High in style - Anita O'Day!

Okej, alla livsstilsbesatta medelklassmänniskor som dreglar över den där Mad Men-boxen, kolla in det här istället, för det är nämligen på riktigt. I sommarparadiset Newport i den lilla delstaten Rhode Island på amerikanska östkusten hade man sedan några år kört en jazzfestival som drog till sig de stora stjärnorna under denna guldålder.

Höjdpunkten av stilfullhet i den moderna västvärlden inföll en söndagseftermiddag sommaren 1958 då Anita O'Day torkade av lite smuts från de högklackade glas-skorna, efter att ha klivit i en vattenpöl, och äntrade scenen som klädd för tebjudning bland badortens societet i en hänförande klänning och i en vid hatt med strutsfjäder, allt i en monokrom färgskala som fick läppstiftet att lysa kilometervis. Dock hade ekiperingen inte varit lika betagande utan Anitas massiva karisma. Men det är långt ifrån allt, då kameran fångar valda delar av publiken - ungdomar, barnfamiljer, medelålders rika par och jazz heads. Way cool!


Anita O'Day i Sweet Georgia Brown/The Man I Love ur konsertfilmen Jazz On A Summer's Day från Newport Jazz Festival 1958

Men det handlar inte bara om stil och snygga kläder. Anita O'Day var en enastående sångerska och udda scenpersonlighet. Jag blev helt perplex av henne när jag såg konsertfilmen på TV för några år sedan, visste inte vad jag skulle tycka. I en öppenhjärtig intervju tjugo år senare medgav hon - trots att det var höjdpunkten i hennes karriär - att hon förmodligen varit påtänd den dagen i Newport, som de flesta andra.

Jag såg en fullständigt briljant dokumentär om henne igår. Den gjordes 2004 då Anita mot alla odds blivit 85 år gammal och hon berättade glasklart, tufft och rakt på sak om sitt liv. Gumman var fortfarande vacker på nåt vis. Hon hade liksom många andra jazzstjärnor i sin generation levt i djupt missbruk av narkotika och alkohol. Hon tog en i princip dödlig överdos på allvar och drog till Hawaii för att genomgå sin fem månader långa cold turkey i den tropiska solen och i havsvattnet. Sedan var livet hårt som föredetting utan sparat kapital. Hon bodde många år i en mindre husvagn utanför en småstad i Kalifornien.

Inte bara Anita O'Days sångstil är avantgarditiskt lekfull, utan även hennes gestikulation är speciell. Vi tittar på ett annat klassiskt framträdande med av de många låtar som hon gjorde till sin egen, Honeysuckle Rose.


Anita O'Day i Honeysuckle Rose, live i Tokyo 1963

Med sina långa vita handskar gestikulerade hon som en trafikpolis, eller kanske dirigent. Men lyssna också och ni förstår att det inte är långsökt att kalla henne en kvinnlig motsvarighet till Frank Sinatra.

A superheavy trip!

1969 kan tyckas vara allt annat än Four Seasons år. Ändå är det just deras, för då släppte de skivan Genuine Imitation Life Gazette. En totalt oväntad och ambitiös konceptplatta från USA:s straightaste grupp, med satir om den amerikanska livsstilen, formgiven som en tidning med artiklar i samma stil. Och som om detta inte var nog, en färgbooklet med serier mellan utviket. Här får man valuta för pengarna.


American crucifixion resurrection

Bäst och bisarrast är inledningslåten American crucifixion resurrection som är en episk pop/musikallåt med oväntade partier och udda tema om förtrycktas rättigheter i samhället. I mitten tonas låten ner till ett gripande parti där sångaren Frankie Vallie sjunger orden "I gave him hope, I gave him pride, but then I gave him to the world outside". Knäckande bra och omöjligt att likna vid något annat. Möjligtvis går tankarna till tidiga Jimmy Webb-soloplattor eller Van Dyke Parks, men är över lag enastående nyskapande. I Something's On Her Mind tangerar man Rascals vita soulsound blandat med en dos omistlig popkänsla i stil med Roger Nichols och Paul Williams. Ray Davies-liknande sociala iakttagelser kommer dels i form av catchig pop, Mrs Stately's Garden, och som beklämmande ballad om en separerad pappas dag med barnen, Saturday's Father. Bakom skivan står bandmedlemmen Bob Gaudio och unge låtskrivaren Jake Holmes. Frank Sinatra skall ha blivit så imponerad av plattan att han anlitade dem till sitt nästa album, den obeskrivligt vackra och sorgliga storyn om en lämnad man i en sömnig småstad, Watertown. Här övergav man de utsvävande arrangemangen och teman för ett mer sparsmakat och för Sinatra helt nytt sound.


