Sweet soul harmonies

Om du frågar mig så kan min favoritlåt ur soulen mycket väl vara den här:


Just Brothers - You've Got The Love To Make Me Over (1972)

Jag älskar You've Got The Love To Make Me Over för att bröderna Bryant sjunger så ömt, som om de var betagna av förälskelse, så djupt mänskligt. Dessutom faller jag för den sköna tamburinen i refrängen och det väna pianot. Du hittar låten på den ypperliga samlingen The Music Merchant Story, ett dokument över Holland-Dozier-Hollands kortlivade tredje skivbolag som de startade i början av 70-talet efter att de lämnat Motown år 1967.

Just Brothers gjorde också den instrumentala northern soul-klassikern Sliced Tomatoes, som Fatboy Slim till stor del byggde sin stora hit från 1998 på, The Rockafeller Skank.

Mer soul som är betuttad upp över öronen!


The Continental IV - The Way I Love You (1970)

En mindre känd vokalgrupp från Philadelphia som kunde skapa hissnande harmonier, helt i klass med den samtida framgångsrika philly-gruppen The Delfonics. Denna självlysande melodi sällar sig till den stora skaran should-be classics, men som kom bort redan från början. Och därför blev den en northern soul-dänga.

Men om vi talar manliga vokala soulgrupper som lyfter fram de kärlekskranka harmonierna går det inte att förbise föregångarna The Four Tops.


The Four Tops - Right Before My Eyes (1970)

Right Before My Eyes är en mindre känd pärla av världens bästa soulgrupp i mitt tycke. Låten är hämtad från albumet Changing Times från 1970. Här omger de sig med ett tuffare sound än tidigare. Men det är en stark melodi som vanligt. Låten är driven av pumpande fuzzbas, Motowntrummor, tamburin och framför allt Levi Stubbs sedvanligt kraftfulla röst. Arrangemanget är raffinerat, lekfullt och luftigt för man brassar inte på med alla instrument samtidigt. Right Before My Eyes borde kunna fylla vilket dansgolv som helst i den bästa av världar.

En överväldigande kraft

Alright, dags för kvinnoröster. Dags för soul. Här finns så mycket dramatik, värdighet och överväldigande kraft att jag inte kan lyssna med ett halvt öra.


Linda Jones - Fugitive From Love (1966)

Det går inte att vara cool inför Fugitive From Love. Få har sjungit med en så vulkanisk intensitet som Linda Jones. Givetvis skiner hennes gospelbakgrund igenom. Den fullständiga känsloeruptionen är dock förenad med en majestätisk elegans. Sorgligt nog dog Linda Jones av sin diabetes redan vid 27 års ålder 1972 efter en show på The Apollo i Harlem, New York.


Mary Love - Baby I'll Come (1967)

Belysningen är dämpad och det är sent på natten. Mary Love ångrar sig och allt är förlåtet. Ring henne för Guds skull! Förutom Marys vädjande sång, spetsa öronen och lyssna också på de snygga kantslagen. En sofistikerad låt.


Rozetta Johnson - Who Are You Gonna Love (Your Woman Or Your Wife) (1971)

Detta är en av de mest fascinerande soullåtar jag har hört, med melodier och rytmer som hela tiden slingrar fram, vrider sig, glider in i varandra och nästan vränger sig ut och in. Rozetta Johnson sjunger dock med pondus och släpper inte för en sekund taget om den vindlande låten. Med låtskrivaren och producenten Sam Dees nådde hon sublima höjder.

The Four Seasons - I'm Gonna Change

Ibland händer det att ett stycke rent guld, det vill säga total popperfektion gömts undan på baksidan av en LP som inte hittat sin publik. Det hade redan pumpats ut en lång rad hitsamlingar med The Four Seasons. När albumet med namnet New Gold Hits kom våren 1967, trodde de flesta att det handlade om ytterligare en samling. Popmusiken höll på att förändras ordentligt vid den här tiden. The Four Seasons gamla fans höll på att växa upp och drog kanske åt den nya rockmusiken istället. De nya tonåringarna skulle på den tiden aldrig komma på tanken att digga gårdagens sound. Det var hög tid för The Four Seasons att överge sitt gamla framgångsrecept och pröva nya vägar. En riktning var att haka på Motowns omåttliga succé


The Four Seasons - I'm Gonna Change

Men det är inte heller en ren plankning av, säg, The Four Tops. Låten har en egen kvalitet. I'm Gonna Change flyger verkligen på lätta vingar med blås, stråkar och sångstämmor. Den klämtande klockan för dig bort från den verkliga världen ett par minuter. Men samtidigt håller pianot och basen envetet fast vid grundbeatet och trummorna snubblar igång brutalsnyggt emellanåt.

Visserligen skulle låten och The Four Seasons snart svepas bort av The Beatles Sgt. Pepper.. och den psykedeliska rockmusiken under sommaren 1967. Men sex år senare blev I'm Gonna Change en floor filler på legendariska Wigan Casino i norra England, en northern soul-klassiker.