I dessa dagar då Beach Boys Smile till slut släpps, och det i ett flertal format, känns det bra att påminna om gruppen som gjorde Brian Wilsons devis Teenage Symphonies To God till en skivtitel. Rubriken till inlägget är förresten som de flesta läsare säkert redan noterat lånad från andra låtens titel på Jayhawks platta Smile.
Av ingen särskild anledning alls mer än att det känns som lite för länge sedan som någon luftade något från Wendy James fina Elvis Costello-skrivna platta Now ain't the timefor your tears.
Richard X. Heyman är en sån där typisk amerikansk pophantverkare som aldrig funderat på att lämna sitt älskade 1960-tal och musiken som drabbade honom i tonåren. Han är en doldis från New Jersey som vid det här laget fyllt 60 år, endast ett namn i initierade powerpopkretsar, som släpper sina skivor på små bolag (förutom en platta producerad av powerpoplegenden Andy Paley på Sire Records i början av 1990-talet - men Richard X. Heymans skrämmande korsning mellan moptop och hockeyfrisyr skrämde bort eventuella lyssnare). Heyman har inget emot att spela sextiotalscovers på bröllop heller, för det genererar antagligen mer pengar än skivförsäljning och andra konserter.
Richard X. Heyman - Home Again (1991)
Hittade Hey Man! på CD för 5 kronor i en radioaffär i Skurup (av alla ställen) för rätt länge sedan. Och härom veckan plockade jag upp albumdebuten Living Room!! från 1988 för 20 spänn. Vinylskivan hade en gång tillhört en svensk popnörd vid namn Arne, som stoppat in ett signerat idolfoto och hela sin korrespondens med Richard X. Heyman i konvolutet. Lite sorgligt, att Arne inte har kvar sin skiva alltså, men den är i alla fall räddad in i stugvärmen av en annan popnörd.
Richard X. Heyman - Oh No Elaine (1988)
Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.
Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.
I januari 1994 flyttade jag norrut till Uppsala. Jag hade tröttnat rejält på Lund och därför bott på Möllevången i Malmö under hösten, men det gick inte att sköta studierna därifrån, utan jag hade levt en renodlad tillvaro som slacker. Min dåvarande flickvän bodde och jobbade i Uppsala, så jag hamnade också där. Det var lätt att gilla den pittoreska idyll som präglade stadskärnan, särskilt väster om Fyrisån, ungefär så som man sett staden i illustrationerna i Pelle Svanslös-böckerna som barn. Jag tyckte det var spännande att upptäcka en helt ny stad och Uppsala blev min lekplats för några år, en vacker fond för nya romanser, ymnigt festande och massvis av musikupplevelser. Flera av de vänner som jag idag regelbundet träffar, mötte jag där.
Jag började plugga på etnologiska institutionen på Åsgränd och satte rätt omgående igång att snacka med en några år yngre kille på kursen: Erik hette han och kom från Västervik. Eftersom det fanns en några år äldre namne på etnologikursen, kallade jag min nyfunne vän för Lill-Erik. Vi pratade genast om indiepop (han hade spelat i ett Popsicle-influerat band som hetat Poodle) och hans nya favoritsubgenre lo-fi. Tack vare Lill-Erik upptäckte jag Pavement den våren. Dessutom var han med i Kalmar Nation som körde liveband flera gånger i veckan. Anders Nilsson (bördig från Vena utanför Hultsfred) var bandbokare och det var indie för hela slanten. I princip alla dylika svenska band från den eran har spelat på den lilla scenen minst en gång. Såklart skrev även jag in mig vid Kalmar Nation vid följande termins start.
På hösten berättade Lill-Erik att han börjat spela oortodoxa instrument som lap steel guitar och klarinett i ett uppsalaband med namnet Able; nästan alla indieband hade ett diffust en- eller tvåstavigt namn (dessutom skulle bandnamnet skrivas aBLe). Det visade sig att även nations-profilen Anders Nilsson redan spelade gitarr där. På vintern kom en demo som lät riktigt lovande. Nån låt påminde starkt om The Cardigans pastellfärgade tweepop. Redan från början lade jag märke till melodirikedomen och de sofistikerade arrangemangen av instrument och stämmor.
