Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 8: M/A/R/R/S - Pump Up The Volume

Du kanske undrar varför jag jämt och ständigt återvänder till tonåren, varför jag inte kan släppa det förgångna och leva i nuet?

Jag kan inte komma ifrån att i tonåren och barndomen hade jag mina häftigaste upplevelser av musik, film och TV, tillsammans med annat som hände i själva livet. Jag var så påverkbar och mottaglig då, allt kändes nytt och oupptäckt. Medvetandet sprängdes gång på gång och ofta minns jag klart och tydligt vad det handlade om. Nuförtiden är jag blasé och kritisk, kan bli skedmatad med fina Spotify-listor och högklassiga YouTube-klipp och knappast något gör intryck, ingenting sätter sig i mitt minne.

Så här i efterhand kan jag tycka 1980-talet var ett ytterst fascinerande decennium, fyllt av kontraster. I yngre tonåren gick jag runt klädd i pastellfärger med dödsångest utlöst av det ständigt hotande Tredje världskriget som skulle göra slut på vår planet med hjälp av kärnvapen. Och om det inte räckte hade det kommit en ny besynnerlig virussjukdom (AIDS) som satte skräck i en trettonårig fobiker som mig. Genom listprogrammet Tracks översköljdes jag av catchy, färgsprakande popmusik och det lindrade ångesten tillfälligt.

Dock måste jag säga att även om hitmusiken ofta var medryckande och melodistark på 1980-talet så var väldigt lite musik svängig. Men en dag då jag var sexton år kom en väldigt nyskapande "låt" i radion. Särskilt nio sekunder ur den skakade om mina grundvalar.


M/A/R/R/S - Pump Up The Volume (UK singelversion 1987)

Pump Up The Volume är en lekstuga till stor del byggd av samplingar, en fest full av frenesi, glädjerusig galenskap och humor! Samtidigt är den så fulländat välgjord och inflytelserik på all dansmusik som kommit efter den. (Läs historien om tillkomsten av Pump Up The Volume och listan över varifrån alla samplingar kom.)

Visserligen hände det så mycket i Pump Up The Volume hela tiden, men klimax inträffade när en extatisk James Brown vid 1:43 skrek "watch me, watch me" och jag kastades in i ett break [1:47] med trummor och percussion som svängde så hårt att det nästan svartnade för ögonen. Jag förstod genast att detta var ett gammaldags, organiskt groove, men först igår tog jag reda på var det kom från.


Kool & The Gang - Jungle Jazz (1975)

Som du hör är detta en instrumental som bygger vidare på den funkiga hiten Jungle Boogie. Imorgon ska jag ut och finna mig minst en platta med Kool & The Gang från mitten av 1970-talet. Feel the spirit of the boogie!

Bass strings pt. 5: Sister Sledge - Thinking Of You

Du känner till Sister Sledge genom den superuttjatade klassikern We Are Family som har utnyttjats i diverse reklamfilmer och vattnats ur ännu mer i coverversioner. Låten är som ett gammalt tuggummi som berövats på all smak, man måste ha det kvar i munnen tills man hittar en papperskorg. På Sister Sledge album från 1979 finns däremot flera andra låtar som har kvar sin stuns och som ger mersmak. Den andra stora hiten på skivan, He's The Greatest Dancer (se videon) har till exempel lyckats behålla sin fräschör. Den stora sensationen på plattan är dock Thinking Of You. Låt er trakteras av ett stycke härligt läcker, slick funk!

Sister Sledge - Thinking Of You (1979)

Det var Nile Rodgers och Bernard Edwards - från discofenomenet Chic - som skrev alla låtar, producerade och spelade gitarr och elbas på albumet We Are Family. Skillnaden mot Chic var att Rodgers/Edwards här jobbade med sångerskor med starkare soulrötter. Nu vet jag inte vem av de fyra systrarna som tar täten i Thinking Of You, men jag bara faller för hennes lätta heshet.


Dyk in i låten och lyssna! Först hör du Nile Rodgers karaktäristiska, skuttande wacka-wacka-gitarr som rör elegant sig som lätta fötter över ett dansgolv. Trummorna låter däremot ganska basic, torra och raka. Det är alltså inte beatet som gör den här låten, det är definitivt groovet, instrumenten som rör sig kring trummorna, som i det här fallet congas, gitarr och bas i intimt samspel.

Bernard Edwards bas är kung här. I introt ger Bernard blott två dova toner för att visa att han snart drar i gång och han ligger långt framme i mixen. Basen är här ett instrument som inte bara ger ljudbilden en botten, utan driver musiken framåt, gjuter liv i låten. Den jobbar ihärdigt med att hålla de gröna ljudstaplarna uppe.

For funk's sake!

Den för många allra mest efterlängtade lönehelgen under året nalkas. Den gastkramande vinterkylan lär nog dock lägga sordin på det värsta firandet. Men jag fyrar av ett stycke glöthet, slirig och skitig deep funk som en salut till helgen som kommer.


