Fredagsröj!

Dr Feelgood - Going Back Home (1976)

Going Back Home

På självaste julaftonskvällen satt jag i lägenheten i Stockholm och tyckte riktigt synd om mig själv. Tidigare under dagen hade jag beslutat att inte köra ner till vinterdrabbade Österlen i mellandagarna. Känns för riskabelt med vinterdäck utan dubbar med barn i bilen och allt. Men vid juletid har jag alltid svår hemlängtan, vill träffa mina släktingar och gamla vänner i Skåne. Hembygden kallar.

Tur då att jag köpt Oil City Confidential som en julklapp till mig själv (och en DVD-spelare för att kunna se den), den hyllade dokumentärfilmen om Dr Feelgood av den mästerlige Julien Temple, mest känd för Sex Pistols-dokumentärerna The Great Rock 'N' Roll Swindle och The Filth And The Fury. Och vilken herdestund det var att se dokumentären!

Den egenartade gitarristen Wilko Johnson är otroligt underhållande med sin speedade entusiasm när anekdoterna sprutar ur honom. The Big Figure och John B. Sparks står mest och nickar och fnissar bredvid honom vid biljardbordet. Och den ömma gamla modern till den avlidne sångaren Lee Brilleaux, hon var så förbluffande förstående inför sin sons liv och karriär. Hon berättade att hon och Lees far en gång gick på en Dr Feelgood-konsert på Hammersmith Odeon när de var som störst hemma i England 1976 och det var ett sånt sjuhelvetes röj både på scenen och nere bland ungdomarna i publiken att fadern inte kunde stå emot utan öste loss bland ynglingarna. Det är så fint och bekräftande att man vill gråta. Det finns många, många ögonblick av mänsklig värme i dokumentären.

The story of Canvey Island, 1970's England and the greatest local band in the world, Dr Feelgood!

Men det är egentligen inte medlemmarna i Dr Feelgood som har huvudrollen, det är lokalsamhället Canvey Island, en uppdämd ö under vattennivå i Themsens dimmiga mynning och som är full av oljeraffinaderier. Stället är nergånget och präglat av en arbetarklass som gillar att supa, tidigare en lågklassig badort för folk från Londons East End, med några bedagade nöjesetablissemang kvar. Men för pojkarna, som såsmåningom växte upp till att bli medlemmar i Dr Feelgood, var ön ett paradis och ett spännande äventyr. Dokumentären handlar om hur orten eller platsen och dess historia har präglat bandmedlemmarna och bandet.

På något sätt handlar Oil City Confidential om rockens ursprung, hur något utvecklas från de första staplande stegen ofta på akustiska instrument bland några tonåringar i de sociala sammanhangens utkant och sedan blir ett lokalt rockband som slipar sina färdigheter och successivt når allt vidare kretsar regionalt, nationellt och internationellt. Men Dr Feelgood släppte aldrig sin lokala förankring.


Dr Feelgood - Going Back Home (live på Southend Kursaal 1975)

Lew Lewis

Salige Lennart Persson har säkerligen mer än en gång skrivit om den tuffe pubrockaren Lew Lewis öde. Förutom att musiken var precis hans kopp te eller rättare sagt pint öl, så finns den typ av inslag i Lew Lewis historia som Lennart i sina artiklar och recensioner kunde frossa på. Missbruk, våld, äktenskapsproblem och en fattig bakgrund såg han som förutsättningar för "äkta" musik som hade förmåga att beröra och skaka om. Jag kunde ibland tycka att han var mer intresserad av bra historier än av musik.

Liksom många andra förgrundsgestalter inom den engelska pubrocken, kom Lew Lewis från Canvey Island/Southend-On-Sea i floden Themsens mynning, ett grått ställe bemängt med oljeraffinaderier. Han spelade i olika lokala band redan på 60-talet och i början av 70-talet, bland annat med sångaren Lee Brilleaux som senare skulle bilda Dr. Feelgood. Sedan var Lewis med i Eddie & The Rods, men blev utsparkad ur bandet innan de spelade in sin första LP. Dock var han med på den frenetiska och svettiga Live At The Marquee EP, inspelad sommaren 1976. Efter ett par singlar i eget namn blev Lewis upplockad av Stiff Records och släppte där sin enda LP år 1979 med sitt band under namnet Lew Lewis Reformer.

