1988

En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.

Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?

Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):

S'Express - Theme From S'Express
Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
Salt 'n' Pepa - Push It
Neneh Cherry - Buffalo Stance
Inner City - Good Life
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
Erasure - Ship Of Fools
Terence Trent D'Arby - Sign Your Name
Fine Young Cannibals - She Drives Me Crazy
Trance Dance - You're Gonna Get It
Roxette - Dressed For Success
Transvision Vamp - I Want Your Love
The Primitives - Crash
The Proclaimers - (I'm Gonna Be) 500 Miles
Tanita Tikaram - Twist In My Sobriety
Tracy Chapman - Fast Car
Crowded House - Better Be Home Soon
Aswad - Don't Turn Around
Womack & Womack - Teardrops
Sam Brown - Stop

Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?

Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.

När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:


Cheepskates - Someday


The House Of Love - Christine


Pixies - Broken Face


Dinosaur Jr. - Let It Ride


The Godfathers - Cause I Said So

Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com