Sweet soul harmonies

Om du frågar mig så kan min favoritlåt ur soulen mycket väl vara den här:


Just Brothers - You've Got The Love To Make Me Over (1972)

Jag älskar You've Got The Love To Make Me Over för att bröderna Bryant sjunger så ömt, som om de var betagna av förälskelse, så djupt mänskligt. Dessutom faller jag för den sköna tamburinen i refrängen och det väna pianot. Du hittar låten på den ypperliga samlingen The Music Merchant Story, ett dokument över Holland-Dozier-Hollands kortlivade tredje skivbolag som de startade i början av 70-talet efter att de lämnat Motown år 1967.

Just Brothers gjorde också den instrumentala northern soul-klassikern Sliced Tomatoes, som Fatboy Slim till stor del byggde sin stora hit från 1998 på, The Rockafeller Skank.

Mer soul som är betuttad upp över öronen!


The Continental IV - The Way I Love You (1970)

En mindre känd vokalgrupp från Philadelphia som kunde skapa hissnande harmonier, helt i klass med den samtida framgångsrika philly-gruppen The Delfonics. Denna självlysande melodi sällar sig till den stora skaran should-be classics, men som kom bort redan från början. Och därför blev den en northern soul-dänga.

Men om vi talar manliga vokala soulgrupper som lyfter fram de kärlekskranka harmonierna går det inte att förbise föregångarna The Four Tops.


The Four Tops - Right Before My Eyes (1970)

Right Before My Eyes är en mindre känd pärla av världens bästa soulgrupp i mitt tycke. Låten är hämtad från albumet Changing Times från 1970. Här omger de sig med ett tuffare sound än tidigare. Men det är en stark melodi som vanligt. Låten är driven av pumpande fuzzbas, Motowntrummor, tamburin och framför allt Levi Stubbs sedvanligt kraftfulla röst. Arrangemanget är raffinerat, lekfullt och luftigt för man brassar inte på med alla instrument samtidigt. Right Before My Eyes borde kunna fylla vilket dansgolv som helst i den bästa av världar.

Skivhyllan: Martha & The Vandellas – Come and get these memories/Heatwave (1963)

Han gör det inte lätt Chrille. Direkt efter året vars plattor ingen vill kommentera, 1994, ger han sig på 1963. Jag kunde utan att tveka på årtalet räkna upp två plattor från det året. Sedan var det stopp. Jag lär dock inte ha så mycket att tillföra den genomsnittlige spengoläsaren när det gäller With the Beatles eller Bob Dylans The Freewheelin’. Ni skriver förmodligen utan problem avhandlingar om dem i sömnen. Med vänster hand och spegelvänd text. Jag fick verkligen gräva i hyllan och resultatet var lika oväntat som glädjande. 1963 var Motown med underetiketter fortfarande ett litet och lite famlande skivimperium. Visste hade de haft monsterhits som Marvelettes Please Mr. Postman som toppade både R&B och poplistan 1961 (och ju också spelades in av Beatles till just With The Beatles) men många av de singlar man likt lera kastat mot hitlistan hade bara glidit av eller inte tagit sig så långt upp som världen senare fick vänja sig vid. Kanske för att man ännu inte renodlat sig utan fortfarande släppte till exempel country, jazz och blues. Mobiliseringen som ledande motståndskraft mot The British Invasion året efter hade ännu inte spetsat bolaget men de släppte förstås ändå oerhört mycket bra musik. På singlar. Det var åtminstone vad jag tänkte när jag febrilt bläddrade i skivhyllan och jag lekte med tanken att låta den här texten handla om The Complete Motown Singles Vol. 3: 1963. Men det är 119 låtar från en väldigt lång rad artister och kändes som en överloppsgärning. Fast fanns det verkligen något LP-substitut på Motown från 1963? Det var ju ett singelbolag, de fullängdare som släpptes var väl mest en radda hits och en massa utfyllnad? Svaret på den sista frågan är både ja och nej. Visserligen var hitsen viktigast men utfyllnaden ledde åtminstone till två rakt igenom njutningsfulla plattor för samma grupp, Martha & The Vandellas, 1963. Och då släppte de ändå bara tre singlar det året. Först ut i februari var Come and get these menories med Jelous Lover som b-sida.


Två Holland-Dozier-Holland låtar som förde dem till sjätte plats på R&B listan och nummer 29 på poplistan. A-sidan har av Berry Gordy beskrivits som den låt som definierade det sound han ville ha för Motown och Lamont Dozier har sagt att han också tyckte att motownsoundet började här, där alla musikaliska element från gospel, pop, country and western och jazz smälte samman i samma låt. Som jämförelse kan nämnas att singeln närmast efter med Supremes i countryland (säkert ett försök att haka på Ray Charles framgångar med Modern Sounds in Country & Western från året innan) på My heart can’t take no more dog en snabb död. Ändå tog det nästan ett halvår innan Marta Reeves och hennes Vandellas fick ge ut en singel igen men då var det å andra sidan ett monster (som skulle kunnat passa i den ännu tunna serien om singlar med två lika bra sidor) till klättrare som likt en bergsget i Tour de France bara fortsatte mot toppen. Heatwave med A love like yours (Don’t come knocking everyday) som b-sida nådde efter att den släppts 10 juli förstaplatsen på R&B listan och tog sig ända till fjärde på poplistan. Även den här gången stod H-D-H för bägge låtarna.


Liksom på gruppens tredje och sista singel för året. Quicksand med Darling I hum our song som partner släpptes i oktober och nådde åttondeplatsen på bägge listorna. Men det här var ju singlarna och egentligen skulle det ju handla om LP-skivorna.

Kring de bägge första singlarna de året byggdes nämligen varsin LP som tog sina namn från hitsen. För fem år sedan kom de kopplade på en enkel-CD i en serie som i Sverige presenterade Supremes, Martha & The Vandellas och Temptations (av någon anledning verkade aldrig motsvarande plattor med Four Tops hitta hit, kanske var skivbolaget oroligt för att de skulle konkurrera med den imponerande boxen Fourever?) plattor på två för en, där en dessutom redan var till lågpris. Just den här dubbeln var utökad med fyra låtar vilket innebar att Quicksand ändå klämdes in. Att plattorna var gjorda för att casha in ytterligare på hitsen märks framför allt på Heatwave där många låtar hämtats utanför motownfabriken. På Come and get these memories var singelns bägge sidor med, liksom a-sidan på gruppens debutsingel I’ll have to let him go från året innan, den som Martha gick direkt från sekreterarstolen för att sjunga. Fast även i övrigt rör det sig mycket om Motowns låtsskrivare även om till exempel klassikern Can’t stand losing you också fick plats.

Och det är här någonstans som jag ska börja mala på om hur perfekt balanserade de här skivorna är mellan girlgroup och soul men Chrille är så snabb att jag har massor av år att ta igen så jag överlåter åt er själva att utforska plattorna. De funkar lika bra för en lördagskvällsförfest som en söndagseftermiddagsstädning och de får fötterna att vrida på sig och mungiporna att dras uppåt medan de pekar ut vägen mot framtida stordåd för Martha and The Vandellas.