Före ABBA

Agnetha Fältskog - Många Gånger Än

Här sjöng en sprillans nygift Agnetha förhoppningsfullt om en livslång lycklig tvåsamhet som vanlig medelsvensson, där man slöar framför TVn på kvällarna, lagar middag på rester och åker till Mallorca på industrisemestern tillsammans i fullständig harmoni.


Om det var det hon egentligen själv drömde om, så skulle det senare visa sig den drömmen krossades i en miljon bitar. Varken hon eller någon annan kunde veta vad som stod för dörren. År 1972 kunde man – för 4500 kronor – fortfarande hyra ABBA som musikunderhållning och dansband till bröllopsfesten eller trettioårspartajet. Men det blev ingen okomplicerad tillvaro som medelsvensson, ingen varaktig familjelycka och inte ens ett frejdat privatliv.

Trots allt som hänt tycker hon fortfarande mycket om Många gånger än. Få vet idag att den unga Agnetha Fältskog skrev en hel del musik till sina soloplattor. Eftersom hon tyckte att det var svårt att göra texter på svenska som inte var fåniga, samarbetade hon oftast med andra textförfattare, som till exempel Peter Himmelstrand på Många gånger än. Hans specialitet var ett vardagsnära tilltal som dock aldrig lät banalt (några Himmelstrand-klassiker är Håll dig till höger, Svensson, Det börjar verka kärlek banne mej och Det blir alltid värre framåt natten). Det här är schlager för mig!

OLÉ ELO!

Det är inte sällan som man får höra folk i sin omgivning prisa ELO. Nästan alltid är det med en rejäl portion skam eller åtminstone fnissighet som detta faktum presenteras. Tänk att vissa artister och grupper ständigt kommer att förbli "guilty pleasures". Fast det är klart, ELO rör sig ju mellan Beatles-pastischer och ABBA-glam och det är väl kanske inte den finaste paradgatan i vissa läger.


ELO: 21st Century Man

Det är dessutom i princip endast ELO:s sjuttiotal som nämns. Märkligt nog, anser jag. Mina två favoriter Time (1981) och Secret Messages (1983) har förvisso sina trofasta fans, men bland många människor räknas nog dessa, av åttiotalet färgade, popalbum som REJÄLA guilty pleasures. Time är fulladdad med hits, men jag väljer här ut en mäktigt överlastad ballad, "21st Century Man", så där typiskt Beatles-släpig.

Titellåten på uppföljaren smyger igång och växer snart till ett stycke powerpop av bästa märke. Jag gillar när Jeff Lynne är på sitt allra mest ödesdigra humör. När han får musiken att kännas som om den vore den sista på jordens yta. Melodisnickrandet är som alltid i toppklass. Så jäkla snygga verser, bryggor och refränger han kan göra, den gode Jeff!


ELO: Secret Messages

Carole King på svenska

Det fanns en tid när schlagermogulen Stikkan Andersson översatte sådant som Carole Kings stora hit It's Too Late för den inhemska svenska marknaden. Förvisso lät den texten lite styltig på vårt tungomål, men det fanns något fint i att försöka göra känslorna i de anglosaxiska poplåtarna begripliga. Många svenskar behärskade fortfarande inte engelskan då.


Björn Skifs - Alltför Sent (It's Too Late)

Den här låten var med på Björn Skifs första helt svenskspråkiga platta Blåblus från 1972. Även om jag beundrar Skifs, så är det inte hans insats som gör att jag vill dela med mig av Alltför Sent. Jag kan tycka att han låter lätt distanserad här och han står tyvärr för en hel del onödigt och blodfattigt wailande dessutom.

Nej, det är snarare för att lyfta fram producenten och arrangören Bengt Palmers, som redan här var i absolut världsklass. Albumet Blåblus var den blott 24-årige Palmers första samarbete med Björn Skifs, grunden till ett långt kompanjonskap som de fortfarande har kvar idag. Lyssna på hans eleganta arrangemang och varma fylliga produktion som gör att låten liksom böljar mjukt fram. Här spelade flera av de studiorävar, som några år senare skulle backa upp ABBA på deras skivor. Top notch! De stora framgångarna utomlands med Blue Swede och deras hit Hooked On A Feeling låg inte långt borta, inte heller ABBAs monumentala internationella karriär.

En liten fotnot är att min stora idol Merit Hemmingson var med i kören på Alltför Sent. Palmers låg ju bakom hennes 70-talsplattor också.