Able - April Sky (demoversion 1994)
Någon månad senare såg jag Able första gången live i den vackra balsalen på Västgöta Nation, en gammal byggnad från 1600-talets början nere vid ån. Eftersom de spelade i anslutning till någon slags middag, gjorde de det dämpat denna gång. Jag blev alldeles exalterad när den ena vackra poplåten kom efter den andra. När de framförde Carole Kings gamla hit You've Got A Friend i en slags jazzvalstakt så förstod jag att detta inte var ett vanligt indieband. De var inne på samma resa som mig - bakåt. Jag beslöt mig i detta ögonblick att bli vän med Johan och Lotta, som delade på sånginsatserna och dessutom var ett par. Det blev vi också, genast! Jag skulle säga att det var som en förälskelse och jag träffade dem i princip varje dag under det dryga år jag skulle bo kvar i staden. Tämligen snart delade jag deras förtjusning i country, folk och singer/songwriters.
Så otroligt entusiastisk var jag att jag kallade mig Ables manager och försökte hjälpa dem att fixa spelningar (vilket jag misslyckades med totalt) och körde dem ett par gånger då de spelade utanför stan. Den största funktionen jag fyllde var väl att vara oupphörligt uppmuntrande - deras största supporter. Jag var så nyfiken och hängiven att jag brukade hänga med till repningarna för att lyssna.
Able - I Was So In Love (And Now I Don't Know Why) (demoversion 1995)
Johan Gille var bandets obestridde ledare. Han skrev nästan allt material och sjöng de flesta låtarna. Johan var besatt och resolut på ett sätt som fick de flesta andras viljor att stå tillbaka. Han var insprirerad av de stora låtskrivarna från förr - som Brian Wilson, Lennon/McCartney, Alex Chilton/ Chris Bell, Nick Drake, Burt Bacharach och Gene Clark - och närstuderade deras låtar. Det var nog den besläktade omsorgen i låtskrivandet som gjorde Able speciella för mig. Redan på bandets tre första demokassetter från 1993-95 finns fler fantastiska melodier än vad nästan alla andra svenska indieband lyckats skaka fram överhuvudtaget. Men Johan hade också lyssnat mycket på The Go-Betweens, The Church, Prefab Sprout och en rad band från Sarah Records under tonåren och tiden därefter.
Ett litet skivbolag från Eskilstuna (Harry Lime Records) fick kontakt med Able och det blev tal om en skiva. Förväntningarna växte. Drömmar om Japan-lansering slog ut som körsbärsblom om våren; i soluppgångens land var de som tokiga i gullig, melodisk blågul indiepop vid den här tiden. Nånstans där tröttnade Anders Nilsson på att vara med och slutade spela sina skeva motmelodier på gitarren, antagligen för att han tyckte att musiken kommit för långt bort från indierötterna.
Jag tycker i efterhand att första plattan (Prestigeless Lovesounds) är ojämn och indiekostymen började sitta illa, aningen trångt över axlarna; den matchade inte de växande musikaliska ambitionerna. Men när skivan kom ut hösten 1996 ville jag inte ens erkänna det för mig själv, utan var jätteglad över att de äntligen släppt ett album. Jag upplevde att den anlände för sent, när hela indieeran sjöng på sista versen. Inget hände, förutom att Johan och Lotta gjorde slut efter sju år tillsammans.
Able - Split (från Prestigeless Lovesounds 1996)
Separationen kom närmast som en chock även för mig, men Lotta fortsatte som medlem i bandet ett bra tag till. Hon medverkade även vid inspelningarna vid nästa skiva, Lost Love Songs. Detta var den så kallade skilsmässoskivan, men en annorlunda sådan, eftersom båda kontrahenterna medverkade och bearbetade det som hänt. Lotta Nyblads låt Sail On A Mill är en av de finaste och rakaste låtar som Able gjorde, här förstärkt av stråkar i ett underskönt arrangemang.
Able - Sail On A Mill (från Lost Love Songs 1999)
Ett litet amerikanskt bolag (Blackbean and Placenta) släppte Lost Love Songs år 1999 och den fick fin kritik av de svenska och amerikanska tidningar som recenserade albumet. Några av låtarna spelades också ganska frekvent i amerikansk collegeradio. Denna skiva är full av starka, välspelade spår och helheten känns mer sammanhållen och jämn än Prestigeless Lovesounds. Musiken på Lost Love Songs är betydligt mer vuxen till sin karaktär och man anar i flera låtar en rörelse i åt countryrocken till. Faktum är att skivan fortsätter av växa fortfarande 12 år efter att den kom.
