Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 4: Sagittarius - Another Time

Man kan faktiskt dra paralleller mellan film och musik. Jag vill hävda att det i musikens värld finns dokumentär, i alla fall dramadokumentärer. Men det finns också fiktion och i så fall är studiogruppen Sagittarius låtar och album snarast fantasy. Om det finns pop i klichébilden av den himmel man kanske hamnar i när man dör, med änglar och harpor på fluffiga moln, så är det nog så här det låter.


Sagittarius - Another Time

Om jag inte minns fel köpte jag albumet Present Tense i början av 90-talet, efter att ha läst en lyrisk recension av plattan i den svenska retropoptidskriften Now & Then, som påverkade mig mycket. Gary Usher, namnet på mannen bakom studioprojektet Sagittarius, kände jag igen från baksidorna av omslagen till The Byrds finaste plattor Younger Than Yesterday och The Notorious Byrd Brothers. Den andaktsfulla första lyssningen av Present Tense i studentrummet var en slags uppenbarelse och redan i första spåret Another Time kom den. Det var harpa rakt igenom i denna lägmälda leviterande låt som stadigt växte till majestätiska proportioner.


Efter ett par otroligt vackra harmoniska vändningar, som ledde mot den andra refrängen, kom fem överjordiska sekunder [1:24 - 1:29]. Från ingenstans tonade ett par kvinnoröster fram. Förutom harpan försvann de andra instrumenten plötsligt. De fjärran rösterna pendlade mellan två toner och påminde om de mytologiska sirenernas sång. Detta hade en fullständigt hypnotisk effekt på mig. På ett ögonblick hade rösterna glidit in i dunklet igen. Och så kom refrängen.. but another time has come, another time has past.

Bäst just nu!

Som vanligt sitter jag på tunnelbanetåget, på väg hem med de vita hörlurarna instoppade i öronen. Stirrar tomt ut i mörklagda ödsligheten som vi rullar genom. Mellan stationerna i förorterna far vi förbi de små enklaverna av kvarlämnad natur, utarmade på liv. Kanske är blicken i själva verket vänd inåt. Jag går på sparlåga och vill helst gå i ide.

Lyssnar på en demosamling med inspelningar från sent 60-tal av doldisen Sandy Salisbury, något jag plockat hem till iPoden kvällen före. Han medverkade tillsammans med den mästerlige Curt Boettcher i de heligaste konstellationerna inom det som kallas sunshine pop - The Millenium och Sagittarius - för Sandy var en begåvad låtskrivare och hade en mjuk änglalik röst, perfekt för denna raffinerade harmonirika popmusik. Det låter helt ok, men som vanligt med mastiga CD-samlingar, går de många låtarna in genom ena örat och ut genom det andra. Det habila pophantverket och tidsmarkörerna i låtarna och soundet känns tryggt och hemtamt att lyssna på. Musiken bekräftar mest att jag trivs med min musiksmak.


Plötsligt lyser en poplåt upp allting som en fyrbåk i dunklet. Ja, den flammar rent av likt den brinnande busken som Moses såg i Sinaiöknen.


Sandy Salisbury - Do Unto Others [demo]

Do Unto Others backas upp av ett förvånansvärt tufft tuggande gitarriff, som pekar framåt mot glamrocken och powerpopen. Den ruffiga inramningen står i kontrast med Sandys honungsmjuka röst. De stämmor han lägger i refrängen, som påminner mycket om The Four Seasons harmonier, sträcker sig upp mot himlaskyn. I all sin enkelhet är denna poplåt perfekt.

Och visst är det på något sätt coolt att han i popsammanhang återanvänder den gyllene regeln, också kallad för kärleksbudet, som i någon form återkommer i alla religioner.

Allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. (Matt 7:12)

Det här är min Ted!

Ted Gärdestad är en artist som hyllats i omgångar av den svenska artisteliten. Många av hans slitna slagdängor har också riskerat att bli just slitna, eller snarare utslitna. Själv har jag inte brytt mig om honom nämnvärt, kanske på sin höjd tänkt att han säkert gjort en del bra låtar, som med sina förmodat mjuka och melodiskt följsamma inslag säkert vore värda att lyssna på. Men jag har aldrig haft någon riktig inkörsport.