ABBA-esque

För några veckor sedan toklyssnade jag på Abba. Kryssade mellan de usla pekoralen och de snitsiga discodängorna, mellan glamrocken och poplåtarna. Upptäckte nya detaljer och omvärderade andra. Det tog inte många dagar så råkade jag se en rubrik i DN som berättade att Primal Screams ledarfigur Bobbie Gillespie också "snöat in" på Abba. Well, det har väl hela världen gjort någon gång.

"Another Town, Another Train" är hursomhelst en lite bortglömd poplåt som förtjänar att höras igen. Från debutalbumet Ring Ring.

Se även tidigare inlägg på Spengo om Abba.

Guldkorn från 70-talet, del 2

Abbas album "Waterloo" brukar väl knappast räknas som ett helgjutet mästerverk. Av en slump lyssnade jag igenom skivan för några år sedan (tydligen hade jag ett exemplar i mitt hem just då). Då upptäckte jag faktiskt - dra på trissor! - en förnämlig låt som heter "Suzy-Hang-Around", ett på ytan anonymt albumspår som vid närmare granskning framstår som en ypperlig popdänga, till och med med den där rätta jingel-jangel-känslan. Tydligen är det Benny som sköter lead-sången (jag var först säker på att det var Björn). Lyssna också på trummisens lite klumpiga inslag på versen (är det månne Ola Brunkert som inte riktigt är uppvärmd?). Nog för att det är allmänt känt att Abba-medlemmarna har ett förflutet i 60-talets popsammanhang, men vem kunde tro något sådant här om Abba anno 1974?

boomp3.com

Guilty Pleasures del 5: ABBA – When I Kissed The Teacher

Numera är det helt legitimt för medelålders rockkonnässörer att berätta att de gillar ABBA. Det har inte alltid varit så. Proggarna avskydde gruppens kommersialism och professionalism på sjuttiotalet. Vid åttiotalets början tyckte även vanliga tioåringar (som jag) att det var töntigt att gilla ABBA. De hade vid det laget blivit trista, medelålders och vanligt åttiotalsklädda. Då fanns det häftigare nya grupper som Gyllene Tider, Freestyle och Noice för mellanstadieeleverna att gilla istället. Jag vet inte när ABBA började få upprättelse, kanske någon gång i mitten av nittiotalet.

För 1 ½ år sedan satt jag och min sambo framför TVn och såg en ABBA-dokumentär. Min sambo storgrät nästan hela tiden. Jag fick bita mig i läppen när jag igen såg ABBA framföra "Dancing Queen" från tevesändningen på kungen och Silvias bröllopsfest den 19 juni 1976. Det var inte bara för att vi väntade barn och därmed var lite sköra, som vi rördes till tårar när barndomens hjältar visades igen. ABBA är symbolen för vår svunna barndom, ett Sverige som inte längre finns och tidsera som känns väldigt avlägsen nu. Jag minns också att jag bröt ihop i biofåtöljen fem minuter in i "Tillsammans". Lukas Moodysson tryckte in den stora röda känslomanipulationsknappen, då "S.O.S." gick igång samtidigt som Folkabussen rullade iväg från familjetragedin och mot kollektivet.

År 1976 var ABBA på toppen av sin popularitet i Sverige bland Medel-Svenssons och deras barn. Sjuttiotalets Medel-Svenssons är för övrigt höljda i närhistoriens dunkel av de gamla proggarna och deras ungar, som är tongivande i den svenska kultur- och mediavärlden. Hundratusentals barn (bland annat jag) blev i alla fall jätteglada när de fick nya albumet "Arrival" i julklapp denna jul. Jag minns vagt att familjen andäktigt satt samlade i TV-soffan och vid juletid såg en dokumentär om hur "Arrival" hade kommit till. Plattan var fantastisk och jag misshandlade den dagligen på det kärleksfulla vis som fem-sexåringar gör med vinyl. Jag hävdar än i dag att detta är det mest fullödiga albumet av ABBA.



En av de låtar som etsades in i min ryggmärg var "When I Kissed The Teacher". Under många år efteråt skämdes jag inombords över att ha gillat den. Töntig låt! Texten är ju väldigt barnslig. Det var häromåret som jag plötsligt omvärderade låten igen. Det är en fantastisk känsla att höra en uttjatad låt med nya öron. Och jag hörde för första gången i "When I Kissed The Teacher" en melodi som hela tiden lyfter mot himlaskyarna och inte minst ett förbluffande raffinerat vokalarrangemang. Körerna lyckas fånga den där berusade känslan av ungdomlig förälskelse med ivriga och närmast tungotalande stämmor. Här skymtar man särskilt Bennys stora Beach Boys-influenser. ABBAs musik handlar om detaljer och därför är närlyssning av deras låtar både spännande och överväldigande.