Visar inlägg med etikett Alternative rock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alternative rock. Visa alla inlägg

onsdag 30 juni 2010

Fyra lektioner i dynamik

Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.

Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.


The Remains - Don't Look Back (1966)

Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.

Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.


La Peste - Better Off Dead (1978)

En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.





The Lyres - Help You Ann (1982)

Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.

Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.


Pixies - Gouge Away (1989)

Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.

fredag 16 april 2010

Film och musik

Hittade två Youtube-klipp där man redigerat ihop låtar med filmklipp, och det är inte vilka låtar eller filmer som helst. Njut!


Aaron Neville - Hercules (1973) / Mean Streets (1973)

En viktig inkörsport för mig till sjuttiotalssoul var den sensationellt smakfulla dubbel-CDn 35 Soulklassiker 1970-75. Den släpptes 1993 och var ambitiöst genomarbetad exklusivt för den svenska marknaden. Mr. Soul Corner, Mats Nileskär, var med och valde låtar samt skrev i häftet. Samtidigt skrevs det mycket i tidningen Pop om svart musik. Det tidiga 90-talet var soulmissionens era i vårt dittills kritvita land. På 35 Soulklassiker föll jag omedelbart för Aaron Nevilles mindre kända ghettoberättelse, Hercules. Låtens fullständigt betvingande groove måste vara det mest samplingsvänliga som någonsin gjorts för en hiphop-DJ. I låtordningen på 35 Soulklassiker valde man pedagogiskt nog att följa upp Hercules med den uppenbara förlagan Freddie's Dead av Curtis Mayfield.

Någon har haft den goda smaken gifta ihop Hercules med scener ur Martin Scorseses Mean Streets, som kom samma år som låten.


Sonic Youth - Sugar Kane (1992) / I hetaste laget (1959)

Men det kanske finaste exemplet på en låt som är ackompanjerad av filmklipp måste vara Sonic Youths Sugar Kane. En ung begåvad tysk kille vid namn Matthias Heuermann gjorde den här och många andra videor (och blev avstängd av YouTube). Detta slår den officiella videon med hästlängder. Ahh, Marilyn Monroe i slow motion till Sonic Youths gitarrer som reser sig likt höga katedraler med torn som når molnen.


På Roskildefestivalen 1993 stod jag inför ett av mitt livs svåraste val - skulle jag se Sonic Youth eller Lemonheads eller Uncle Tupelo? Alla hade bokats ungefär samtidigt. Jag valde Sonic Youth, vilka gjorde en gjorde en avig och inte direkt publikfriande festivalspelning, utan en enda låt från senaste succéalbumet Dirty och inte heller stagediving-favoriter som Kool Thing och Tunic (Song For Karen) från föregående albumet Goo. Nej. Men det känns ändå rätt schysst att ha sett dessa übercoola artrockers då, även om jag förmodligen hade varit uppe i Sjunde himlen till Lemonheads om jag hade passat på att se dem.

tisdag 6 april 2010

1988

En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.

Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?

Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):

S'Express - Theme From S'Express
Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
Salt 'n' Pepa - Push It
Neneh Cherry - Buffalo Stance
Inner City - Good Life
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
Erasure - Ship Of Fools
Terence Trent D'Arby - Sign Your Name
Fine Young Cannibals - She Drives Me Crazy
Trance Dance - You're Gonna Get It
Roxette - Dressed For Success
Transvision Vamp - I Want Your Love
The Primitives - Crash
The Proclaimers - (I'm Gonna Be) 500 Miles
Tanita Tikaram - Twist In My Sobriety
Tracy Chapman - Fast Car
Crowded House - Better Be Home Soon
Aswad - Don't Turn Around
Womack & Womack - Teardrops
Sam Brown - Stop

Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?

Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.

När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:


Cheepskates - Someday


The House Of Love - Christine


Pixies - Broken Face


Dinosaur Jr. - Let It Ride


The Godfathers - Cause I Said So

Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.

torsdag 21 januari 2010

Musikbiografi.

Mattias, min vän och medskribent på Spengo, har startat en ny blogg: Musikbiografi. Härförleden hittade han några kalendrar där han skrivit upp sina skivinköp mellan 1990 och 1995.

Från årsskiftet kan vi alltså följa vilka kultskivor Mattias hittade för exakt 20 år sedan, i 90-talets begynnelse. Febrig av musiktörst trålade han framför allt Umeås skivaffärer nästan dagligen. Det är inte bara spännande att följa hur hans musiksmak utvecklades, vilket vi kanske får göra de kommande fem åren, utan också intressant att ta del av hans reflexioner två decennier senare.

Nittonårige Mattias köpte en EP med hårdrocksgrungiga Soundgarden en dag och The Sundays otroligt engelska mjukpop dagen efter, öppen för det mesta, bara det inte låg på topplistorna. Musikbiografi är en nostalgitripp för sextiotalister och sjuttiotalister som ville var alternativa och indie som unga.