Johnnie King & The Fatback Band - Peace, Love Not War (1969)

Jag återupptäckte den här störtsköna låten i lördags när jag stod i köket och lagade mat, samtidigt som jag körde Chrilles sista blandkassett (inspelad innan de brännbara CD-skivorna tog över för cirka tio år sedan). Peace, Love Not War var hämtad från den överväldigande samlingen Soul Spectrum Vol. 1.

Sommarfunk

Jag och två polare var i veckan på en resa i Vadstena/Skänninge-trakten i Östergötland. Vi jagade runt efter medeltidskyrkor från romanskt 1100-tal, spår av lokala helgon och klosterruiner. Förstås blev vi rikligt belönade i vår jakt i denna bygd så rik på historia. Det där med medeltidskyrkor och helgonkulter är en gemensam passion för oss, förutom att vi också är djupt musikintresserade.

När vi lämnade Vadstena, på väg söderut mot Alvastra klosterruin, ville mitt resesällskap stanna till på en loppis vid landsvägen. Därinne fanns en skivavdelning som faktiskt var bättre än de flesta skivbörsar jag varit på. Jag hittade Graham Central Stations första platta från 1973 för 40 spänn. För de som inte vet var Larry Graham basisten som uppfann slap bass och lämnade Sly & The Family Stone för att utveckla funken efter eget huvud. Nöjd steg jag ut i den trettiogradiga värmen och in i den stekheta bilen för att fortsätta på medeltidstemat.


Igår stod jag i lägenheten och målade om sovrummet i en oreganogrön färgnyans. Hela tiden ackompanjerade musik från stereon mitt arbete. Graham Central Stations första album fick en genomlyssning. Mycket bra rakt igenom, till och med lite varmare än Sly & The Family Stones platta Fresh från samma år. Men mot slutet av B-sidan på Graham Central Station kom en låt som fick mig att avbryta målandet.


Graham Central Station - Why? (1973)

Jag stod bara där vid grammofonen och var tvungen att fälla en tår, dels för att det är så otroligt bra, men också för att det är en oemotståndligt varm och sårbar funk med "Chocolate" som sjunger så öppet och starkt. Jag fick på något sätt en flashback till när jag för 20 år sedan hörde Flowers med Titiyo på Kjell Allinges radioprogram Eldorado. Man kan nog säga att hon var min ingång till soul.

Jag greps också av en enorm lust att komma ut och spela skivor för dansgolv igen.

Back to funk!

The Temptations i TV-showen Midnight Special år 1975

Vill bara göra ett kort återbesök. Det gäller min favoritlåt med The Temptations från 1970-talet. Jag är mycket nöjd med det faktum att jag häromveckan vräkte på denna överfeta funkdänga för 150 personer på ett dansgolv och samtidigt fick höra låten genom en stor hifi-anläggning! Läs mer om Shakey Ground i det första inlägget i Spengo-serien Bass strings.

A Dance, A Kiss And A Song

Dags att öppna för vädring. Hög tid att byta växel här. Det är helt enkelt läge för något sorglöst, skitigt och svettigt. En låt som svänger så att grundvalarna blir omskakade. Vad sägs om ett stycke tidig funk med skoningslösa The Watts 103rd Street Rhythm Band?


The Watts 103rd Street Rhythm Band - A Dance, A Kiss And A Song

Skivhyllan 1994 Public Enemy-Muse sick-n-hour mess age

Jag har ett komplicerat förhållande till funken. Rent teoretiskt borde jag älska den. Den är bas och rytmbaserad, är mångfacetterad och omväxlande. Men när jag lyssnar så händer det ofta inget. Okej James Brown, The Meters , Lee Dorsey eller afro funk kan väl ingen sitta still till. Men hur är det med George Clintons alla projekt eller Bootsy Collins? Visst har de sina stunder men med tanke på på hur mycket de gjort så är guldkornen få.


På senare tid har jag brottats med en teori om att problemet ligger ca 20 år tillbaka i tiden och att det är den twangiga basen jag inte kan med. Funklåtar där basen framhäver sig själv mer än den ligger som grund för groovet är olyssningsbara.

20 år bakåt i tiden innebär högstadietid tillsammans med en säkert mycket skicklig basist, namne med mig. Hans stora förebild var en viss Mark King, bandledare och basist i Level 42. De hade väl några hits i mitten av 80-talet men jag minns inte titlarna och tänker definitivt inte kolla upp det, man vet ju inte vilka undantryckta känslor som kan blossa upp. På den tiden var Harry Belafonte det mest fonky jag kände till därför blev Mark King på något sätt förknippat med funk. Sådana avtryck i tonåren är svåra att tvätta av. Nu kan Muse sick-n-hour mess age på inget sätt förknippas med Mark King utan har mycket mer med James Brown och hans anhangs typ av funk att göra.