Able - Trouble Among The Horses (från Lost Love Songs 1999)
Jag hade flyttat från Uppsala i april 1996, redan innan första plattan kom, och missade hur alla turer gick kring Able med medlemsbyten och sånt. Lill-Erik, den stabile basisten Bo Larses stannade i bandet länge och sammanlagt sex trummisar avlöste varandra under de tio år Able var verksamma. Johan fann en ny musikalisk kompanjon i gitarristen och sångaren Jonas Olsson efter Lost Love Songs.
Runt 2001-02 spelade Able in nytt material till minst ett helt album. Vid det här laget hade bandet lämnat popen bakom sig och spelade vad man kan kalla americana. Särskilt Townes van Zandt och Gram Parsons var husgudar, men också en lång rad andra singer/songwriters och countryrockband. Tyvärr blev aldrig inspelningarna mastrade eller utgivna och medlemmarna skringrades. Johan och Jonas fortsatte att dock att spela och sjunga ihop.
Able - We'll Get By (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)
I We'll Get By framstår Able som mer rockigt och maskulint än nånsin tidigare. Man hör också hur Johan har utvecklats som sångare över åren. Det är ganska långt från de My Bloody Valentine-covers som bandet gjorde på sina första spelningar nästan tio år tidigare. Och i Me & Kate åker inte bara munspelet fram, utan även banjon och felan. Jag önskar att dessa högklassiga inspelningar inte bara ska ligga och samla damm i nån låda.
Able - Me & Kate (från Sweetest Wind [Lost 3rd Album] 2002)
Hoppas på en fortsättning...
The Gits var ett punkband som 1989 hade flyttat från Ohio till Seattle. Bandets förgrundsperson var för ovanlighetens skull kvinna - Mia Zapata - som var influerad av såväl blues, soulmusik som av hardcore. Efter ett album och några singlar hade The Gits skaffat sig ett rykte både live och på skiva och Seattle var rockvärldens centrum 1992-93. Allt talade för att ett världsgenombrott skulle komma inom några månader med den andra plattan som höll på att spelas in.
Natten till den 7 juli 1993 promenerade Mia Zapata hem från en bar och blev brutalt våldtagen och mördad. Hon blev 27 år. Detta var en chock och ett trauma, inte minst för Seattles rockscen som engagerade sig i att lösa mordfallet då förövaren ej stod att finna. Först 10 år efteråt lyckades en man knytas till brottet med ny DNA-teknologi och upprättandet av en nationell databank av arvsmassa. Man lyckades hämta DNA ur ett salivprov, då våldtäktsmannen/mördaren (som bara varit på genomresa i Seattle) bitit i ett av brösten. Samme man greps efter ett inbrott i Florida 2002 och fick lämna ett salivprov, sålunda kunde man sedan matcha arvmasseprofilerna. I mars 2004 dömdes Zapatas mördare till 36 års fängelse, maxstraffet i delstaten Washington. 
Jag fick för mer än 10 år sedan ett blandband med mestadels punk från 90-talet. Den kanske mest minnesvärda låten var Second Skin, för aldrig hade jag hört en punklåt med en mer nyanserad beskrivning av inre kamp och sällan heller en kvinnlig sångerska med en så glödande intensitet (lyssna gärna på själva inspelningen också). I slutet av frasen ..something I can not break out of.. blev Mias röst närmast guttaral, som om den kom från själens mörkaste botten.
Jag undrade härom månaden varför man aldrig hört mer om The Gits och gick in på Wikipedia. Då fick jag abrupt ta del av Mia Zapatas djupt tragiska öde.
Massor av musik kommer inte längre än till vänkretsen kring musikerna genom stödköpta skivor eller demoinspelningar. Jag kan tycka att den vetskapen både är kittlande men också lite vemodig. Drömmar, förhoppningar och förväntningar som aldrig uppfylldes, bandkonstellationer som upplöstes och projekt som övergavs. Många av mina gamla polare har lämnat tonvis av briljanta låtar och även hela album bakom sig i livets dikesren. Så är det bara.
Ett lysande exempel är det kortlivade sidoprojektet Campo Mondo som runt 1998 lämnade efter sig en sexspårs mini-CD och jag kan inte minnas om den salufördes eller bara delades ut bland nära och kära. 
