Tiderna förändras och öronen följer med. Plötsligt är Queens gamla hit Don't Stop Me Now det mest uppfriskande och fräscha jag kan tänka mig att höra. Queen är ett band som jag länge gått omvägar runt som musiksnobb. Lustig nog hade jag inte hört låten alls förrän den slog ner som en granat för en månad sedan. Den lämnade kvar en liten krater i mitt medvetande och på dess botten låg en hopknycklad lapp där det stod supersonic. Don't Stop Me Now är så lättfotad och smidig med sin melodiska popkänsla. Freddie Mercurys röst är så otroligt levande, och inte bara hans stämma förresten. Kära Queen - fläska på bara - håll inte igen!
Välfönad familjeunderhållning av prima kvalitet från det tidiga 1970-talet, på den tiden Lulu och Gilbert O'Sullivan var omåttligt populära. Och de såg verkligen ut att trivas ihop. Småbusigt!
I somras besökte jag och min vän Claes tillsammans med ett gäng engelsmän en genuin Pie and Mash-shop i Londons östra delar, närmare bestämt i Hackney.
Vi satt i den helkaklade folktomma lokalen och högg in på de stabbiga men delikata köttpajerna, potatismoset och persiljesåsen - klassisk arbetarklassmat på utdöende för londonbor (tyvärr var ålen slut för dagen). Ägaren Robert Cooke och Carlos i vårt sällskap - hans brorsa spelar skurk i TV-långköraren EastEnders - pratade så bred cockneydialekt med varandra att vi andra knappt hängde med. Stämningen var jovialisk.
Jag kom då på något som min mor ibland har lagat när jag kommit hem till Österlen från Stockholm: stekt panerad ål i långpanna och potatismos. Det är s k comfort food som hon tillagade för att visa vår samhörighet som infödda österleningar.
Robert Cooke, en satt och låghalt man med en blid framtoning, berättade om att han var fjärde generationen som sålde eel, pie and mash. Det fanns inramade tidningsklipp om stället som stod på en hylla och dessutom ett stort foto på exteriören och en person som stod framför den och som pekade upp mot den gröna skylten. Robert förkunnade stolt att det var Boy George som besökt hans Pie and Mash-shop. Jag funderade på sambandet mellan androgyna eller transvestita engelska popsångare och de så populära manliga artisterna som uppträdde i kvinnokläder i den engelska music hall-traditionen. Och så reflekterade jag även kring hur även de äldre ur den engelska arbetarklassen verkar ha koll på sina popstjärnor.
Jag måste ha hänförts av videon till Do You Really Want To Hurt Me [se den] hösten 1982 på musikprogrammet Casablanca. Boy George var sannerligen en könsöverskridande uppenbarelse. Melodin hade det där glimmande vackra vemodet som jag alltid varit svag för och en sällsynt stor hitfaktor. Även om det är Culture Clubs egen poppiga tappning av Lovers rock (en slags slick romantisk reggae) skulle refrängen kunna vara hämtad ur en klassisk gammal soullåt. Det där dubliknande partiet ungefär 3½ minuter in, före sista vändan av refrängen, fick mig att skönja botten av min själs brunn.
De flesta Beach Boys-kännare är överens om att man kan och bör sätta stopp efter albumet Holland som kom 1973. Efter det satte sig Brian Wilson ner i sandlådan för att sedan knappt komma upp igen. Efter det är det ingen rolig lyssning längre; strandpojkarna blir allt mer patetiska och pinsamma för varje år som går.
Trots detta brukar jag ibland gotta mig åt pinsamheter av liknande slag. Och ibland hittar jag oväntade guldkorn. Lyssna här på följande kvartett låtar från åren 1977, 1978, 1979 och 1980 - från album som förgäves försökte hålla fast vid gruppens gamla image av solig och okomplicerad surftillvaro. Album som oftast sågades jämt med fotknölarna.
I min lilla undersökning har jag dessutom hittat paralleller till allmänt erkända Beach Boys-album från exakt tio år bakåt i tiden. Med lite god vilja så tycker jag nog ändå att det här är låtar som är riktigt starka och inte alls särskilt pinsamma. Eller har jag fel?
Det som dock står utom alla tvivel är att låttexterna nu har blivit mer än lovligt banala och att omslagen på dessa sena album är fruktansvärt fula! Vad tänkte de på egentligen?