Thirteen Moons - Suddenly One Summer

När jag hör svenska Thirteen Moons storslagna och melankoliska Suddenly One Summer, som Mattias köpte på singel 9 januari 1990, åker jag själv tillbaka till den tiden i ljusets hastighet. Till dessa smäktande toner minns jag känslan som jag hade när jag tjuvrökte i natten utanför pojkrummet med hjärtat som skälvande av sturm und drang. Suddenly One Summer var ganska udda för sin tid. Gillade den låten trots att jag då avskydde saxofoner.

Kom att tänka på att jag i höstas hittade ett kartotek, där jag registrerat mina skivinköp fram till 1993 (tyvärr fann jag bara boxen med M-Z), detta var före datoriseringen. De nördiga tendenserna fanns alltså redan då.

En annan nostalgiblogg för gamla kultrockare, syntare och särskilt indiepoppare är Mr. Zaines Konsertarkiv, där en gammal bekant till mig redogör för de mer än 500 konserter eller spelningar han besökt, spelat på eller arrangerat sedan mitten av 80-talet och framåt. Som bandbokare på Kalmar Nation i Uppsala på 90-talet var han en viktig kugge i den svenska indievärlden. Börja med de äldsta inläggen först. Bloggen är ett monument!

torsdag 22 januari 2009

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 3: Throwing Muses - Hate My Way

Av de låtar jag håller av allra mest har de hamnat i den positionen på tre sätt, grovt räknat:

1) Efter ett idogt lyssnande på en skiva under en längre period har en låt utkristalliserat sig.

2) Efter en första lyssning har jag förstått att detta kommer jag att älska bara jag får höra den några gånger till. För varje lyssning växer låten mer och mer tills den sitter som berg.

3) Jag kommer ihåg de exakta omständigheterna då jag hörde låten första gången.

Mitt bidrag till magiska mikroögonblick denna gång tillhör definitivt kategori tre.

Detta var förmodligen sommaren 1989. En god vän till mig skulle med kort varsel dra ihop en fest i hans studentkorridor, som då var helt tom eftersom alla studenter åkt hem till sina hemorter. De flesta goda vänner var bortresta eller hade annat för sig så det blev tre killar med ohälsosam tillgång till mycket alkohol som fick stå för festandet den kvällen. Jag kommer ihåg att vi åt en form av kolachokladbitar som hette Samba med kniv och gaffel till middag och drack drinkar till, förmodligen som en protest mot de uppblåsta studentmiddagar vi slutat gå på.

Sedan flöt väl kvällen på och vi hade nog kul för klockan blev rätt mycket. Vår värd försvann och vi hittade honom på studenthusets tak och övertalade honom att komma ned. När vi väl var tillbaka i hans rum placerade han mig och festens tredje gäst på varsin pinnstol, gick bort till stereon och satte på en ej presenterad låt och gick ned på knä och bad framför oss. Inte till oss utan till den låt han just lagt på. Givetvis var vi koncentrerade med en sådan uppladdning.


Throwing Muses - Hate My Way

Låten börjar ganska kantigt med pukspel och ständiga markeringar men efter cirka en halv minut lugnar låten ned sig och kommer in i en mer harmonisk del. Kristin Herschs röst är dock allt annat än harmonisk utan hon låter anspänd och intensiv. Efter låtens egentliga cresendo cirka 2.50 in i låten kommer det parti som detta inlägg egentligen handlar om. Det egentliga mikroögonblicket infinner sig mellan 2.53-2.59 men för att det ska bli ett sammanhang finns hela tredje versen citerad nedan.

So I sit up late in the morning
And ask myself again
How do they kill children?
And why do I want to die?
They can no longer move
I can no longer be still


I detta parti förstärks låtens känsla av en person som är på väg att tappa kontrollen över sig själv. Då personliga problem får en fortsättning i en hjälplöshet inför det onda som händer i världen. Det kändes som en logisk förklaring då jag många år senare läste att Hersch fått en diagnos som schizofren. Det är just den känslan jag får av låten, en person som inte kan hantera sin egen situation längre. Även om rockmusiken genom åren romantiserat psykisk instabilitet och drogmissbruk (gärna i kombination) så är detta en låt som kommunicerar med mig som lyssnare på ett väldigt gripande sätt.

Partystämningen kom av sig helt för en stund framåt och det kändes fel att försöka spela någon annan musik och känslostormen Hate My Way gav ville vi inte upprepa direkt efter.