De nyfunna vännerna Måns Wieslander och Ola Frick var två killar som åt, drack och andades musik och hade varsin plats lite i utkanten av Malmös sjudande musikliv. Måns var vid det här laget redan en veteran och hade gjort en offensiv vid mitten av 1990-talet med powerpopbandet Elevator Adam. Resultatet hade blivit en mini-CD och en singel, en video som hade gått varm ett tag på ZTV, en hygglig stor skara lokala anhängare och att gruppen hade fått spela förband till flera idoler/förebilder som Hoodoo Gurus och The Posies. Men vid den här tiden hade luften börjat gå ur Elevator Adam. Den några år yngre Ola hade bildat duon Moonbabies tillsammans med sin flickvän och kompanjon Carina och deras karriär låg fortfarande i sin linda. Ola höll på att bygga upp en egen studio, skrev och spelade in musik nätterna igenom och slipade idogt sina kunskaper.
Campo Mondo - Elephant Hospital (1998)
Först ut en ljuvlig komposition av Ola. I outrot av denna sköra indiepoplåt kommer oljuden in och skapar disharmoni. Detta är betecknande för det sena 1990-talet. Tongivande band som Radiohead och Wilco jobbade hårt med att demontera vackra poplåtar med störande ljud.
Campo Mondo - Enemy (1998)
Samtidigt kombinerade Måns ett singer/songwriter-tonläge med sitt sinne för det storslagna i Enemy.
- - -
Vad hände sen? Jag snabbspolar och kör tre videor.
Moonbabies - War On Sound (2005)
Moonbabies - Take Me To The Ballroom (2007)
Twin Piloda [Måns Wieslander] - Not Invented (2010)
För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.
När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...
Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.
The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)
Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan. 
Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.
The Sinners - When She Lies (1988)
En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.
Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.
The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)
Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.
Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.
Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).
Pop Art Toasters - What Am I Going To Do (1994)
Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.
Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).
Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.
Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.
The Dovers - She's Not Just Anybody (1966)
Det är en vintrig och bitande kall lördagskväll i huvudstaden. Gatorna är nästan tomma. Klockan är tio och blott en liten skara har hunnit ta sig till Debaser Slussen.
"Är ni redo? Nä? Ok, vi ska bara ställa in vinklarna."
- - -
I Malmö vid mitten och slutet av 90-talet fanns en hel drös popgrupper och något enstaka rockband som man återkommande såg på konserter, klubbar och festivaler. Dipper var ett av dessa band. De var enormt spelsugna, dök upp i alla möjliga sammanhang och de levererade alltid spänning och förlösning. Dipper måste vara den liveakt som jag sett i särklass flest gånger (vid mer än tio tillfällen) bland band jag inte ägt en enda skiva av eller ens en demokassett med. Befann de sig inte på scenen så stod killarna ofta i publiken och stöttade andra band som spelade. Dessutom jobbade sångaren och scenpersonligheten Joachim Leksell på vattenhålet Tempo nära Möllevångstorget, pop- och rockscenens självklara centrum. Kort sagt, de var överallt!
Egentligen har jag aldrig haft någon relation till Dippers musik. Bara ett par låtar satte sig, främst Shaping Up och Attention Span (som de också framförde en gång i Sen kväll med Luuk). Det var egentligen deras totala hängivenhet till musiken som jag uppskattade, ett fullständigt engagemang, idealism och integritet.
- - -
Senast jag såg Dipper för åtta år sedan uppträdde de på samma scen. Debaser var nyöppnat. Då fick förgrundsgestalten Joachim Leksell den psykiska kollapsen att verka bubbla under den städade ytan.
Nu iscensätter han det nervösa sammanbrottet som om det redan har inträffat. Han dyker upp i en tredelad kostym, men är sjavig. Kostymen är fläckig, skjortan skrynklig, byxfickorna vrängda ut och in och livremmen saknas. Det är som om resten av bandet de två föregående dygnen har letat runt i Stockholm efter den försvunne Leksell, som haft en "lost weekend". Men han har hämtats ur en fyllecell och sedan fått dricka en kanna kaffe i logen före spelningen.
Dipper - Around The Block (live på Debaser Slussen 4 december 2010)
Skitbra upptagning, bgrrrlie! Tack!
