsplatsen pågick ett slagsmål. Kanske hade några av de fyllekaxiga pågarna stött på några andra från nån rivaliserande by.

Jag upplevde entrén till diskoteket som en magisk port till en vuxen sagovärld. Vad som hände därinne var ett mysterium för mig. Men jag övertygad om att det var något alldeles fantastiskt.

Fotvandring i Klippans poputmarker – etapp 2

Stig Blixts ”Hembränningsapparaten / Polisskandalen i Malmö” (Playback, PBS 140, 1976) har inget med Klippans utmarker att göra, om man nu inte räknar Hästveda dit men det är kanske att sträcka vandrandet lite långt. Dock en sann och sedelärande historia för oss Malmöbor med komp av Tollarparns trio.



Polisskandalen i Malmö

Veda är det fornnordiska namnet för skog, ett ställe där hästarna drevs på bete. Med andra ord en ort rik på kärrvägar för oss vandrare. Hästvedas kyrka lär tidigare ha hetat Hästvita så namngiven då den första byggnadsstenen drogs dit av en vit häst. Ett mindre lyckat dragande för hästen då den därefter blev kyrkogrim och grävdes ned levande som offer åt de gamla gudar kyrkan ännu inte ersatt.

Stig vandrade vidare till Kristianstad för inspelning av mini LP:n ”Stig Blixt sjunger dundervisor” (Playback, HLP 2022, 1981). Kristianstad byggdes som en fästning 1614, för att hålla de räliga svenskarna ute. Återigen ställde Roskildefreden till det 1658 och Kristianstad fick öppna portarna för svenskarna. Danskarna var förstås lite putta och återkom för härjningar under Skånska kriget 1675-79 med en kort men kärnfull repris 1710. Så vad är väl lämpligare än ett likaledes kort men kärnfullt smakprov från Stigs album.


Gamle länsman


Kristianstad är rikt på våtmarker vilket gör området mindre lämpligt för fotvandringar så vi vandrar raskt vidare med Stig till Klippan för inspelning av ”TV1 producenten / Pad blanda allir landa (Isländsk hembrännarvisa)” (Hönsbondens röst/Svenska popfabriken, HRS 01, 1987). På denna tid fanns en tv-serie betitlad Hjärtats Hjältar där Stig medverkade i ett avsnitt framställd som en byfåne som försökte lära höns flyga. Stig blev naturligtvis förgrymmad av denna missvisande porträttering och svarade med detta alster om hur det hela egentligen gick till. Kompad på gitarr, bas och munspel av den skånska spelmannen Peps.


TV1 producenten


Där kunde vår vandring i Stigs fotspår ha slutat om det inte vore för att han åter lät höra av sig för ett par år sedan i form av videon ”Min Rosa, via Dolerosa” (2007).



Vad passar väl bättre på denna solskens fotvandring än att avsluta veckans etapp med demonproducenten Pål Spektrums fina betraktelse över ”En stilla natt” (från kassetten Bästisar i Jul, SP-K-16, 1985). Vackert som en klövjestig en sommardag med en och annan imaginär snöflinga.


En stilla natt


Den orkeslösa fotvandringen vinglar vidare med etapp 3 om en vecka.

Searching for a truer sound

Det kändes som om jag satt tryggt i passagerarsätet och spanade tyst ut i den ljumma natten efter vilt i vägkanten. Jag var nästan hypnotiserad av den gula mittlinjen som aldrig verkade ta slut och jag lyssnande samtidigt på Jay Farrar, som förtroligt berättade att hans själ bara fick ro ute på landsvägarna till toner av gamla låtar på bilradion. Jag var beredd att hålla med honom.


Son Volt - Windfall

Detta var vid mitten av 90-talet, grungen hade blommat ut och vissnat och jag började tröttna på allt vad indie, brittpop och alternative rock hette. Jag hade köpt en färsk platta med ett helt nytt band - Son Volt - en avknoppning av gruppen Uncle Tupelo, som jag tyvärr valt bort tillsammans med Lemonheads för att istället se Sonic Youth på Roskildefestivalen drygt två år tidigare. Om Uncle Tupelos Gun hade varit ett stycke fet alternativrock helt i min smak, så var den första låten på Son Volts debutskiva Trace var något annat. Windfall ställde upp bakdörren mot countryn på vid gavel åt mig. Det fanns inga reservationer mot den musiken längre.

Few and far between past the midnight hour
Never feel alone, you're really not alone...

Många av de bästa countrylåtarna rör sig längs vägarna. I en del låtar haglar namnen på delstater och småstäder i Mellanvästern. Under ett par hundra år i amerikansk historia har ett centralt tema varit att ta sig över kontinenten för att nå drömmen om ett bättre liv.

Men färden på vägarna speglar egentligen den inre resan. Ofta är man i countrylåtarna ute på irrfärd och försöker hitta tillbaka hem, unga män och kvinnor från landsbygden som i sin blåögdhet förletts till en syndfull, torftig och ensam tillvaro i storstaden eller på drift. Stukade försöker de åter nå sina rötter. Med countrymusiken bygger de en bro tillbaka dit till det enkla livet med familjegemenskap, kroppsarbete och gammal hederlig kristen tro. Inte konstigt att countryrocken (som jag lyssnat mest på) växte fram i baksmällan efter hippieeran i skarven mellan 60-talet och 70-talet.


Commander Cody & His Lost Planet Airmen - Family Bible

Jag tycker mest om countrylåtarna som är fulla av ensamhet och saknad, en grundstämning i denna ytterst känslosamma musik, som dock aldrig blir mjäkig. Varma men vemodiga böjliga toner från en signifikant pedal steel guitar eller lap steel guitar ljuder som från en mänsklig röst, som om det inte räckte med alla dessa fantastiska countrysångare. När de sjunger som bäst kan man förnimma inte bara den egna brådmogna livserfarenheten i rösten, utan också tidigare generationers lagrade längtan, strävan och svårigheter.


The Gosdin Brothers - There Must Be Someone (I Can Turn To)