Monotoni
Jag såg precis ett skönt Tv-program om Keith Haring. En konstnär jag känt till, men inte har någon speciell relation till men vars gestalt trollband mig i soffan en timme med minstingen sovande på vänster arm. Det som slog mig var dels hans sätt att arbeta, hans självsäkra svepandet med penseln som blev till oändligt ihopkopplade figurer imponerade storligen. Dels den livgivande musiken som knöt ihop tidslinjen, discon, housen och framförallt old-school hiphopen.
NWA hörde jag aldrig i programmet men de tillsammans med Public Enemy och Eric B and Rakim är de 80-tals hip-hopare som jag idag kan känna ett sug efter att lyssna på. Fuck the Police är en klassisk låt som lika väl kunnat vara en med Little Richard eller något från Suicides första LP. Låten har en kompromisslöshet och energi som gör att den lyfter till dessa höjder. Nyckeln är upprepningen eller monotonin som nästan blir suggestiv, likt Keiths sammanlänkade streckgubbar. En hjärntvätt som jag har behov av att utsätta mig för lite då och då.
NWA hörde jag aldrig i programmet men de tillsammans med Public Enemy och Eric B and Rakim är de 80-tals hip-hopare som jag idag kan känna ett sug efter att lyssna på. Fuck the Police är en klassisk låt som lika väl kunnat vara en med Little Richard eller något från Suicides första LP. Låten har en kompromisslöshet och energi som gör att den lyfter till dessa höjder. Nyckeln är upprepningen eller monotonin som nästan blir suggestiv, likt Keiths sammanlänkade streckgubbar. En hjärntvätt som jag har behov av att utsätta mig för lite då och då.