Samtidigt är musiken mer avig, kantig, primitiv och rå än tidigare. Postpunkrötterna ligger nu fullständigt blottade. Emellanåt hårdnar det till och influenserna av amerikansk punk skiner igenom. Dipper är ett tajt band på sitt bakvända vis. Hur mycket jag än tjatar om Leksell är varje medlem i Dipper en unik, oumbärlig musiker.
De kör nästan uteslutande låtar som inte getts ut på skiva eller har spelats live, som knappt någon förutom bandet har hört tidigare. Detta gör de trots att de har ett relativt nytt album ute, It Will All End In Tears. Och varför inte, de har inget att förlora? De vann publiken i denna smällkalla stad i lördags.
Jag har väl alltid haft ett distanserat förhållande till hip hop. Kanske var jag charmad av den ett kort tag i slutet av 80-talet då hip hopen kändes så ny, fräsch och annorlunda för oss svenskar att den inte gick att motstå. Men jag har alltid sökt efter melodier i musiken, inte efter texterna, orden. Jag har sällan ens förstått, uppfattat eller hört vad man har rappat om. Sedan blev den tongivande hip hopen i mitten av 90-talet jävligt macho med alla dessa gangstas och thugs och sånt har jag i allmänhet svårt för. Många av dessa rappare har låtit så tonlösa, så känslomässigt avstängda eller bara hotfulla. Jag har haft enormt svårt att identifiera mig med det.
Kort sagt, det har funnits så mycket annan musik som jag har hållit nära hjärtat istället. Hip hopen har inte tillåtits att släppas i närheten av det.
Ändå har jag en oerhörd respekt för hip hop. Det finns ibland en speciell förtätad atmosfär där som knappast går att finna någon annanstans. Jag är väldigt svag för de DJs som använder samplingar skickligt, när de använder något som står i kontrast till MCn, en sampling som kommer från ett oväntat håll musikaliskt, som skapar dynamik och laddar låten med stämning. Men i slutändan handlar det om beats, det som får huvudet att gunga i takt och kroppen att vagga. Där är genren oöverträffad. Varje gång jag får höra något sådant känns hip hopen fortfarande sprillans ny, trots sina mer än trettio år på nacken.
I veckan fick jag en bland-CD av en ung kille som har ett sann passion för hip hop. Jag är upplivad av hans entusiasm och tänker ge det han så omsorgsfullt ställt samman en ärlig chans.
För tio år sedan fick jag min förra bland-CD med hip hop av en polare som ville visa att det fanns sådant i genren som var värt att låna minst ett öra till. Och det gjorde jag faktiskt. Vi kör två fina spår från den superba samlingen.
Mos Def - Ms Fat Booty (1999)
Gang Starr - Full Clip (1999)
Så här i efterhand känns hela första halvan av 90-talet som en fest eller rättare sagt som en festival. Detta var tiden för indiepop, alternativrock och grunge. Hit jag har återkommit till vid flera tillfällen på Spengo (läs om mitt förhållande till indie). Varje generation har sin guldålder och gudarna ska veta att dom åren tillhörde oss som var födda i början av 70-talet och sent 60-tal.
Men så begick Kurt Cobain självmord våren 1994. Luften började sakta pysa ur. Britpopen blev enorm i Storbritannien och väldigt ointressant i samma sekund Liam Gallagher öppnade munnen. Och jag slutade väl lyssna på svensk indie ungefär samtidigt som Broder Daniel gjorde entré. Till exempel Radioheads kolossala popularitet och influens med 1997 års album OK Computer gjorde mig till ett enda stort frågetecken. Det som tidigare varit alternativt var nu det nya kommersiella. Också mina favoritband från 90-talets första halva fortsatte visserligen göra alltmer utslätade plattor (långa CD-album utan dynamik) under den senare delen av decenniet och min entusiasm falnade och jag slutade följa banden, det ena efter det andra.
För mig ersatte 60-talets pop, psykedelia, garagerock och soul den energi och glöd som jag upplevt tidigare i samtida musik. Min musiksmak blev retro. Men därmed inte sagt att jag slutade köpa nya skivor helt. Det var bara så den nya musiken hade hade växlat ner en eller två växlar. Den var nu mer tillbakalutad och akustisk. Alltfler soloartister - singer/songwriters - tog de tidigare favoritgruppernas plats.
