måndag 23 april 2007

Bass strings pt 3: Joe Jackson – Got The Time

Jag tillhör den generationen som först fick höra den här låten med skejtarhardcore-/thrash metal-gruppen Anthrax.

"Got The Time" med Anthrax:


Först förstod jag inte att denna frenetiska catchy punkrökare var gjord av ett litet tunnhårigt baby face till engelsman som hette Joe Jackson. Han var tydligen en av de arga unga män som kom fram i kölvattnet av Elvis Costello och Graham Parker under new wawe-eran. Men jag kollade upp honom så småningom. Jag håller hans två första album kära, även om jag måste medge att det var ett tag sedan jag lyssnade på dem senast.

Det som gör "Got The Time" är främst basen. En energisk och spänstig Converse-bas med stuns ligger långt fram i ljudbilden och som bär melodin framåt. Basen är med andra ord den ständigt studsande basketbollen som håller i gång spelet. Här spelar gitarren en underordnad roll som assistenten. Det brukar annars i regel vara tvärtom.

"Got The Time", Joe Jackson, Live 2002:


Mitt i "Got The Time" hyssjas trummor och gitarr ner för att ge plats åt ett av rockhistoriens få givande bassolon. Det håller mig i spänning rakt igenom. Solot är som ett raffinerat jongleringsnummer. Det är i övrigt bara Lemmy i Motörhead som reder ut bassolon, fast på ett fundamentalt annorlunda vis.
Basisten heter förresten Graham Maby. Denne man, de fyra tjocka strängarnas häxmästare, har varit Joe Jackson trogen sedan dess. Han har faktiskt också spelat med They Might Be Giants (kommer någon ihåg dem?).

17 kommentarer:

mrdantefontana sa...

Den där liveupptagningen från '02 var ju faktiskt riktigt trevlig.

Anonym sa...

Äh, vi som är initierade vet ju att Norman Watt-Roy från Blockheads, numera med Wilko Johnson är världens bästa bassist, kanske också den fulaste vilken är bedrift is det också *-)

http://www.droskan.se/evenemang/vimmel/wilkojohnson_060429/1.jpg

spengo.magnus sa...

Underbart, nu får jag en anledning att publicera en recension av den ljuvliga spelningen med Wilko Johnsson och hans combo från i början av maj i fjol. Där skrev jag uppskattande om Norman Watt-Roy:

"På öl- och whiskyparadiset Akkurat vid Slussen anordnas det gratisspelningar då och då. För ett par år sedan såg jag favoritgruppen NRBQ ordna till en konsertupplevelse, som hamnar på topp tio bland mitt livs konserter.

Nu var jag tillbaka vid de medelålders livsnjutarnas vattenhål för att se Wilko Johnson, mest känd som originalmedlem och musikalisk motor i pubrockens främsta band, Dr Feelgood. Mr Johnson steg ut på scenen och såg stenhård ut med en manisk och paranoid isblå blick. Numera är hans skalle rakad, vilket får Robert Aschberg att se ut som en liten korgosse bredvid honom. Ja, han påminde mest om en gammal East End-gangster, stigen ur "Lock, Stock and Two Smoking Barrels".

Sedan rev han igång och for över den lilla scenen fram och tillbaka sidledes, som en robotaktig Chuck Berry. Wilko är fortfarande en mycket energisk och udda scenpersonlighet. Han verkar vara helt intakt, förutom att rhythm & blues-sviden och moptopen är borta. Han är fortfarande en lika krattig sångare och briljant gitarrist idag. Jag är egentligen ingen större älskare av bluestolvor, men jag älskar Wilkos patenterade snustorra urstämda chucka-chucka whacka-whacka-gitarrspel. Soundet går inte att skilja från det han hade på Feelgood-plattorna "Down By The Jetty" eller "Malpractice". Han är liksom primitiv och elegant samtidigt.

Efter ett tag kändes Wilko Johnsons uppenbarelse inte lika skrämmande längre. Vi bjöds på gamla Dr Feelgood-klassiker som "She Does It Right", "The More I Give" och "Sneaky Suspicion", men också en rad andra låtar från hans karriär och ett gäng covers. Det hade dock varit kul att få höra favoritlåtar som "I Can Tell", "Paradise" eller "Ice On The Motorway" också, om han hade fått för sig att köra dem.

Basisten Norman Watt-Roy, som Wilko Johnson träffade när han spelade i The Blockheads med Ian Dury redan 1980, var också kul att titta på. Han visade med hela ansiktet och kroppen en sån otrolig inlevelse i sitt basspel och det aviga rhythm 'n' blues-röjet. Norman liknade samtidigt pojktjuvarnas mentor Fagan i Dickens Oliver Twist.

