Jag kunde knappt tro att det var sant. Gyllene Tider skulle komma och spela i vår avsides belägna del av Skåne, på danspalatset Tingvalla utanför Tomelilla. Jag skulle snart fylla tio år. När vi två blir en hade slagit ner som en blixt i mitt barnasinne. Minderårig som jag var ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur jag skulle ta mig in på konserten. Längtan var så stark att jag inbillade mig att jag hade en fullt realistisk chans att se dem. I vilket fall skulle jag få åka med min far, som körde byns ungdomar i buss till sådana tillställningar [läs mer om hur det kunde gå till på dessa resor]. Jag skulle i alla fall ta del av förväntningarna och hysterin kring Gyllene Tider-spelningen i bussen och på parkeringsplatsen utanför Tingvalla. Åtminstone skulle jag få se Gyllene Tiders turnébuss där.
Ljudet av ett annat hjärta, Folkets park i Mjölby den 31 juli 1981
På den här tiden kunde fortfarande en riktig poplåt med stämsång, melodi och allt gå upp högst upp på topplistorna. Gyllene Tider var Sveriges främsta powerpopband.
Men så kom nyheten om tragedin där tre ungdomar trampats ihjäl i trängseln vid ingångarna till en Gyllene Tider-spelning på en festplats i Kristianopel (som ligger i nordöstra Blekinge) på valborgsmässoaftonen 1981 [läs mer om händelsen]. Tre unga liv släcktes för att varken de lokala arrangörerna eller polisen hade koll på hur populärt bandet hade blivit och därmed inte satt in någon slags säkerhetsåtgärd. Jag var skakad av nyheten. Naturligtvis ställdes den påföljande spelningen på Tingvalla in.
Jag fick trösta mig med att senare på försommaren se Kal P. Dal istället på dansbanan Alunbruket. Denne rock 'n' roller från Arlöv var otroligt stor i Skåne då. Tusentals stod på de röda slagghögarna kring den gamla dansbanan. Kal P. Dal skrev också en autograf åt mig efteråt. Den hängde länge på anslagstavlan i pojkrummet. Men jag slarvade senare bort autografen.
Brainpool + Eggstone + Gyllene Tider - She's So Fine / My Sweet Lord på TV4 under nyårsaftonen 1996
När jag ändå nyligen skrivit om George Harrison, vill jag passa på att göra ett kort stopp i det svenska 1990-talet. I en TV-sändning möttes några band ur den sydsvenska popeliten i ett välfunnet och pedagogiskt medley. George Harrison stämdes i början av 1971 och fälldes sedan efter en fyra år lång process för att hans stora hit My Sweet Lord från 1970 byggde på ett "undermedvetet" plagiat av den gamla girl group-hiten He's So Fine från 1963. George blev skyldig 580 000 amerikanska dollar till förlaget Bright Tunes Music, som ägde den gamla låten. Den skrupelfrie managern Allen Klein hade uppmuntrat Harrison att spela in My Sweet Lord och sedan, under processens gång, bytt sida i målet och köpt upp musikförlaget som drivit det.
Det var Brainpool som släppte en singel med detta medley. Det hedrar dem att de väckte liv i George Harrisons halvt bortglömda hit här hemma. Annars har jag aldrig varit speciellt förtjust i detta Lundaband, särskilt inte i Janne Kasks arroganta uppsyn och smurfiga röst. I bakgrunden syns tre män i flygkaptensuniformer. De var däremot mitt svenska favoritband under 1990-talet, nämligen Eggstone. Jag kommer kanske någon gång att ta dig med på en nostalgitripp till decenniets början, då jag och mina polare verkligen dyrkade detta skånska pophopp. Att ett återförenat Gyllene Tider är med har jag inte mycket att säga om. Det är väl kul när veteraner stöttar yngre förmågor. Men dock lider jag fortfarande eftersviter av 1996 års stora sommarplåga, Gå & fiska.
I väntan på att jag ska hinna ner i skivhyllan igen eller få ur mig något annat en text som ursprungligen publicerades i första numret av det utmärkta lilla fanzinet Baby I Love You. Orden har några år på nacken men för er som vill ha en uppdatering i påskatid verkar det bara vara att hålla till godo.
---------
Övervåningen på Café String på Söder i Stockholm är full av unga mer eller mindre alternativa. Det är svartfärgade kalufser, rykande kaffekoppar, urdruckna te och halvspelade schackpartier. Om ett halvår kommer rökförbudet att tvinga hälften av besökarna att stå i en klunga utanför lokalen.
I källaren soundcheckar Pelle Carlberg och bassisten Filip. Pelles vinröda lammullskofta skär sig mot de orangea väggarna men rösten låter bra. Idag släpps hans första skiva som soloartist, EP:n, Go to hell, miss Rydell som genom att nämna en musikskribent på den stora morgontidningen i titeln redan gett honom mer press än vad hans tidigare band Edson, och längre tillbaka i tiden Amanda om Natten, brukade få. För säkerhets skull heter en annan låt Musikbyrån makes me wanna smoke crack. En strategi som bland annat känns igen från 1979 då gruppen Trots Allt gav ut Undra’ vad Mats Olsson skriver idag på singel.
