If I Were The Carpenters... #5

När jag var barn i mitten av 70-talet så är jag säker på att de spelade mycket Carpenters i radion. Melodiradion som det ju faktiskt hette då. När jag sedan "upptäckte" syskonduon någon gång i början av 90-talet så kändes det som att jag redan hade hört alla låtar. "Top Of The World", "Yesterday Once More", "Superstar" hade på något sätt redan satt sig i mitt undermedvetna. Eller, rättare sagt, ljudet från radion i köket hemma hade väl helt enkelt nått mina öron vare sig jag ville det eller inte. (Jag får samma känsla av "Goodbye Yellow Brick Road".)

Det var en rolig process att köpa skivorna, jag minns det som igår. Albumen fanns på lågpris-cd på en Statoil-mack i studentområdet Ålidhem i Umeå. Jag minns att jag smög dit flera kvällar i rad och köpte flera Carpenters-album (de hade även, märkligt nog, de tidiga Bee Gees-albumen "Idea" och "Horizontal" på cd), varav det första jag köpte nog var "A Song For You" (1972). Jag ska inte kokettera. Deras album är fyllda av bedrövligt såsiga låtar som knappt går att lyssna på. Men på varje skiva finns alltid tre, fyra kanonlåtar.

Långt bak på albumet "A Song For You" dyker exempelvis Road Ode upp. Aldrig har Carpenters groovat så mycket som här, även om deras typiska kännetecken knappast går förlorade. De känns plötsligt lite "streetsmart". Lyssna hur refrängen lyfter och supersvänger, hur svärtan lyser igenom, hur rytmsektionen Hal Blaine och Joe Osborn arbetar som om de kompade Curtis Mayfield. Hör också de nästan - dare i say it - progressiva inslagen, en musikalisk dynamik som lika gärna skulle kunna komma från Genesis eller Caravan.

boomp3.com

The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night)

Popgruppen från New Jersey fick sitt genombrott i början av 60-talet. Liksom för The Beach Boys, var The Four Seasons omisskännliga varumärke vättentät fyrstämmig sång, där Frankie Valli kunda flyga högt över de andra stämmorna i falsett. Trots att de hade doo wop-rötter, var de ett riktigt popband som själva trakterade instrumenten. De var ett av få band från tiden före The Beatles genombrott, som lyckades behålla sin popularitet under The British Invasion. Eftersom de aldrig var kritikerfavoriter verkar de idag vara så gott som bortglömda.

Det finns en skatt att finna i The Four Seasons digra produktion. Jag har bland annat upptäckt att låtar som jag redan håller kära, till exempel Working My Way Back To You med The Spinners och Beggin' med Timebox, ursprungligen varit singlar av The Four Seasons.


The Four Seasons - December, 1963 (Oh, What A Night) från 1975

Det var alltså inte bara veteraner som Bee Gees som fick en ny renässans när discomusiken erövrade världen i mitten av 70-talet. Jag vill tillägna December, 1963 (Oh, What A Night) till alla ni som längtar innerligt efter att inta dansgolvet igen, som latent har disco i blodet.

Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.