Ron Sexsmith - Strawberry Blonde
Beck - Dead Melodies
Wilco - Red Eyed And Blue
Man kan dra paraleller mellan 90-talet och sista halvan av 60-talet samt de första åren på 70-talet. Mitten av 60-talet hade varit en urladdning av framför allt popmusik, som utvecklades i ett rasande tempo och exploderade i ett fyrverkeri av regnbågens alla färger år 1967 med sin psykedeliska pop- och rockmusik. Men redan året efter började så smått en rörelse bort från de flashiga effekterna i musiken tillbaka till populärmusikens rötter - till blues, country och folkmusik. Musiken blev mer intim och ofta tillbakalutad runt 1970 (i och för sig anlände ju hårdrocken samtidigt). En våg av singer/songwriters kom i kölvattnet av hippieeran.
Likaså dök singer/songwriters upp i slutet av 90-talet och de blev en växande skara ju längre tiden led. I Staterna tog en renässans countryrock form, den gick under beteckningarna alternative country, No Depression eller americana. Jag antar att allt hänger samman med att man blir några år äldre, att man blir vuxen.
Slutligen vill jag presentera ytterligare några personliga favoriter, bland annat countryrockarna i Ben från Helsingborg och Alimony från Götet, längre uppåt E6:an.
Ben - Recovering Clarity (1997)
Alimony - All We Had (Was Each Other) (1999)
Vic Chesnutt - Swelters (1996)
Smog - Cold Blooded Old Times (1999)
För tjugo år sedan var världen ny, spännande och cool på ett sätt som den aldrig kan bli igen för mig. Soundtracket till den världen hade fått ett groove.
Happy Mondays - Step On (1990)
Sommaren 1990 drabbades jag av den nya Manchester-musiken eller Madchester (som det kallades hemma i England). Även om jag drogs till de mer poporienterade banden i genren, The Stone Roses och The Charlatans, så gick det inte att komma undan brottarhitsen Kinky Afro och Step On med Happy Mondays. Det var omöjligt att sitta kvar oberörd med starkölen i handen, det var bara att hoppa upp och dansa så där loose och ledigt som Bez (bandets dansare/percussionist/kemist).
I somras lade jag vantarna på en skiva med John Kongos, mest för att den låg mitt favoritbolag Elektra och var från 1972. Jag lyssnade igenom den sent på kvällen med ett öra, samtidigt som en repris av Sopranos gick på TVn. En ganska halvtrist skiva konstaterade jag, ända tills jag nådde sista låten på B-sidan och gjorde en upptäckt.
John Kongos - He's Gonna Step On You Again (1971) 
Jag förstod först då att Happy Mondays klassiker i själva verket var en cover. Jag måste tillstå att originalet He's Gonna Step On You Again också var fräckt på sitt glammiga vis. Man får uppenbara associationer till infödingar som frenetiskt dansar sig genom vibrerande natten kring den stora elden. Det var första gången en sampling användes i en skivinspelning enligt Guinness rekordbok, en loop av afrikanskt trumspel. Producenten var den skicklige Gus Dudgeon, som också producerat David Bowie och Elton John. Tydligen var låten en stor hit med en fjärdeplats som bäst på englandslistan försommaren 1971. Men nu är den ganska bortglömd, liksom den sydafrikanske artisten John Kongos som låg bakom den.
Jag hörde någonstans att det var Happy Mondays producent, tillika dansoraklet, Paul Oakenfield som valde låten och lade grunderna själv innan Shaun Ryder lade sin röst på låten, att säga att han sjunger är kanske inte helt korrekt.
Kuriosa: även Def Leppard gjorde sin tolkning av låten på bandets coverskiva, Yeah! från 2006.
The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.
Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.
Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.
The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)
The Girls - Living On The Moon (1992)
Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.
The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)
I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.
The Girls - So Be It (1988)
Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.
När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.
Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?
Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!
The Girls - Don't Say No (1991)
Ibland vill jag färdas tillbaka i tid och rum till Jespers lägenhet, mittemot Folkets park i Malmö, där han höll härligt grabbiga tillställningar som kretsade kring skivspelaren och de åtskilliga gamla läskbackarna fulla med vinyl. Han brukade varva femtiotals-rock 'n' roll med boogierock från sjuttiotalet, typ Brownsville Station, AC/DC och inte minst Status Quo på skivtallriken. En skiva som On The Level har aldrig låtit så bra som där och då. Alla hakade på och spelade luftgitarr, luftbas och lufttrummor med total inlevelse. En tom uppochnedvänd läskback fick tjäna som en monitor att vila ena foten på. Vi rockade så att det skummade i ölsejdlarna. Beavis och Butthead eller Wayne och Garth skulle ha känt sig som hemma hos Jesper i hans ungskarlslya.