Plattan är till stora delar bufflig rhythm 'n' blues med få verkligt minnesvärda låtar. Men ett spår står verkligen ut på Save The Wail, en ratad Status Quo-låt. Den smittande Win Or Lose var mer melodisk än det övriga låtmaterialet och den släpptes också som singel.


Lew Lewis Reformer - Win Or Lose (1979)

Jag älskar Lew Lewis tuffa raka sångstil här. Detta är arbetarklassmusik utan högskolepoäng och jag älskar den. Lustigt nog började jag gilla pubrock samtidigt som jag flyttade upp till det medelklassdominerade, übersmarta och bajsnödigt stilmedvetna Stockholm. Först nu förstår jag att det var ett undermedvetet val av musik.

Framför allt var Lew Lewis en scenpersonlighet. Han spelade munspel så ursinnigt att det blödde ur munnen på honom. Efter några goda år gled Lew Lewis bort från gästspel på andra artisters skivor, skivkontrakt och spelningar. Det gick utför. Han gick en dag och rånade sitt lokala postkontor med en leksakspistol och fick ett byte på 5300 pund. Lew Lewis åkte fast och dömdes år 1987 till sju års fängelse.

På senare år har han spelat igen i konstellationer med Wilco Johnson och även med andra gamla Dr. Feelgood-medlemmar samt med Eddie & The Hot Rods. Men hans hälsa har vacklat till följd av mångårigt missbruk och Lew Lewis har åkt in och ut på sjukhus.

Producenten som förstod rock 'n' roll

För ganska precis tjugo år sedan var jag och Chrille på väg till Göteborg för att under några dagar gå i stans skivbutiker och second hand-affärer. Då var Götet rikets otvivelaktigt främsta rockstad med skivbolaget Radium 226.05 som allt utgick från. Sedan skulle vi fara vidare till 1989 års upplaga av Hultsfredsfestivalen - vår första. Vi var två artonåringar och körkorten låg färska i våra plånböcker. Med bilen brände vi upp genom Halland på E6:an, berusade av friheten och äventyret i att själva köra dit vi ville. Chrille petade in en kassett någonstans norr om Varberg.


The Godfathers - Birth School Work Death (1988)

"Riktig rock 'n' roll", ropade jag euforiskt och högerfoten vilade allt tyngre på gaspedalen. I slutet av 1980-talet var det annars ont om den varan. Det var ett fett sound som stod i kontrast till allt som lät lamt, kliniskt och fluffigt då. Först häromdagen förstod jag att producenten var Vic Maile. Albumet Birth School Work Death skulle bli en av hans sista produktioner innan han dog vid 45 års ålder.

"Vic's strength was that he understood rock and roll. He wasn't like a lot of producers who simply rely on the readings from the meters on the desk - he was instinctive and he had the same sense of humour as me. Basically he was a c**t!!". Alltid kärnfull och med glimten i ögat denne Lemmy om mannen bakom Motorheads mest framgångsrika plattor, Ace Of Spades och No Sleep 'Til Hammersmith.

Lyssna exempelvis på låten Ace Of Spades och lägg märke till hur påträngande intensiv produktionen är, det känns som att allt ligger längst fram. Men fokuset växlar hela tiden från basintrot, gitarriffet, Lemmys spruckna stämband, gitarrsolot och så vidare. Vic arbetade här mycket med att markera och belysa. Ljudbilden kan upplevas som väldigt hopträngd, koncentrerad framåt, mot dig. Det känns som om ett rovdjur är på väg ut ur en alldeles för liten bur för att ta dig. Lika många som kom att digga Motörhead blev skrämda för resten av 80-talet, många upplevde dem som ett extremt band.

Men Ace Of Spades fungerar såväl i en liten radioapparat som ur stereohögtalarna. Så jobbade en producent som fick sin skolning på 60-talet som studiotekniker i Pye Studio där många rocklegender vid den tiden spelade in. När Vic Maile kom dit som tjugoåring i början av 60-talet var klassisk musik det enda som gällde bland de andra som arbetade i studion i vita rockar med slips och skjorta under. Vic lyssnade nattetid på Joe Meek-producerade instrumentalband som The Tornados med hiten Telstar i smyg när alla de andra åkt hem.