Artisteriet och kreativiteten för Genuine Imitation Life Gazette är häpnadsväckande, både vad gäller ambitionerna med musiken, och konceptet med en tonsatt tidsskrift som ironiserar över livet i det moderna samhället. Skivbolagets satsning på projektet visar att man trodde att detta skulle kunna ha en chans att sälja. Det gjorde den inte ett smack. Och det är bra, för då kan ni hitta välbevarade cut-out exemplar på skivbörsar som förhoppningsvis har bilagan med. Detta är gruppen som gjorde Big Girls Don't Cry, och visserligen även rökaren Beggin'. Men steget är ändå avsevärt långt till denna platta. Låt oss se något modernt band i dag få ur sig något i den här stilen.

No more Mr. nice guy!

Ärade bröder och systrar om här nu finns någon sådan. Vad vore mer uppiggande under denna vidriga tiden av året än en fullständigt logisk blandning av Bon Scott och Frank Sinatra? Jag vet, ni har efterlängat det, drömt om det och nu slutligen får ni även uppleva det. Efter ett antal årtionden som århundradets meganörd ansåg Pat Boone att det vore en briljant idé att göra storbandsversioner på metallåtar. Och vem är jag att säga emot? Glimrande tolkningar av Holy diver och Enter sandman är nog att göra den mest inbitne metalfan nyfiken på Glen Miller och vice versa. Jag har alltid undrat hur ett soundtrack till dårhus skulle låta och i denna skiva har jag svaret.

boomp3.com

Och som om inte musiken är nog har Boone drämt till med ett synnerligen respektingivande omslag där han i läderväst och bar bringa riktar en skarp och GNISTRANDE blick rakt in i kameran. Jag darrar. För jag känner det. Pat Boone är fanemig inte någon jävla mysig familjemusiks nörd längre. Han är här för att sparka mitt arsle ordentligt med en mordisk blandning av storband och metal. Swing hard!

Time of the Season

Finns det särskild säsongsmusik? Den frågan är inte helt okontroversiell. Jag fick mig en släng av sleven när jag i något sammanhang skrev att jag tyckte reggae hörde våren och sommaren till. Det var i och för sig en riktigt klumpig formulering av mig. Jag lyssnar ju på reggae året runt. Men just då var det väl någon skiva, kanske The Gaylads sköna rock steady, som kändes lite extra speciell den där tidiga vårdagen. Jag fick hur som helst äta upp mina ord. Min belackare hävdade något om att"ja, det är väl konstigt. Så fort solen visar sig säljs hela förrådet av Absolute Reggae slut på nolltid. Musiken är väl bra nog för att räcka året runt?" Min belackare hade givetvis rätt.

Men som ett svar på min egen fråga; ja, det finns vissa skivor jag lyssnar hellre på när solen kryper fram. Eller för den delen, när solen tackar för sig för säsongen. Hösten är en sådan årstid då jag oftare än annars plockar fram en skiva som jag nästan bara lyssnar till då. Talk Talks omistliga Colour of Spring är en sådan skiva. Konstigt eller hur? Den heter ju Colour of SPRING, för satan! Men omslaget och musiken ANDAS höstlöv och kall, hög luft.

Det finns dock en låt som får mig i brygga varje år, då lövens murrigt gröna färg förvandlas till rött guld. Den låten är lite mer uppenbar; Autumn Leaves. Speciellt är det Frank Sinatras version som får mig på fall.

Jag tror att det var Lennart Persson som i någon text skrev att han hade det lite svårt för Sinatra. Han var för kontrollerad i sin teknik, det låter för perfekt. Det kanske är därför jag tycker Sinatra är så jävla bra; hans sångteknik ger Sinatra maximalt utrymme att utrycka sina känslor. Sinatra slarvar aldrig med textens betydelse, Sing it like you mean it. DET borde stå på hans gravsten.

Autumn Leaves finns med på Frank Sinatras klassiska Capitol-album Where Are You? Det var snarare regel än undantag när Sinatra låg på Capitol, att en up-tempo platta följdes av balladskiva. Som obotlig romantiker dras jag som malen till ljuset av den här delen i Sinatras digra produktion.

Autumn Leaves är 2.52 min lång och den tar slut alldeles för fort. På den tiden skapar arrangören Gordon Jenkins och Frank Sinatra ett mentalt landskap som ingen julsång i världen klarar av. Hösten smyger sig på som en kylig vind från det första svepet med stråkarna till det sista. Sinatra har aldrig, aldrig låtit så ensam som han gör i den här låten. Då talar vi ändå om en artist som upphöjde The Loner till en konstart i sig. I see your lips, the summer kisses, the sun-burned hands, I used to know... Efter regn kommer solsken? Nej, efter sommaren kommer en kall höst. Och du får genomlida den själv, ensam med dina minnen.

Försök att lyssna på den här låten när du åker tåg eller bil och träden du passerar tappar sina röd-gula löv. Försök också att inte känna någonting.

Jag slår vad om att du inte klara av det.