Jag köpte debuten och uppföljaren House Tornado så fort någon av Linköpings skivaffärer kunde uppbringa dem. Throwing Muses har väl aldrig varit något av mina riktiga husgudar men jag har alltid haft en stor respekt för dem och har flertalet av deras skivor. Men Hate My Way finns där bland de riktigt, riktigt stora låtarna i min värld.

torsdag 25 december 2008

Julfirande

Efter julklappsutdelningen i eftermiddags, några sekunder efter att jag satt in batterierna i den röda plastiga leksakssynten med en tillhörande överstyrd sångmikrofon som konstant gav rundgång, så var mina små pojkar igång och gjorde ren och skär primalpunk. Lillebror, som är tre år, hamrade fram ljuden ur synten. Hans femårige storebror undersökte samtidigt den mänskliga röstens bortre gränser i mikrofonen. Gutturala uppstötningar. Mormor undrade nervöst: "Kom det inga noter med den där..?". Mina söner fortsatte gå lös på det stackars instrumentet. Mormor frågade återigen nu mer besvärat pojkarna: "Kan ni inte sjunga en fin sång som Här kommer Pippi Långstrump?". Då drog mina pojkar ner brallorna på sina pepparkaksgubbedräkter och moonade för publiken. Kan det ha skett något liknande hemma hos bröderna Asheton eller hos bröderna Reid någon jul för många år sedan?

Apropå de sistnämnda brorsorna är det dags att rasta en tidstypisk video från det tidiga 90-talet. På den tiden var de ofta uppbyggda kring en serie "porträtt" i rörlig bild ur fokus och i flödande färg, jämför med REMs Losing My Religion eller Nirvanas Heart Shaped Box. Ja, det var närmare bestämt försommaren 1992, långt innan jag ens kunde drömma om att få två fina söner med en naturlig känsla för oväsen.


The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out

fredag 31 oktober 2008

Powerpop-partaj

En fredagskväll för några år sedan samlades sex män (av dessa blev fem senare Spengo-skribenter) i Jonkens ungkarlslya i Sundbyberg för att spisa powerpopskivor. Kvällen till ära hade jag först varit på Myrorna och köpt smala slipsar åt oss deltagare. Vi var så fulla av iver att vi sjöng My Sharona redan på väg till Jonkens lägenhet.

Vi hade alla tagit med oss skivor så att det räckte och blev över för denna afton. Så vi turades om att sköta skivspelaren och gick laget runt med att spela favoritlåtar. Normalt brukar vi på musikaftnarna lägga ut texten med personliga introduktioner späckade av anekdoter och trivia innan vi sätter ned nålen. Men den här gången klarade vi oss utan en massa snack. Istället blev det luftgitarr till Cheap Tricks Southern Girls så att de smala slipsarna gungade i takt. Musikaftonen förvandlades till ett fylleslag. Det var precis vad jag behövde!



Häromveckan läste jag en intervjubok om mitt gamla favoritband Pixies. Charles Thompson IV (alias Black Francis alias Frank Black) berättade att han under de sena tonåren älskade The Cars, som också kom från Boston. Det ansågs visserligen vara ocoolt i mitten av 80-talet att digga ett sådant mainstreamband. Men han hävdade att The Cars musik och sound påverkat mycket av det han skrev för Pixies. Genast var jag tvungen att lyssna på denna halvt bortglömda grupp (jag syftar inte på Pixies). Omedelbart blev jag tokig i debutsingeln Just What I Needed från 1978. Den gänglige Ric Ocasek var visserligen gruppens musikaliska motor, men i den här låten var det fräschingen Benjamin Orr som stod i rampljuset.

Jag har förstått att powerpopen var en viktig influens för den amerikanska alternativa rocken, som jag diggade stenhårt i början av 90-talet, minst lika viktig som punken. I USA hade Kurt Cobain och de andra i hans generation präglats av powerpop från radion då de närmade sig tonåren i slutet av 70-talet, för att först senare komma i kontakt med engelsk och amerikansk punkmusik.

Jag älskar powerpopen helt enkelt för att den gör mig glad. Jag kan inte värja mig mot denna pigga och spänstiga pop med sitt komprimerade sound, sin stämsång och sina vassa gitarrer. Texterna kretsar kring omogna relationer mellan unga killar och tjejer och har ett ganska grabbigt perspektiv, befriat från intellektualism.

Om jag får välja ikväll, plockar jag fram en rad förbannat bra albumspår, istället för klassikerna i genren. Gemensamt för dessa låtar är att de är hämtade från album som är njutningsbara rakt igenom.


The dB's - Bad Reputation


Artful Dodger - Long Time Away



The Romantics - When I Look In Your Eyes


The Toms - Other Boys Do



The Knack - That's What The Little Girls Do To You


Pezband - Stop! Wait A Minute

lördag 3 maj 2008

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com

torsdag 1 maj 2008

Camper Van Beethoven - Take The Skinheads Bowling



Poplåten, videon, bandet... oemotståndligt! Jag återkommer snart till den säregna gruppen Camper Van Beethoven.

lördag 17 november 2007

Varför i herrans namn älskade jag indie?