The Beach Boys: Good Time (från Love You, 1977) - skulle nästan ha platsat på Smiley Smile från 1967.
The Beach Boys: Belles Of Paris (från M.I.U. Album, 1978) - skulle nästan ha platsat på Friends från 1968.
The Beach Boys: Sumahama (från L.A. (Light Album), 1979) - skulle nästan ha platsat på 20/20 från 1969.
The Beach Boys: Santa Ana Winds (från Keepin' The Summer Alive, 1980) - skulle nästan ha platsat på Sunflower från 1970.
Jag befann mig i mexitegelvillans källare i gillestugan, där familjens stereoanläggning stod, för jag ville lyssna ostört på dess radio. Det var söndagsförmiddag och dags för Eldorado med Kjell Alinge. Drömmare som jag var redan då, älskade jag de suggestiva och drömlika stämningar som han var en mästare i att skapa i etern. Radion var hans farkost och jag åkte gladeligen med på trippen. Dessutom bjöd han på ytterst fördomsfritt blandad musik i sitt program, vilket var befriande att höra i mitten på 80-talet då det var snävare med gränser mellan musikgenrerna. Kjell kunde till och med spela låtar som tog en ut i rymden.
Rah Band - Clouds Across The Moon
En kvinna gör sitt årliga fria telefonsamtal per satellit till sin man, som befinner sig på ett militärt rymdskepp på planeten Mars, där det är oroligt sedan några år. Hon försöker låta samlad, vardagligt öm och omtänksam, men klarar inte hålla tillbaka sin ensamhet och desperation, en kvinna i sina bästa år utan en man i sin säng och med barn utan en närvarande pappa. Men plötsligt bryts samtalet till följd av kraftiga stormar i asteroidbältet...
Visst låter det otroligt mycket syntetiskt 80-tal om låten idag [se videon om du måste]. Cheesy! Men frågan är om det görs poplåtar med samma fantasi nuförtiden?
Albumet Daryl Hall & John Oates från 1975 var genombrottet för duon från Philadelphias medelklassförorter. På plattan fanns den första av en lång rad stora hits, Sara Smile. Daryl och John hade själva doo wop- och soulrötter och de omfamnade här hemstadens framgångsrika philly soul, men i en ganska slick och ledig egen tappning. På det silvriga omslaget var de båda polarna uppsminkade så till den grad att den blonde Daryl såg ut som supermodellen Jerry Halls tvillingsyster.
Med minnen av den omaka och lite töntiga duon med ett par plastiga hits från de uppkavlade kavajärmarnas 80-tal - till exempel Maneater - så fanns det länge ingen anledning för mig att undersöka Hall & Oates skivutgivning heller. Men när sedan Spengo-medarbetarna Mattias och Mats L (oberoende av varandra) visade sig digga de tidiga plattorna blev jag också nyfiken.
Hall & Oates - Alone Too Long
Jag kanske fabulerar, men så här kan det ha varit... I fotostudion med en uppbyggd cool och futuristisk miljö, som påminner om en passage på ett rymdskepp, ska Hall & Oates plåtas inför lanseringen av plattan:
Daryl Hall: John, ska du också ha din lackoverall? John Oates: Nä Daryl, jag skiter i overallen faktiskt. Daryl Hall: Men vad ska du ha på dig då? John Oates: Jag tänkte vara som jag är, sådär naken och råsexig... Daryl Hall: Skitbra idé! Var är fotografen? Nu kör vi.
Ett halvår senare sitter sjuttonårige Prince Rogers Nelson i pojkrummet hemma hos den snälla fosterfamiljen Andersons i Minneapolis med nyinköpta Daryl Hall & John Oates. Han tar av Sly & The Family Stones Small Talk med den sönderspelade låten Loose Booty [klicka och lyssna] från skivtallriken och lägger på nyinvesteringen istället. Då glider textarket ur fodralet och landar mjukt på heltäckningsmattan med baksidesbilden uppåt.
Han plockar upp arket och begrundar den häftiga bilden ett bra tag. Men han vänder sedan blicken mot den snurrande vinylskivan och lyssnar uppmärksamt när han hör Daryls falsett i Out Of Me, Out Of You.
I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?
Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.
Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.
Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).
Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.
Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.