Jag noterade Vic Mailes namn först för sex år sedan när jag köpte min första skiva med Dr. Feelgood. Jag undrade vem som hjälpt dem att skapa ett sound som är så snustorrt och brutalt ärligt, där Wilkos Johnsons rakbladsvassa gitarriff står i självklart centrum.


Dr. Feelgood - I Can Tell (1975)

Helt nyligen förstod jag att Vic spelat in halva vågen av pubrock på 70-talet (se hans meritförteckning). Hans namn har blivit en kvalitetsgarant för mig. Någon frågade mig vilka som skulle tänkas anlita honom om han fortsatt leva och verka in i vår tid. Låt oss gissa på The Hives. Här följer några andra av mina favoritlåtar med Vic Maile bakom reglagen.


Eddie & The Hot Rods - Show Me (1976)


The Inmates - Love Got Me (1979)


Motorhead - Bite The Bullet (1980)


Dogs - Little Johnny Jet (1983)

Del 6: Tio goda skäl att gilla pubrock!

Punkens hopplösa storebrorsa, som med sin klacksparksattityd var mer intresserad av partaj än politik. Under en mycket kort period i vakuumet mellan glam och punk, var pubrocken det som gällde i England för de som inte hade en böjelse för symfonirock. Går man på åren 1974-76 kan man pricka in det bästa med grupper som Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Eddie & The Hot Rods och Graham Parker. Sedan kan man samla på singlar från skivbolaget Chiswick. Pubrocken är egentligen en paraplybeteckning för engelsk oborstad och okomplicerad rockmusik från sjuttiotalet, som drog åt rhythm 'n' blues, rockabilly, country, soul och sextiotalspop. Banden var i första hand vassa liveband, som spelade på pubar förstås. Man kan säga pubrocken sedan försvann eller transformerades, framför allt på legendariska etiketten Stiff till new wave. I efterhand förtalades pubrocken och fick ett osexigt och sjaskigt rykte. Den blev synonym med fula män, pissljummen avslagen öl och stinkande cigarettfimpar.

Pionjärerna inom genren var Brinsley Schwarz, som var ganska eklektiska och ibland kom de ganska nära The Band. De hade dock en utpräglad känsla för pop, mycket tack vare medlemmarna Nick Lowe och Ian Gomm. Brinsley Schwarz gav ut ett pärlband fina album mellan 1970 och 1974. Sedan är jag också svag för gruppen Legend, som leddes av Mickey Jupp (senare också han i Stiff-stallet). Legend låg ganska nära Brinsley Schwarz musikaliskt. Några år efter att pubrocken hade falnat kom The Inmates ut med sina första två plattor 1979-80, som var energiska och snärtiga likt sextiotalets rhythm 'n' blues-grupper (Pretty Things, Them, Animals och Rolling Stones). Plattorna är producerade av Vic Maile, som redan gjort underverk med Dr Feelgood.

Dr Feelgood - She Does It Right, 1975:


Man kan säga att min kärlek till pubrocken har sammanfallit med att jag är en trettio-nånting. En gång i tiden gillade jag bara indiepop/alternative rock, new wave och en del punk. Då fanns inte ens pubrock på kartan, trots att jag sedan mitt musikintresse vaknat, också diggat Nick Lowe och andra Stiffartister - en viktig länk mellan pubrock och punk/new wave. Men vad visste en ung kategorisk man som jag då?

Brinsley Schwarz – Funk Angel (71)
Dr Feelgood – She Does It Right (75)
Dr Feelgood – I Can Tell (75)
Ducks De Luxe – Coast To Coast (73)
Eddie & The Hot Rods – Show Me (76)
The Inmates – Love Got Me (79)
Legend – My Typewriter (71)
Nick Lowe – Heart Of The City (76)
Chris Spedding – Motorbikin’ (75)
Wreckless Eric – Reconnez Cherie (77)