Snygga skivomslag

Nej, nej, nej; det duger inte, här är lite riktig SNYGGA skivomslag:

Världens snyggaste skivomslag?

Responschansen för en sådan här post kanske är större här på Spengo än hos mig så ni som redan läst nedstående får försöka ursäkta dubbleringen. En vän med ett projekt undrade om jag hade en lista i huvudet över världens snyggaste skivomslag. Det hade jag inte. Kanske är det ett friskhetstecken. Just nu är det dock ett litet minus också. Hon behöver dem. Världens snyggaste skivomslag. Jag lägger några förslag på sådana jag tycker är snygga på olika sätt (fast i ärlighetens namn undrar jag om något av dem verkligen kan aspirera på titeln) här nedan så kan ni väl fylla på mellan restinmundigandet av skinka, glögg och pepparkaka. Antingen bland kommentarerna eller på era egna bloggar. Jag valde bara vinylsinglar men formatet spelar tydligen ingen roll. CD, tiotummare och LP är lika välkomna och säkert ovanligare format också om ni har det.


Som vanligt blir bilden större om man klickar på den.

En sjätte nyans av brunt

Jag vill foga ytterligare en platta till de fem bruna:

The Kinks – Muswell Hillbillies (1971)
Min gamla vinylgåva går rätt mycket i brunt. Omslagsbilden är tagen i en typisk engelsk pub, kanske i förorten där The Kinks växte upp. Engelska pubar är ganska dominerade av denna färg. Det enda som bryter av det murriga är mannen i röd tröja (som misstänksamt granskar den vildvuxna rockgruppen) och trummisen Mick Avorys gula halsduk. Musiken på skivan är också det närmaste rotmusik som bröderna Davies & Co. har kommit och dessutom var det mycket nostalgi i låtarnas texter. Dessutom var 1971 ett år då allt höll på att bli brunt, jag tänker närmast på kläderna, möblerna och tapeterna.

Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.