Det här har inte med nostalgi att göra. Jag har inga gamla minnen till Total Eclipse Of The Heart och var inte ens speciellt förtjust i låten då den stormade upp på förstaplatsen på världens hitlistor i början av 1983 och räddade Bonnie Tyler undan ett öde som one hit wonder. Men under en barnvagnspromenad härom året i en skogsdunge i utkanten av Hagsätra, med min yngste son sovande i vagnen, fann jag mig själv nynnande, gnolande och till slut inlevelsefullt sjungande på fraser ur låten.
I really need you tonight, forever's gonna start tonight Forever's gonna start tonight
Tänk dig en stor man i skogen gående bakom en barnvagn. Han är närmare 190 cm lång och väger ungefär 100 kilo. Han bär skägg och glasögon och är iklädd en mörkblå parkas samt har en ocool toppluva på huvudet. Mannen försöker härma Bonnie Tylers sargade röst. Hans ansikte är plågat då han kastar tillbaka huvudet med total utlevelse för att kvidande ropa ut textrader på halvtafflig engelska mot den grå himlen. Åsynen borde vara nog för att stressa ihjäl ett stackars rådjur som haft oturen att befinna sig i närheten.
Varför övermannade Total Eclipse Of The Heart plötsligt mig i skogsdungen? Kanske behövde jag tänka på något som stod i kontrast till det familjelivets ständiga vardag (förtvivlad gråt under dagislämning, bajsblöjor, fiskpinnar med ris, kolikskrik på nätterna, sur kärring i kassan på ICA, rigida dagsrutiner, mjölkspyor, blodpudding, ödsliga lekplatser, astrött grinig partner, Marabou Frukt & Mandel för att fira att ungarna äntligen somnat på kvällen). Möjligen ville jag glänta på dörren till en dimension där det pågår en ständig kamp mellan mörker och ljus, en dramatisk sinnevärld där känslorna når orkanstyrka - låtskrivaren, pianisten och producenten Jim Steinmans universum. Hans musik är till form och uttryck faktiskt större än livet självt.
När Jim Steinman för ett par år sedan besökte Richard Wagners grav i den tyska staden Bayreuth, stod han orörlig och knäpptyst i 1½ timme för att visa sin vördnad för sin store förebild. En normal människa hade kanske tagit en tyst minut. Det säger mycket om Steinman och hans musik. Mest känd är han som mannen bakom Meat Loaf och dennes svulstiga rockopera-album Bat Out Of Hell och Dead Ringer. Mindre känt är att Steinmans gotiska stämningar ledde till att han anlitades att samarbeta med Sisters Of Mercy i slutet av 80-talet.
Powerballadernas powerballad Total Eclipse Of The Heart lever verkligen upp till uttrycket bombastisk. Låtens raffinerade uppbyggnad spränger popformatet i bitar med blixtar och dunder. Jag är särskilt förtjust i hur Bonnie rytmiskt sjunger de späckade fraserna i verserna och ger låten en framåtrörelse. Hennes röst skär som en sågklinga då klimax närmar sig.
I don't know what to do and I'm always in the dark We're living in a powder keg and giving off sparks
Själva videon förtjänar också ett omnämnande. Det görs inte såna här videor längre. Nattetid driver Bonnie, iförd morgonrock, omkring i en gammal internatskola för unga killar. Det dyker upp grabbar som idrottar, ninjor och korgossar i mässkrud som det lyser ljusblått ur ögonen på. Videon är precis som en konstig dröm, osammanhängande och ologisk. Man vaknar upp på morgonen och funderar över vad det hela handlade om.
Alla som har befunnit sig på ett dansgolv när den otroligt upplyftande syntslingan tar vid, arton sekunder in i Take On Me, vet också att stämningen når nya höjder genom ett trollslag. Ansiktena signalerar pur eufori och är inte längre sammanbitet slutna av koncentration över att dansa snyggt och coolt. Jag var med om just ett sådant ögonblick senast för bara en vecka sedan.
Min lillasyster köpte det norska popfenomenets debutalbum Hunting High And Low. Jag gillade att spela hennes platta, även om jag själv lagt min veckopeng på säkra kort som Dire Straits Brothers In Arms och ZZ Tops Afterburner. För a-ha var ju en popgrupp för tjejer.