1994 ansågs Public Enemy som föredettingar inom hip hopen.
Muse sick-n-hour mess age, hade dröjt tre år och under tiden hade en ny generation tagit för sig. Wu tang clan hade debuterat med en jazzinspirerad rökig och förtrollande platta året före. NAS hade våren -94 släppt Illmatic en i mina öron kandidat till bästa storstadssoundtracket, en platta som har samma känsla som plattorna som spelades in i Brill building eller av Phil Spector. Gang starr och A tribe called quest följde i De la souls fotspår med en lite ljusare och popigare jazzinfluerad stil. Och i LA hade Dr Dre uppfunnit G-funken.

Föregångaren, jag räknar inte Greatest misses, Apocalypse 91... the enemy strikes back är för mig, efter tre fulländade album, en mellanplatta. Den är inte dålig, innehåller många bra låtar, men den är lite tråkigare och enformigare, med hardcore och metal inslag, och upplevs musikaliskt som mer statisk än de tidigare plattorna.

Med Muse sick-n-hour mess age gör de en partyplatta. En 72 minuter lång kanonad med härliga beats, skönt sväng, soulkänsla och djupa basgångar. Stundtals är det omöjligt att sitta still. Den inleds med furiösa Whole lotta love goin on in the middle of hell. Efter den kommer en tidstypisk dansgolvsröjare, både Cypress Hills Insane in the brain och House of Pains Jump around bygger på samma koncept. Refrängen upprepas som ett mantra, och är så pass enkel att man både kan hoppa vristhopp på stället och hytta med näven samtidigt som man sjunger med.




Så fortsätter festen plattan igenom. Tempot varieras och de korta pratpartier emellanåt är perfekta för att inta någon slags förfriskning. Absoluta höjdpunkten är Race against time. Efter en inräkning snodd från James Brown skakar låten igång i ett hetsigt tempo. Ljudbilden är mycket lättare jämfört med övriga plattan och Public Enemy har väl aldrig varit så nära 60-talets soullandskap. I slutet samlar låten ihop sig inför en avslutande spurt precis som i Chamber brothers Time has come today.

Race against time

Ge Muse sick-n-hour mess age en lyssning om ni gillar James Brown, Isley brothers, Sly Stone eller någon av alla andra artister som stilmässigt ligger i närheten av dessa. Även om ni inte lyssnar på hip hop normalt så känns det som att plattan kan uppskattas och kanske leda till ytterliggare utforskning av denna genre. Man kan exempelvis gå vidare med 94 års bästa funk, Warren Gs Regulate.

Pretentiös nattmusik

Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd.
Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning.
Det ena utesluter inte det andra.

Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!).
Det är inget krig.
Ingen blir skadad.
Man behöver inte välja sida.

Men.
Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna.
Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet.
Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.

Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.

Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).

När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.

Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland.
David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.

David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.

Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket!
'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.

"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)

I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.

Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".

För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump.
En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.

/Sebastian, diplomerad pretto

Bass strings pt 1: The Temptations - Shakey Ground

Det var 30 grader i skuggan denna tisdagseftermiddag i juni förra året. Tunnelbanetåget saktade in vid Högdalens perrong. Jag hade som vanligt hörlurar i öronen, på väg hem från jobbet. Jag tog mig igenom den brokiga folkmassan. En svettdroppe rann nerför tinningen och luften vibrerade av bassträngar.



Jag överväldigades av en låt med The Temptations, som jag inte tidigare lånat mitt öra till. Det var något från den senare delen av karriären, en låt begravd långt ned i den kronologiska låtordningen på en massiv dubbel CD-samling. En halvhit från 1975, då karriären dalade efter ett mycket framgångsrikt decennium.

Låten Shakey Ground är riktigt tung funk som är svår att förknippa med gruppen och inte heller deras tidigare patenterade Norman Whitfield-funksoul (som jag aldrig till fullo uppskattat). Den här arketypiska funken är soulens motsvarighet till hårdrock, som bygger på tyngd och en slags riffande, föraktad av många.

I rulltrappan nådde jag refrängen och basen blev plötsligt skorrande och överstyrd. Ibland kändes det som om det är två basar som jobbade omlott, cirklande kring de stadiga tunga trummorna och blåset som gjorde korta markeringar här och där. Basgången gick metodiskt som en tuggande Pacman runt i mitt medvetande för att hugga in på allt som inte redan var "funkifierat". Jag ville kunna uttala det magiska ordet precis såsom Mats Nileskär gör det. Jag ville groova loss som Emrick i Stonefunkers, just där och då, mitt framför alkisarna på busstorget.

Det känns rätt logiskt att inleda med ett stycke funk i min serie om låtar som är så bra just för att basen får spela huvudrollen. Detta är en av de få genrer i populärmusiken där basisten är hjälten. Han som så ofta annars är den tystlåtne, träige och okarismatiske typen (typ Bill Wyman) i skuggorna bakom sångaren och gitarristen.