Det är rätt kul att vara yngst i publiken också. Imorgon tänker jag se Fleshtones på Debaser. Jag funderar på att gå och se The Inmates om två veckor. Det är de grå pantrarnas vår tydligen."

The Vince!!!! sa...

Ja får väl inte vara sämre då än att jag saxar in Västerbottens Kurirens recension från Wilko spelning dagen innan på Droskan i Umeå, en helt makalöst spelning, håller faktiskt med recensenten Staffan Westfal för en gångs skull.

Riktig rock utan konstlade åthävor
Staffan Westfal om Wilko Johnson på Droskan
April kunde inte ha avslutats bättre för Umeås alla vänner av avancerad rock. Wilko Johnson på Droskans scen på lördagskvällen visade hur riktig rock spelas, utan konstlade åthävor. Det var rock med anslag av blues och till och med ett stänk popmusik.
Wilko Johnsons trio, med Norman Watt-Roy på bas och Monti på trummor, växte fram ur omtalade Ian Durys kompband The Blockheads där alla tre ingått. Men innan dess hade Wilko också spelat med Dr Feelgood, rockbandet som slog igenom samtidigt som punken i mitten av 1970-talet.
Och så stod då trion åter på Droskans scen. Det sägs att det var nio år sedan senast. Måste ha varit en stark upplevels, för mig känns det som i går. Densamma var nog känslan hos Anders Sundén i Ume R&B som tog ett hett band till stan. Vågat, att inte satsa på Smokie och annat skräp som borde kränga av sig gitarrerna och ta på sig gubbtofflorna i stället.
Två flintskalliga karlar stod på scenfronten, varav Watt-Roy med långt stripigt hår i nacken, och guldfärgad 44 år gammal Fender Jazzbas på magen. Wilko körde sin svarta Fender Telecaster med rött plektrumskydd. Ynglingen Monti, blott 43 år, satt bakom skinnen likt en stenansiktad hippie.
Trion påstods spela på hög volym, men om det var så märktes det inte.
Volymen var den som krävdes. Musiken en härlig blandning mellan bluesrock, lättpop, orientaliska toner, skämtjazz och psykedelisk rock, här och var avbrutet av lättgods som Hello Josephine och Wooly Bully. Med mullrande bas drev Watt-Roy trion sida vid sida med Monti. Blickar växlades. Små leenden utbyttes när musiken lättade mot atmosfären tills den blev helt genomskinlig, för att efter nästa krök låta som en stormpiskad ocean. På den surfade Wilko hej vilt med sin Tele. Med stel mimik illustrerade han tonerna, antingen det lät som en trött gammal farmare i amerikanska södern som vilade ut med gitarren efter ansträngande dag, en gitarrförsedd hippie i sin glans dagar, eller en vildsint punkrockare med elgitarr. Då och då riktade Wilko gitarrhalsen mot publiken. Med staccatorytmer mot strängarna förvandlade han gitarren till maskingevär. Då såg han, med den galna blicken i de vilt uppspärrade ögonen, faktiskt ut som nidbilden av en överdoserad amfetaminpåverkad nazikrypskytt i Berlin under Hitlertysklands sista dagar. Det var så man bara gapade.
Efter två inropningar, och totalt en och en halv timme, drog sig trion tillbaks mot nya mål. Då hade Wilko också hunnit med hitsen Roxette och Back in the night.
Alla log samfällt. Pustade ut.


Magnus!
Vi träffades utanför på en gångbana utanför Solnahallen i höstas, jag var i sällskap med Lisa Lovén och vi var på väg ifrån i mässan och du skulle till den.
Jag är kusin med Lisa om du undrar.

spengo.magnus sa...

Varmt välkommen till Spengo! Du kommer att få mycket godis här. Jag kommer ihåg att vi under det korta samtalet gled in på Wilko Johnson rätt snabbt. Den där lokaltidningsjournalisten sparade verkligen inte på ammunitionen: "överdoserad amfetaminpåverkad nazikrypskytt i Berlin under Hitlertysklands sista dagar". Det var starka ord!

The Vince!!!! sa...

Tackar! Starta snarast något om Paul Weller, The Jam, New York Dolls, Orange Juice, Secret Affair, The Vapors så kommer jag att trivas riktigt fint här.
MVH
Hjalle aka The Vince!!!!

spengo.magnus sa...

Jag skriva gärna om New York Dolls och deras medlemmars solokarriärer om jag får välja. Paul Weller, The Jam och Orange Juice har det redan spillts för mycket ord på. Om du vill veta mer om dessa vill jag hänvisa till min vän Herr Alarik.