I högstadiet var åttiotalshårdrock den enda tillåtna musiken bland grabbarna. Hade jag som åttondeklassare kommit till Jonebergsskolan i Simrishamn iförd en T-shirt med ett a-ha-tryck vet jag inte vad som skulle kunnat hända. Antagligen hade några niondeklassare (med emblem av Iron Maiden, Dio eller Accept fastsydda på jeansjackor och västar) släpat mig skrikande till någon av toaletterna vid pingisrummet i källaren, tvingat ner huvudet i toalettstolen och spolat. Eller så hade de satsat på förnedring av sexuell karaktär. Möjligen hade de hållit fast mig och dragit ner de stentvättade jeansen och kalsongerna med trasig resår för att blotta den lilla prepubertala pojksnoppen mitt framför de gapskrattande tjejerna vid de oranga elevskåpen.
Ännu har jag inte hört någon kille uttala sig positivt om a-ha.
Men varför blir många överlyckliga när de hör Take On Me? Att låten är en kolsyrebubblande pophit är inte hela sanningen. Den är en av pophistoriens mest genomarbetade och raffinerade låtar, syntpopens egen Good Vibrations om man så vill.
Redan i slutet av 70-talet dök grunderna till Take On Me upp som en instrumental på en demokassett med Bridges, det sextiotalsinfluerade gitarrband som föregick a-ha. När sångaren Morten Harket bildade a-ha år 1982 med Pål Waaktaar and Magne Furuholmen, gjorde han de andra uppmärksamma på detta undangömda instrumentalspår. Sedan följde tre år av filande och putsande, en lång rad demoversioner och ett par studioinspelningar av låten. De tre gutterne levde under knappa förhållanden i olika skyffen i London, för att vara nära musikindustrin. Vägen mot ett genombrott var smal, snårig och oviss. På hösten 1985 när de fick telefonsamtalet att de låg etta i USA, satt killarna på ett vandrarhem i London där de delade rum. De nådde andraplatsen i England och toppositionen i en lång rad andra europeiska länder.
Inbyggt i Take On Me finns ett spänningsfält mellan ljus och skuggor. Låten upplevs som ännu mer sprudlande och skälvande i kontrast mot det avvaktande introt eller det suggestiva instrumentala partiet mitt i. Refrängen leder som en Jakobs stege upp till änglabebodda himlasfärer. Den är också en uppvisning i Morten Harkets rösts spännvidd. Greppet att gå upp i falsett är ett gammalt beprövat knep att ge uttryck för känslomässig utlevelse. Det leder också tankarna tillbaka till de första åren under 1960-talet då popen var ganska kommersiell, men också ofta dramatisk och ibland med dödlig utgång, som exempelvis i Tell Laura I Love Her. Jag tänker på några av den tidens storheter, Del Shannon och Roy Orbison, som ofta var uppe bland de höga tonerna i registret. Det är inte särskilt förvånande att a-ha senare i sin karriär gjorde en cover av The Everly Brothers Crying In The Rain från 1962.
Den enda invändningen är att man uppfattar ganska lite av texten, som väl mest är stämningsskapande romantiskt nonsens. Och vad betyder take on me egentligen? Det var inget varken amerikaner eller engelsmän brydde sig om, då de skickade låten mot de högsta platserna på hitlistorna.
I serien "Guilty Pleasures" skrev jag uppskattande om Ace Of Base. Problemet var att jag skrev om fel låt, "Life Is A Flower", som är en trist och seg låt. Jag förstår att Spengo-läsarna var fullständigt likgiltiga. Grejen var att jag hela tiden syftade på uppföljarsingeln "Always Have, Always Will". Jag la upp ett TV-framträdande från 1999 med gruppen och låten. När jag såg det slog det mig att "Always Have, Always Will" är till och med ännu bättre än jag mindes den. Finns det någonting man kan kalla popkaramell så är det den.
Numera är det helt legitimt för medelålders rockkonnässörer att berätta att de gillar ABBA. Det har inte alltid varit så. Proggarna avskydde gruppens kommersialism och professionalism på sjuttiotalet. Vid åttiotalets början tyckte även vanliga tioåringar (som jag) att det var töntigt att gilla ABBA. De hade vid det laget blivit trista, medelålders och vanligt åttiotalsklädda. Då fanns det häftigare nya grupper som Gyllene Tider, Freestyle och Noice för mellanstadieeleverna att gilla istället. Jag vet inte när ABBA började få upprättelse, kanske någon gång i mitten av nittiotalet.
