Den musikaliska utvecklingen under det berömda årtiondet 1963-1972 kan nu äntligen sammanfattas på ett både övertygande och pedagogiskt sätt!

Carole King på svenska

Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.


Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)

Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.

Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.

En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.

Skivhyllan: Carole King - Rhymes And Reasons (1972)

Det ironiska 90-talet nådde sin kulmen runt årsskiftet 1994/95. Killinggänget slog igenom stort med sin TV-sända liveshow på Berns som tätt följdes av Nile City 105,6. Åtminstone bland oss studenter var indiepopen musiken som gällde då och genrens låttexter var i regel diffusa, om man överhuvudtaget kunde höra vad sångaren sjöng [läs min uppgörelse med indie]. Man var garderad vad det gällde såväl känslor som åsikter. Mot denna bakgrund var det därför anmärkningsvärt att se indiepopbandet Able från Uppsala vid den här tiden rakryggat spela en cover i jazzvalstakt på You've Got A Friend, en låt som inte alls gick i linje med tidsandan. Jag kände direkt att jag bli vän med bandet. Under den resterande halvan av 90-talet lyssnade jag mycket på Carole King.


Jag tror att jag har samma förhållande till henne som många andra. Framför allt när jag fortfarande var ungkarl, i stunder när det var tungt att leva ensam, gjorde hon mig sällskap. Det fina med Carole var att hon sjöng i något som påminde om en vanlig samtalston. Hon hade ingen stor röst och hon avstod från att använda den på ett tekniskt skickligt eller känslosvallande sätt. Däremot hade hon på sitt okonstlade vis en förmåga att nå fram och nästan få en att tro att det handlade om ömsesidig kommunikation, till skillnad från de flesta stora sångerskor (eller sångare för den delen). Och hennes musik var det lilla och ombonade rummet som vi satt och pratade i.

Hennes sätt att fritt röra sig mellan och obehindrat blanda soul, pop, jazz och countryrock har tilltalat väldigt många, men Caroles blandning gjorde samtidigt henne omisskännlig och speciell.


Carole King - Goodbye Don't Mean I'm Gone

Tvingas jag välja ett album av Carole, faller mitt val på Rhymes And Reasons. Jag tycker det är hennes mest sammanhållna och jämnstarka album. Det kom som den andra skivan efter det stora genombrottet med Tapestry. Kanske är Rhymes And Reasons det mest typiska Carole King-albumet. Hennes piano står i centrum och arrangemangen är i övrigt lite mer återhållsamma och subtila. Övergångarna mellan låtarna är mjuka. På ett sätt är det också hennes mest personliga skiva. Denna gången kommer Carole för att prata av sig, för hon är deppigare än vanligt. Som vän har jag självklart tid att lyssna.


Carole King - Feeling Sad Tonight

Skivhyllan 1972 Bernt Staf - Vingslag

Den svenska visskatten har ännu inte lyckat hålla kvar mig i sitt grepp speciellt länge. Fred Åkerström är väl den som varit närmast att golva mig, framförallt med platta Dagsedlar åt kapitalismen, ännu en skiva som jag måste tacka Malmö stadsbibliotek för att jag upptäckte. Cornelis har väl sina stunder men få är de gånger jag riktigt längtat efter att få höra något av honom. Det kan väl därför verka märkligt att jag fick för mig att Bernt Staf skulle vara något för mig. Ett införskaffande av hans två första LPs När dimman lättar(1970) och Vingslag(1972)blev det i alla fall i slutet av sommaren.

Några helt igenom bra plattor är det inte, men topparna är skyhöga och tillräckligt många för att motivera en plats i skivhyllan. Som sämst är det när det blir för progressivt och politiskt. Allra bäst är det när den nedtonade naturlyriken eller stadsskildringen har en politisk botten och en uppfräschande syrlighet.

En udda fågel är låten Anita Transisto. Den smittande visslingen med en på gränsen till tramsig text gör den svår att få ur huvudet. Men till skillnad från Familjelycka från debuten, som nog är hans mest kända låt, och en lika potentiell ljudmask, så har den faktiskt sitt berättigande ännu idag. Och om den inte spelats på klubb sunkigt så tycker jag att den absolut har en plats i de sammanhangen.

Jag har valt att ljudillustrera posten med låten Färg, ton och ord vars höststämning gjort den till den mest spelade låten i mitt hem de senaste veckorna. Ett ypperligt exempel på att politiska texter inte tvunget måste vara enkelt agiterande utan blir så mycket starkare om man överraskas av dess närvaro. Texten får väl tyvärr också sägas vara lika aktuell idag som för 36 år sen. Melodin ringlar fram och är oerhört vacker på sina ställen, den tyngs tyvärr ner av lite 70-tals rock här och var men det kan till och med jag ha överinseende med i detta fall.

Nu när hösten fasas ut och kylan börjar fånga oss i sitt grepp kommer jag att fortsätta lyssna på Bernt och framförallt Vingslag. Pickupen kommer då att släppas på B sidans spår två En vintervisa, "Knirre knarr, knirre knarr,snökristaller och julgransbarr". Vingslag är en platta för de mindre ljusa årstiderna.