Dessutom var Jesper redan då en fantastisk trummis som jag troget följde genom alla bandkonstellationer han lade grunden åt. Det i mitt tycke främsta av alla dessa band hette Punk Anderson (ni minns kanske gubben i oljekartellen i TV-serien Dallas och bandet hette för övrigt ett kort tag i begynnelsen Ray Krebbs, efter Jock Ewings oäkta son som skötte ranchen). Punk Anderson fanns 1996-98 och gjorde bara sju spelningar samt en enda ordentligt inspelad demo och blev bara en angelägenhet för en liten krets på Möllevången i Malmö. Men det var genom det bandet som Jesper kunde förverkliga sin dröm och outsinliga lust att rocka ordentligt från början till slut.
Några av Punk Andersons spelningar är bland det bästa jag har sett på scen. Jag kände de här killarna sedan tidigare eftersom de kom från Österlen från början, förutom Mats (en några år yngre grabb som Jesper träffat på ett ALU-projekt). Jag häpnade över deras jävlaranamma och självsäkerhet, en aggressiv energi som jag tidigare inte förknippat med någon av dem, allt på en närmast örondödande ljudnivå. Jag tog två steg bakåt, men stannade kvar förhäxad. Här fanns inget utrymme för ballader. Detta var rock 'n' roll som moonade dig i fejset genom en sidoruta vid omkörning.
Punk Anderson - City Dues (demospår, 1997)
Jag blev så galen i Punk Anderson att jag försökte bli deras promotor eller manager, dock utan att lyckas åstadkomma något som kunde hjälpa dem att få fler spelningar eller skivkontrakt. Bandet hade också tre låtskrivare och sångare som drog åt varsitt håll - Mats försökte hitta själva brännpunkten mellan Iggy & The Stooges och AC/DC, emedan Jonas var helt inne på rak furiös amerikansk punk och samtidigt jobbade Anders hårt på att koka ner The Fall, The Stooges, The Nomads och Pixies till en liten buljongtärning som var rock hard. Dessutom gjorde de fyras bräckliga personkemi Punk Andersons historia kort. Spiken i kistan var en katastrofalt berusat gig på ett drogfritt ungdomsevenemang på Godsmagasinet i Simrishamn. 
Desto mer glädjande att veta att Jesper a.k.a. Crazy Arms och Anders idag, mer än tio år senare, får rocka i bandet Apa State Mental. De får dessutom njuta av erkännande och något som liknar framgång. Apa State Mental har gjort två fullängdare redan och ett tredje album är på väg. Det är koncis, avsikligt simpel och jävligt effektiv punkrock. Äntligen får jag första gången också se Apa State Mental live lördagen den 24 juli vid en minneskonsert i Simrishamn till just Godsmagasinets ära. Revansch för veteranerna från Punk Anderson!
Apa State Mental - Wrong Kind Of Feedback (2009)
Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.
Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.
Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)
En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.
Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.
Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!
Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)
Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.
Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!
Death And Vanilla - Ghosts In The Machine (2009)
Union Carbide Productions - Be Myself Again (1991)
Nej, det stora inlägget låter vänta på sig. Så länge kör vi en svensk rockfavorit till. Be Myself Again är underbar på många sätt. Dels glider den långsamt in i rätt takt. Dessutom förstod Union Carbide Productions att receptet för att få det att rocka och rulla var att lägga akustiska gitarrer i botten i mixen. Lyssna på gamla Stones-låtar från tiden 1968-72 så förstår ni bättre. Ser ni att Ebbot hade kaftan redan då? Det skulle ta några år innan han växte i den.
Jag tror att anledningen till att Godsmagasinet lyckades attrahera sin tids främsta svenska band var att man behandlade varje band som om det var det första som spelade i Simrishamn på 25 år, vilket nästan var sant. Banden och artisterna smittades av prestigelösheten, entusiasmen och charmen. Eggstone övertalade andra band i sin närhet att spela där. De som engagerade sig i Godsmagasinet dansade själva ivrigast och öste längst fram i publiken på spelningarna.