För 1 ½ år sedan satt jag och min sambo framför TVn och såg en ABBA-dokumentär. Min sambo storgrät nästan hela tiden. Jag fick bita mig i läppen när jag igen såg ABBA framföra "Dancing Queen" från tevesändningen på kungen och Silvias bröllopsfest den 19 juni 1976. Det var inte bara för att vi väntade barn och därmed var lite sköra, som vi rördes till tårar när barndomens hjältar visades igen. ABBA är symbolen för vår svunna barndom, ett Sverige som inte längre finns och tidsera som känns väldigt avlägsen nu. Jag minns också att jag bröt ihop i biofåtöljen fem minuter in i "Tillsammans". Lukas Moodysson tryckte in den stora röda känslomanipulationsknappen, då "S.O.S." gick igång samtidigt som Folkabussen rullade iväg från familjetragedin och mot kollektivet.
År 1976 var ABBA på toppen av sin popularitet i Sverige bland Medel-Svenssons och deras barn. Sjuttiotalets Medel-Svenssons är för övrigt höljda i närhistoriens dunkel av de gamla proggarna och deras ungar, som är tongivande i den svenska kultur- och mediavärlden. Hundratusentals barn (bland annat jag) blev i alla fall jätteglada när de fick nya albumet "Arrival" i julklapp denna jul. Jag minns vagt att familjen andäktigt satt samlade i TV-soffan och vid juletid såg en dokumentär om hur "Arrival" hade kommit till. Plattan var fantastisk och jag misshandlade den dagligen på det kärleksfulla vis som fem-sexåringar gör med vinyl. Jag hävdar än i dag att detta är det mest fullödiga albumet av ABBA.
En av de låtar som etsades in i min ryggmärg var "When I Kissed The Teacher". Under många år efteråt skämdes jag inombords över att ha gillat den. Töntig låt! Texten är ju väldigt barnslig. Det var häromåret som jag plötsligt omvärderade låten igen. Det är en fantastisk känsla att höra en uttjatad låt med nya öron. Och jag hörde för första gången i "When I Kissed The Teacher" en melodi som hela tiden lyfter mot himlaskyarna och inte minst ett förbluffande raffinerat vokalarrangemang. Körerna lyckas fånga den där berusade känslan av ungdomlig förälskelse med ivriga och närmast tungotalande stämmor. Här skymtar man särskilt Bennys stora Beach Boys-influenser. ABBAs musik handlar om detaljer och därför är närlyssning av deras låtar både spännande och överväldigande.
I dag ska jag lägga ut texten om en av nittiotalets allra finaste hits. För mig är det svårt att komma ihåg speciellt många hits från detta decennium. I och för sig lyssnar jag aldrig på radio sedan ett decennium tillbaka. Men framför allt känns det inte som att melodierna hade samma benägenhet att klistra sig fast på nittiotalet, som under åttiotalet, då hitmelodierna lyste upp mörkret med grälla neonfärger. Kanske är det bara jag som har den åsikten? Så har nog i och för sig sextiotalet jämförts med sjuttiotalet och sedan sjuttiotalet med åttiotalet.
"Always Have, Alway Will" på Pepsi Chart:
Jag hade inte varit speciellt imponerad av Göteborgskvartetten tidigare, även om "The Sign" häftat sig fast längs hjärnstammen och hade en väldig fin melodi i versen. Men jag tror att det var 1998 som Ace Of Base förvånande nog drämde till med en poppig Motown-pastisch, "Always Have, Always Will". Låten är visserligen tillbakablickande, men också gediget hopsnickrad i enlighet med den hantverkstradition som är lika gammal som popmusiken själv. Hur vanligt var det med Motown-inspirerad pop på nittiotalet? Den fick radion att glöda varmt och tryggt igen ett kort tag.
Under åren 1987-89 brukade jag och ett par polare ofta åka till ett stort diskotek på lördagskvällarna. Diskoteket, jag talar om, hette Jägersbo och låg mitt ute på den skånska vischan mellan Hörby och Höör. Där fanns det tre dansgolv. Ett var mycket stort och körde mest Trackshits. Vi dansade aldrig där. Ett golv var "rockdisko" och där fick man veva på knytnäven och spela luftgitarr till exempelvis Joan Jett, Snowstorm och Sweet. Musik som generellt sett var tråkig att dansa till. Där raglade jag bara omkring de gånger jag var full som ett ägg.
