Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 7: Bo Diddley - Give me a break

Spengo firar 500 inlägg och det skall firas med en mikrohöjdpunkt, eftersom det är det inslag som jag tycker känns allra mest Spengo. Att uppmärksamma det lilla och oansenliga. Att hylla de plattor som av någon anledning stod kvar i skivaffären medan hitsinglarna och guldalbumen bars hem. Att försöka se på musikhistorien ur ett annat perspektiv än det som blivit gängse accepterat. Att helt enkelt beskriva något som gör en så jävla lycklig att man glömmer omvärlden för en liten stund.


Give me a break (1962)

Jag måste erkänna att jag inte är någon stor Diddley-fantast. Det som fungerar i teorin som den konsekventa enkelheten och de envist nästintill hypnotiskt upprepade riffen, har i praktiken nästan alltid tråkat ut mig. Men jag har mjuknat något, möjligen med ålderns rätt, och närmar mig nu Bos tidiga alster med små tvekande steg.

Give me a break läste jag om i en krönika av Nisse Hellberg någonstans. Jag tror han skrev något om att den var som en gjutform för hur tidiga Wilmer X ville låta. Låten är ursprungligen från en självbetitlad platta från 1962, men jag har den på en återutgiven singel för några år sen.

För att fånga mikrohöjdpunkten får ni spetsa öronen 1.03 in i låten. Bo har under hetsande rop från maracasspelaren Jerome Green, "go ahead mess around boy", intensivt plågat gitarren ett tag. Jerome Greens insatser har förresten, säkert välförtjänt, gett upphov till utmärkta låten Bring it to Jerome. Efter en halvminut lång handtralla från Bo vill de andra också vara med och leka.

När Frank Kirkland slår igång de andra är det fantastiskt befriande. Jag älskar solo av den typen som Bo levererar här, mer hjärta och mindre teknik. Det finns en märkligt nog en stark samhörighet med de gitarrindieband jag älskade så mycket i början av mitt musiklyssnande som t ex McCarthy och Wedding Present. Men Frank Kirklands insats med de sex distinkta slagen skapar en skön kontrast, den något konturlösa gitarren stramas upp och låten förs framåt igen.

Going Back Home

På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.

Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!

Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.

The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!

Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.

På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.


Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)

Always Something There

Fick en CD-samling i inflyttningspresent med mindre kända inspelningar av Burt Bacharchs låtar, särskilt från åren innan han blev ett stort namn, Always Something There: A Burt Bacharach Collectors' Anthology 1952-1969. Vilken härlig lyssning! Framför allt belyser den Bacharach som en låtskrivare i den gryende soulgenren i början av 60-talet eller kallades det fortfarande rhythm & blues? Smaka på den här Sam Cooke-doftande anrättningen:


The Hammond Brothers - Thirty Miles Of Railroad Track (1961)

Japp, det är dagens låt, dock i skarp konkurrens med Paul Williams Let Me Be The One. En bra dag med andra ord.