De enda som var sura var nog Brainpool, men jag kan förstå dem. Jag fattar att de – som detta år 1993 var på väg att slå igenom stort – var besvikna över en gles avslagen publik på 30 personer. De började käbbla om ersättning för en gitarr som gick sönder. Vi tyckte att de uppvisade divalater. Men det var dumt av oss att boka en inomhuskonsert på midsommardagen när alla var bakis och trötta. Killarna i Brainpool hade väl själva kämpat med att övervinna sin bakfylla, kånkat utrustning och kört från Lund för ett ökengig.
Under sommarklubben 1993 blev Godsmagasinet verkligen en samlingspunkt för de musikintresserade som fortfarande gick i gymnasiet och de något äldre som nyss lämnat Österlen, men som var tillbaka i trakten över sommaren för att sommarjobba. Chris Bailey – veteranen från australiensiska The Saints – åkte ut och spelade som ensam singer/songwriter med akustiskt gitarr alltmedan han sänkte åtminstone två flaskor vin och kvällssolen sken in genom de högt belägna fönstren och strålar slank genom gliporna mellan väggbrädorna. Agurk Players (senare Damn! som idag spelar med Timbuktu) körde en långt svettigt och funkigt jam där publiken interagerade. Presleys från Trelleborg spelade varm och mild sommarpop med såpbubblemaskinen på.
En kväll kom några av stans största raggaraktiga bråkstakar in på Godsmagasinet. Vi trodde att de snart skulle börja mucka och slåss. Men de köpte öl i baren och satte sig lugnt vid ett bord. Vi försökte bete oss som vanligt, trots att vi trodde att slagsmålet hängde i luften. Efter en stund utbrast plötsligt ett av råskinnen: ”Här e ju trevlet å ni knarkar ente”. De och många andra knudor (raggare utan raggarbil) var förmodligen övertygade om att Godsmagasinet var ett centrum för drogkultur och att vi relativt svartklädda ungdomar som hängde där var ständigt påtända av narkotika. Vi förstod att det var därför de hållt sig borta från stället så länge.
Foto: Louise Eriksson
Jag lämnade Skåne för Uppsala och missade rätt mycket av fortsättningen. Eldsjälarna som höll i verksamheten blev mer självsäkra och bokade band som The Cardigans och Wannadies och artister som Stefan Sundström och Johan Johansson.
bob hund spelade där två gånger, de stannade kvar efteråt och festade och jammade med ungdomarna hela natten. Inför andra spelningen ringde de själva upp Godsmagasinet för att få in Simrishamn i turnéplanen. Med en ljusblå Godsmagasinet-t-shirt på sig sitter en av bandmedlemmarna bakfull i en trädgårdstol på en bild i ett collage till en av bob hunds skivor från slutet av 90-talet.
bob hund framför Allt på ett kort på Mejeriet i Lund 1996. Den här låten har tagit mig fem meter upp i luften. Jag har sett dem åtskilliga gånger men tyvärr inte på Godsmagasinet 1994-95.
Men så drog kommunen in utskänkningstillståndet och förbjöd affischering för evenemangen (och hänvisade till ett nytt regelverk inom EU som styrde detta). Den främsta inkomstkällan försvann och medelåldern sjönk till ett bit under 18 år. Indiepop-eran var över och skatepunkband som Satanic Surfers och Randy samt trallpunkarna De Lyckliga Kompisarna intog scenen. Man var också tvungen att ordna diskokvällar (eftersom det var billigare och drog större publik), något som var tvärt emot ursprungstanken bakom verksamheten. Sista gången jag besökte stället i slutet av 1995 såldes läsk i baren, tonåringarna stod utanför entrén och drack häxblandning och inne rådde samma gamla hopplösa tonårsstämning som vi en gång själva upplevt före Godsmagasinet. Någon slyngel med mössa på inomhus började mucka med något annat tonårsfrö. Jag förstod då att Godsmagasinet var en parentes och detta var slutet.
- - - -
Bland det jag minns tydligast var ljuset, som var dovt och varmt inne i Godsmagasinet när mörkret hade fallit, som om allt trä i huset sög upp ljuset in i taket, väggar och golv. Byggnaden är borta, men vi som var med bygger upp den igen ur minnet.
- - - -
Jag vill tacka de entusiaster som startade verksamheten och ideellt lade ner en massa jobb på Godsmagasinet. Ni vet vilka ni är. Stolta ska ni vara!
Sugen på att läsa första delen om Godsmagasinet? Klicka här!