De flesta gångerna jag åkte till Jägers var jag emellertid spiknykter och där enbart i syfte att dansa. Mitt favoritgolv var "syntdiskot". Där var ungdomarna inte så bonniga eller "knudiga", det vill säga som raggare men utan raggarbil (en slags paria i mina ögon). Killarna och tjejerna var lite mjukare. Jag kunde där känna mig bekväm där, utklädd i frackskjorta, schackrutiga hängslor och svarta byxor med vida ben.
Där spelades åttiotalets synthits och moderna danshits från England. Skånsk ungdom exponerades också för den nya dansflugan "acid [house]" från ö-riket. Jag brukade ofta ryckas dithän att mina glasögon flög iväg och jag fick krypa bland en stampande skog av ben, för att alltid mirakulöst återfinna brillorna hela.
Egentligen var jag ingen synthare alls. Jag gillade framför allt AC/DC, Def Leppard, Midnight Oil och U2 som sjuttonåring. Skulle inte våga erkänna öppet att jag gillade musiken i "syntdiskot". Men jag älskade att dansa där. Sedan från år 1989, då jag upptäckte en massa engelska, amerikanska, svenska och australiensiska independentband bortom hitlistorna, då åkte min kortlivade vurm för dansmusik genast all världens väg.
Jag vill nämna fem låtar som jag minns med värme från den tiden och det dansgolvet (klicka på låtarna och se videorna):
Jag har inga speciella barndomsminnen till den här sången. Men den har ju alltid spelats flitigt på radio, särskilt om natten. Det är faktiskt först härom året som jag har fick upp öronen för "If You Leave Me Now". En utsökt smäktande sång som Brian Wilson skulle kunna ha skrivit. Jag kan faktiskt lägga låten någonstans mitt emellan de mäktiga balladerna ”God Only Knows” och Bee Gees ”How Deep Is Your Love”.
Sedan finns det något charmigt i att det låter så mycket sjuttiotal. Introt med det mjuka blåset är sjuttiotal i koncentrat, den sammanlagda känslan av alla TV-serier man såg som barn (exempelvis Arvingarna, Larmet Går, Hulken och Barretta).
Undrar om Chicago gjorde fler fina låtar av det här slaget? Det måste de ha gjort. Man kan inte bara plötsligt lyckas med en perfekt poplåt som den här en enda gång.
Jag tänkte sträcka ut en hand till er genom en bekännelse. Det handlar om bekännelser kring musik som jag gillar. Men som jag kanske inte tidigare vågat fronta med.
När jag var elva eller tolv år var jag besatt av den här låten, som 1982 var en monsterhit över hela Europa (etta över hela kontinenten och tvåa i England). Jag lyssnade oavbrutet på den från en taskig kassettinspelning från radio, med en plötslig start mitt i introt och abrupt ett stopp. Jag övade ihärdigt i med att ta ut melodin på en rudimentär leksakssynth, som jag hade fått julen dessförinnan. Och drömde om att kunna framföra den på en scen, så vackert att de söta trånande tjejerna började gråta nere vid scenkanten. Min allra första rockdröm.
Denne tunisisk-franske gitarrist och sångare lade faktiskt grunden för åttiotalets europop och hade många efterföljare, bland andra Modern Talking och Michael Cretu. Synten pumpar varm och mjuk i botten som en ryamatta. Melodin är lite ledsen ensam och lite vuxentrygg, vilket gitarrspelet förstärker. "Words" är fullspäckad med hooks! Låten är gjord av en riktig popsmed, ett raffinerat hantverk. För mig signalerade "Words" starten på mina tonår i ett romantiskt och drömskt mainstream-åttiotal med mjukhångel bland mjuka kuddar, filmen "G" och inte minst klassiska TV-programmet "Jacobs stege".
Jag köpte "Words" tillsammans med ett gäng andra åttiotalssinglar och gav dem, till min sambos förtjusning, i julklapp för ett par jular sedan. Allra först på julaftonsmorgonen, efter paketöppningen vid frukosten, lade jag på just F. R. David på stereon och fann att låten lät lika bra nu som då. Ett mästerverk som väl representerar sin era!