Bakvända popmelodier, ostämda elgitarrer, majackord, blodfattiga sångare och kryptiska introverta låttexter… Första halvan av nittiotalet handlade i mångt och mycket om indiepop och alternative [rock] för mig och mina polare. Allt annat kom i andra hand! Jag vet inte hur många hundra indieband jag såg spela på diverse rockföreningar, studentnationer, konsertlokaler och festivaler. Efter en spelning körde någon magerlagd kille (det var alltid grabbar då) de senaste kulthitsen som fick dansgolvet att spastiskt studsa. Vi dog nästan när Hey Princess drog fram över landet som en tromb. Jag försökte förgäves handleda en gubbfrisör i Kristianstad att skapa en frisyr åt mig så att den påminde om gitarristens i Stone Roses. Den heliga poptidningen från Norrköping – Sound Affects – berättade vilka skivor som borde inhandlas.

Då kunde man nästan tala om skivhets. Musiken var en färskvara. Det gällde att inte vänta med att köpa nysläppt skiva. Vi vallfärdade till välsorterade Jukebox vid Värnhemstorget i Malmö. Långa eftermiddagar av skivlyssnande förflöt hemma hos någon polare medan askfat fylldes och kaffekannor tömdes. Vi skickade då också en akustisk gitarr mellan oss, som vi tog lite försiktiga hemmagjorda ackord på och drömde att vi spelade i ett band med kultstatus. Nätterna igenom satt jag i studentkorridorens TV-hörna och kollade MTV som då körde 120 Minutes med programledaren Paul King. Med en brinnande iver att frälsa mina kompisar och andra korsade min väg spenderades oceaner av tid framför kassettdäcket – rec-stop-rew-play-ffw-play-rew-play-pause-rec-stop-rew etc etc…

I dag sitter jag och funderar varför jag fann frälsning i indie. Den musiken tilltalar mig inte ett dugg längre. Väldigt lite känns minnesvärt. Men här försöker jag hitta några förklaringar till varför jag dock som tjugoåring älskade den:

1. Frisyrerna, melodierna och soundet – ofta var den tidens indiepop direkt eller åtminstone indirekt inspirerad av sextiotalspop och psykedelia, särskilt den som The Beatles och The Byrds stod för. Sedan jag som sjuttonåring fick låna och spela av min fasters gamla Beatles-skivor, så har de varit mitt musikaliska fundament. Efter ett långt plastigt och digitaliserat 80-tal var det härligt att gitarrerna kom tillbaka.

2. Indiepopen signalerade en leda och ett slags utanförskap utan att närmare gå in på vad den stod utanför eller ställde sig utanför, vilket var perfekt att fylla med något man själv upplevde. En textrad från Reeperbahns Havet Ligger Blankt kommer till tankarna: han är missförstådd men tycker de’ är skönt.

3. Musiken var ofta skev och undanglidande och texterna var svårbegripliga. Såväl föräldragenerationen och ”idioterna” i ens egen ålder kunde varken begripa eller anamma den. Man kände sig lite smartare än de flesta för att man lyssnade på indiepop. Dessutom var den bortom hitlistorna och de stora massmediernas sökljus, så den var precis så exklusivt kultig som man ville ha den (till 1993 i alla fall).

4. Indiepopen var diffus och särskilt låttexterna skildrade ett svårgripbart känsloliv. Jag var som ung en gåta för mig själv och var inte intresserad av att lösa den. Jag ville bara bli fri på något sätt. Omedvetet kunde jag spegla mig i det oformulerade och dunkla.

5. Det fanns en sprödhet som appellerade till många unga killar. Vekheten i indiepopen gick inte alls i linje med de traditionella mansrollerna och allt som hörde till. Det var otroligt skönt att slippa sträva efter att bli en karlakarl.

Slutligen ett gäng låtar i någorlunda kronologisk ordning från den tiden, som ett slags bokslut. Klicka på dem och se videorna:

The Stone Roses - Elephant Stone
Pixies - Here Comes Your Man
The La's - There She Goes
The House Of Love - I Don't Know Why I Love You
Lush - Sweetness And Light
The Sundays - Here's Where The Story Ends
Teenage Fanclub - The Concept
Blur - There's No Other Way
Lemonheads - Rudderless
Sonic Youth - Sugar Kane
The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out
Eggstone - My Trumpets
Ride - Twisterella
Dinosaur Jr - Start Choppin'
The Breeders - Divine Hammer
The Posies - Solar Sister
The Auteurs - Lenny Valentino
Pavement - Gold Soundz