Men nu i sommar plockade jag på mig ett par cd med Ted: albumen Upptåg (1974) och Franska kort (1976). Tio kronor styck på en loppmarknad. Jag tänkte att de säkert kunde roa en stund i bilstereon, samtidigt som jag kunde kolla in några mer sällan hörda albumspår på kuppen.

Franska kort är den skiva som jag lyssnat mest på, trots att omslagsdesignen får en att sucka och önska att karln hade haft lite bättre rådgivare. Skivan innehåller hits som "Angela", "Chapeau-Claque" och "Klöversnoa", varav åtminstone de två sistnämnda rätt ofta flödade ur barndomshemmets melodiradio under senare delen av 70-talet.

Om jag struntar i de myter och historier som kretsar kring Ted och hans karriär och istället nyktert försöker analysera musiken jag hör så upptäcker jag en del nya infallsvinklar, eller i varje fall sånt som anknyter till mitt eget musikaliska bagage. Hans många låtar i good time-stil närmar sig den music hall-tradition som Paul McCartney och Ray Davies förde vidare i The Beatles respektive The Kinks. Framåt pekar han såklart mot svenska artister som Jakob Hellman och, i viss mån, Lars Demian.

boomp3.com

Men lyssnar jag på den andlöst vackra balladen "Helt nära dig" så hör jag även softrock av högsta klass. Låten rör sig faktiskt exakt i samma sockersöta landskap som David Gates var med om att skapa hos supermjukisarna Bread. Ljus, känslig sång, sirapslen melodi, stråkarrangemang och glittrande (sentimentala) harmonier. Ja, "Helt nära dig" kan nog faktiskt mäta sig med de bästa Bread-låtarna (for what’s its worth).

För den som sörjer att sunshine- och barockpopen aldrig riktigt fick fotfäste bland svenska artister, så bjuder jag här även på den rikt orkestrerade "Ring Ding Dingeling Dae". Och, jistanes!, doftar den inte klassisk harmonypop så det sjunger om det! Detta skulle ju soundmässigt kunna vara Sagittarius eller The Millennium. Nästan i alla fall. Eller någon Hollies-låt från "Evolution" eller "Butterfly".

boomp3.com

Så kan man göra Ted till sin.

Högsommarpop

Blågul sextiotalspop har oförtjänt dåligt rykte. Visserligen är kvaliteten skiftande bland de svenska grupperna och deras inspelningar, men vissa lyckades göra poplåtar försedda med ett förtrollande skimmer som knappast är av denna värld.

boomp3.com
[Ursäkta ljudkvaliteten, men låten är rippad från en sliten vinylskiva.]

Stockholmsbandet The Hounds gjorde en av jordklotets finaste låtar i genren sunshine pop eller soft rock. Den ligger undanskymd på deras andra ganska ojämna album From The Hounds With Love från 1967. Gruppen satsade oftast på covers under sin korta och framgångsrika karriär (till exempel den outhärdliga The Lion Sleeps Tonight), men The Office Girl var förgrundsfiguren Henrik Salanders egen komposition. Detta är vek och högsvansad pop som jag inte kan värja mig emot. Harmonierna i den fyrstämmiga sången på The Office Girl är lika kompakta som luften var i den dallrande högsommarvärmen på kontoret idag. Hela anrättningen är krönt med ett utsökt soloparti för oboe, vilket är fullständigt oemotståndligt.

Faller detta dig på läppen så kika på den samtida engelska gruppen Nirvana, som gjorde späd men melodistinn och ibland pastoral orkestrerad pop.

Och varför inte låna ett öra åt göteborgarna The Jackpots. Även de rörde sig graciöst i dessa marker med raffinerad stämsång som specialitet. Möjligen är det så att de som hävdar att svensk sextiotalspop är kass egentligen inte gillar pop. Detta är banne mig världsklass!

boomp3.com

Tommy Roe vänder kappan efter vinden

När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon.´

Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.

Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.


Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

boomp3.com

Everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Gone is the green grass, the trees have turned brown
The sky has gone grey, it's now winter's day
The parks, they are empty, no squeaks from the swings
No kids are at play, it's now winter's day

And here we are, snuggled warm in each others' arms
Listening to silent sound as the snow pats the ground
Perfumed hair that I smell, essence that I like so well

You are my winter, the days and the nights
In our hideaway, it's now winter's day
Our love will grow stronger amid winter's chill
Inside we will play, it's now winter's day

And everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Mmm....

Uppföljaren "Phantasy" (också från 1967) är ett ojämnt album som innehåller en del halvtramsiga låtar. De heter genomskinliga saker som Paisley Dreams, Mystic Magic och Plastic World. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla en låt som It's Gonna Hurt Me. Ibland är ju en poplåt oemotståndlig, som bekant.

boomp3.com

America - Ventura Highway

Kung Bores förtrupper har intagit Stockholm med omnejd. Det är frostigt, men det ligger ingen snö på marken. Många bär en dröm om en vit jul, så att det kan knarra under tomtens stövlar när han rundar husknuten. Men jag trängtar efter att återigen kunna borsta av den finkorniga sanden från fötterna och skyndsamt rufsa bort lite saltvatten ur håret innan jag sätter mig vid ratten i den solvarma bilen.


Även i den dunkla studion lyckas America med Ventura Highway sprida solsken i det västtyska TV-programmet Musikladen år 1974.

Jag befinner mig inte vid Stillahavskusten i dagdrömmen, utan givetvis i Knäbäckshusen, därnere i min hembygd Österlen.

God Jul kära läsare!

Skivhyllan 1971 Denny Doherty - Watcha gonna do?

Under rubriken skivhyllan kommer jag framöver att lägga in texter om skivor som står i min skivhylla. Det kommer att vara en skiva vardera från året 1956 till i år. Jag kommer att föra fram mina personliga favoriter, sånt jag upplever är underskattat eller bortglömt. Om möjligt kommer jag att undvika skriva om skivor och artister som redan upptagit för mycket plats i tidningars och websiters outröttliga försök att skriva rockhistorien en gång för alla. Alltså även om jag älskar Pet Sounds, White light/White heat och Stand, så får de stå åt sidan.

Först ut är en soloplatta av en av tidigare The Mamas & Papas-medlem. Denny var kanske den mest välsjungande i denna vokalgrupp, ok i hård konkurrens med Mama Cass, men också den minst kända. Han står endast med som medkompositör på en låt på deras skivor, Got a feelin´ som också är med på denna platta. Denna låt som man utan att tveka kan använda som referens om man vill beskriva hur soft rock eller sunshine pop låter. Tyvärr gick Denny bort tidigt i år.

Plattan är ganska varierad förutom några lite softare låtar liknande den ovan beskrivna så finns det på A-sidan också några låtar som väl närmast kan beskrivas som countrypop, inga mästerverk och lite profillösa men klart lyssningsvärda. Han gör också ett Beatles covermedley med Here comes the sun och The two of us. Here comes the sun tillför inget nytt men The two of us är kul att höra. Den är av mig ganska förbisedd då den ligger på Let it be, som av mig rankas som den svagaste Beatles-plattan.

Mina två favoritlåtar är Neighbors, och The drummer´s song. Neighbors är en countrydoftande låt med en melodi som gungar fram i maklig takt. Härliga körer ger en familjär stämning, som förstärks av bilden på insidan av konvolutet med 22 personer och en fårhund, tankarna går till Ronnie Lanes 70-talsplattor. Och på konvolutets framsida ligger Denny och myser i ett rostigt badkar på stäppen någonstans. Kan bara komma på ett omslag till med personer i badkar och det är The Who sell out från 67, där Roger Daltrey ligger i några liter vita bönor.

The drummer´s song är bara den en anledning till att skaffa plattan. Jag älskar dragspelet som utan att bli för kaxigt ändå ger en extra dimension till den genialiskt enkla låten. Mina tankar går till en av mina nutida favoriter King Creosote som gärna använder sig av detta instrument utan att lämna popfacket.

The drummer´s song

Som helhet så når inte Watcha gonna do upp till John Phillips solodebut, men för de som är intresserade av 60-talets mjukare sida eller 70-talets singer/songwriter-scen så rekommenderar jag den varmt.