The Vince!!!! sa...

Att diskutera Dockornas solokarriärer är ett helt okej evighetsgöra i min värld. Gillar det mesta av det, enda plumparna i protokollet är David Johansens soloplatta Sweet Revenge från mitten av 80-talet samt hela Buster Poindexter-köret, men David Johansen revancherade sig kraftig när han började att köra blues med bandet David Johansen and The Harry Smiths i början av 2000-talet och när han numera ibland uppträder tilsammans med Muddy Waters ex-gitarrist Hubert Sumlin´ visar han att han är en av dom bästa bluessångarna i världen fn, inte illa för en man från Staten Island som ursprungligen var ett sminkmonster Mick Jagger-komplex. Har en underbar liveupptagning med David Johansen och Hubert Sumlin´ som jag gärna delar med mig utav, bara så du vet.
MVH
Hjalle

spengo.magnus sa...

Jag är mest svag för Sylvain Sylvain och allra mest hans första soloplatta - en av de mest sympatiska plattor som gjorts! måste återkomma med mera från arkiven, eftersom vi i e-gruppen Spengo hade en del meningsutbyte kring Dolls-medlemmars solokarriärer. Det finns en platta som heter "Sons of Dolls" som skildrar vad som hände i kortlivade band och konstellationer före och direkt efter New York Dolls, som är jäkligt bra. Du har den säkert. Spelade förresten inte Hubert Sumlin med Howlin' Wolf också eller har jag blandat samman alltihop?

mrdantefontana sa...

Jag hör att ni pratar om blueslegendarer. Är inte sånt bannlyst här på Spengo? Det är väl inte så poppigt?
;-)
Hubert Sumlin var långvarig vapendragare åt Howlin' Wolf. Spelade dock också - under en mkt kort sejour - med Muddy Waters.
Men det är ju med Howlin' Wolf man kommer att minnas honom, "Smokestack Lightnin'", "Killing Floor" mfl, mfl.
Här snackar vi sväng grabbar!
men jag måste också infoga här att om det är några vita gitarrister som kommit i närheten av det här gamla "svarta" patenterade svänget så hör definitivt Wilko Johnson till dem.

Anonym sa...

Håller helt med Sebastian

Är det något som det spillts tillräckligt både ord och öl på så är det väl bluesartister.

Chrille

The Vince!!!! sa...

Hubert Sumlins är sådan där person man kan sammanfatta med få vet vem han är med de flesta har hört honom.

och nämner man Wilko Johnson så måste man även nämna Mick Green, Pirates-gitarristen är ju en av Wilkos förebilder.

Magnus!
Självklart har jag Son Of The Dolls-plattan, det är ju grundkursen i Dollsmedlemmarnas solokarriärer. Men vill du snacka överkurs så skall du veta att jag har demotejper med helt outgivet material som Jerry Nolan spelade in i Stockholm på 80-talet när han bodde där.
MVH
Hjalle

spengo.magnus sa...

Kul att du sticker ut din fina haka, Chrille! Det lär nog inte bli så mycket blues på Spengo heller. Jag har aldrig lyckats förstå varför man kan viga sitt liv åt blues. Oftast börjar jag gäspa efter en liten stund.

Men däremot var det våldsamt roligt att du nämner Johnny Kidd & The Pirates, Hjalle. Dom är jag mycket svag för.

Hur låter Jerry Nolans 80-talsdemos förresten? Hjalle, du verkar vara en riktig nörd - ska jag bli rädd eller bara fortsätta vara glad?

mrdantefontana sa...

spengo.magnus - Chrille sticker väl knappast ut sin haka med sin utsaga. Inte här inte. Och det var just det jag åsyftade. Själv somnar jag bara jag hör ord som garagerock, 6o-talsmusik eller pop.

The Vince!!!! sa...

Magnus!
Det räcker att jag stundtals är rädd för mig själv. Jerry Nolans 80-tals demo är stabil rock´n´roll med lite sleazekänsla, alltså lite grann som det skulle låta i mitten av 80-talet. Låtmässigt är det varken bu eller bä, utan det är mest en kul och nördig grej att inneha inte minst för att Jerry kompas av ett par killar från min hemstad Umeå.

Erik sa...

Höll på att köpa The Beautiful Souths basanlägning en gång...

Anonym sa...

top [url=http://www.001casino.com/]online casinos[/url] coincide the latest [url=http://www.casinolasvegass.com/]casino bonus[/url] unshackled no deposit reward at the foremost [url=http://www.baywatchcasino.com/]casino bonus
[/url].