- Titeln födde låten, säger Pelle, om Go to hell, miss Rydell. Alla på SvD älskar det. De tycker att jag är dissar deras konkurrent men mest handlar låten om mig och sen är det ju en väldigt rolig titel. Där finns inget hat. Det kanske skulle uppfattas annorlunda om jag spelade hardcore men jag är ju vanliga övertimida Tråk-Pelle som ber om ursäkt för att jag ber om ursäkt.
Vi sitter nu på en indisk restaurang, efter ljudtest, för mat, en öl och vad som väl kanske kan kallas intervju men nog ligger närmare ett samtal. Pelle och jag gick i parallellklass på lågstadiet, vi har diskuterat Sirius eventuella möjligheter i fotboll och bandy mer än ett par gånger och vi har gillat Gyllene Tider på samma mellanstadieskola i Uppsala så det är inte direkt tal om skjutjärnsjournalistik. Vi tittar på nya skivan som Pelle håller upp i stället.
På skivomslaget står han sobert välklädd i gråton. På många sätt är det klassisk 30-nånting-pop över skivan. Ungefär så här har soloplattsomslag sett ut med till exempel Roddy Frame, Lloyd Cole, Stephen Duffy, Nick Heyward och Terry Hall för att bara nämna några.
- Det är skolexempel 1A över hur det ser ut när någon i min ålder släpper en soloplatta. Ganska klassiskt men det speglar innehållet och man kan aldrig vara för tydlig när det gäller skivbranschen.
Innehållet är utöver titlar som ska kittla väldigt avskalat. Både när det gäller musiken, med den akustiska gitarren i centrum, och texterna om att hitta något slags enkelhet i tillvaron. Titlarna Full of Emptiness och Before I was smart säger mycket mer om hur det låter än sina mer medieanpassade grannar. Pelle har medvetet jobbat på att gå direkt på känslan. Att på kort tid försöka fånga något och hålla kvar det.
- Att jobba på inspiration funkar inte. Jag har lärt mig att öppna sinnena när jag måste. Det är mer hantverk nu.
Med fyra barn, tre trappor utan hiss, och två och ett halvt år på raken som pappaledig är det lätt att förstå att det gäller att ta tillvara tillfällena. Sedan november går alla barnen på dagis mitt på dagen och det har gett tid till att spela in.
- Jag har suttit i en liten studio på Söder. Lärt mig teknik och spelat in det mesta själv. Det blev en väldig skillnad när jag fick tid.
Till skillnad från tidigare har texterna skrivits före musiken. Pelle har skrivit i realtid, för hand, låtit texten skapa melodin och ändrat väldigt lite i texterna. Det har gett ett direkt tilltal som ibland kan kännas lite obearbetat men som också gör att det känns som att man kommer närmare personen Pelle Carlberg. Textrader som ”On a train to my old town”, "I preferred to be stupid and naive” och ”I would like to be part of something real” skvallrar alla om funderingar på det egna jaget snarare än det dissekerande av kärlekens rät och avigsidor han tidigare ägnat sig åt. Men här finns också plats för de små funderingarna kring reklamslogans oavsett om de inspirerats av ett deodorantköp, en bildekal eller båda delarna.
Framtiden ser ganska ljus ut. Den första medieuppmärksamheten är fixad. Spelningar är, via skivbolaget Labrador, bokade i både Sverige och Europa. Den bas av fans som Edson byggt upp garanterar att det fungerar och med lite tur kanske, den redan färdiga, fullängdaren som kommer till hösten innebär att Pelle kan börja leva på musiken.
- Det är ganska mycket på gång. Det märks ett annat intresse. Om musiken blivit bättre eller om det beror på att folk tycker det är roligare med ett nytt namn är svårt att säga.
Problemet med att få det att fungera med små barn och familj finns förstås alltid där men när han nu spelar mer eller mindre själv, slipper han pusslandet med en massa andra bandmedlemmar och det blir mer pengar över efter varje spelning.
Den som vill veta vad som, mer än vardagen som hela tiden fångas på små lappar, inspirerat Pelle behöver bara gå in på hemsidan och läsa en mer eller mindre kronologisk lista som börjar med Cat Stevens och Simon and Garfunkel och just nu slutar med [ingenting] och Anna Ternheim.
- Jag har blivit jäkligt tolerant när det gäller musik med åren. Har inga problem med att dansa till DJ Cool med barnen. Jag köper fortfarande ungefär en skiva i veckan. Många favoritskivor de senaste åren är svenska som till exempel Loosegoats och Doktor Kosmos.
Tillbaka i källaren på String har Pelle klokt nog valt att lämna den vinröda lammullen i logen. I stället äntrar han scengolvet i vit skjorta och jeans. Låtar från EP:n blandas med någon gammal Edson och några som kommer på skivan till hösten. Som avstamp in i en ny fas är det, trots att publiktillströmningen är sådär, åtminstone för en utomstående en väldigt bra kväll som lyfter fram det som är bra med artisten Pelle Carlberg. Rösten, melodierna, humorn och allvaret i texterna och den avslappnade inställningen står i ohotat centrum. I sjätte låten sjunger han ”I had a guitar/it took me far”. Det känns bra att sluta där.
---------
Sen texten skrevs har en hel del hänt. Pelle har bland annat släppt två fullängdsskivor och just kommit hem från en asienturné.
I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.
Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John SebastiansStories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.
Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.
Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.
Från en dag till en annan Det gäller alltid samma sak Att fånga känslan av att veta Att man lever Det gäller alltid samma sak
Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John HolmsDen öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del ShannonsI go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.
