När alla annan musik blir överflödig

Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

The Faces spelar Borstal Boys live 1973

Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.

The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.

Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.

Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.

Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)

Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.

Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.

Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.

Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.



Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.

Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.

Cover lover pt. 3 - Reason To Believe

I dag handlar det om en låt som singer/songwritern Tim Hardin själv spelade och sjöng på sin magnifika debutplatta från 1966. Hans egen inspelning av "Reason To Believe" är en av de fem bästa låtar jag vet, ett under av kärnfull känsla som klockar in på knappt två minuter. Jag hörde nånstans att han var en ganska lat låtskrivare som inte skrev mer text än det som var precis nödvändigt för att räcka till en poplåt (eller vad det kallas i det här fallet).

De första hundra gångerna när jag hörde den fick jag kämpa mot gråten som vällde upp i mig. Flera av hans låtar har lånats flitigt av andra, jag tänker särskilt på "If I Were A Carpenter" och "Misty Roses". Men eftersom "Reason To Believe" ligger mig varmast om hjärtat valde jag den och då i synnerhet Rod Stewarts version.

Jag är en stor beundrare av Rod Stewarts tidiga produktion, det vill säga soloplattorna från 1969-74 och det han gjorde med Faces. Tyvärr gick han senare och gjorde en Elton John, en Tina Turner eller varför inte en Rod Stewart – han förlorade alltmer omdöme för varje år och varje platta tills inget återstod. En gång i tiden var han utrustad med finaste fingertoppskänsla.

Våren 1971 stod hans stora genombrott för dörren. "Reason To Believe" släpptes som singel och blev en hygglig hit som nätt och jämnt gick in på engelska topp 20. Men den radio-DJs började framför allt vända på singeln och spela B-sidan istället – "Maggie May" – som under sommaren toppade listorna på båda sidorna om Atlanten. Rod Stewart var samtidigt både en rock 'n' roller och en folkie, något som 1971 låg helt rätt i tiden. Rod Stewart gjorde en rad fina covers på sina tidiga plattor och han satte alltid sin egen personliga charmiga prägel på dem. Bäst är nog "Reason To Believe" som han lyckades tänja ut till dess dubbla längd utan att spä ut den på något sätt. Tim Hardins mästerstycke fick en delikat behandling av Rod och hans band, vilket kanske är svårt att tro i dag.

Några andra som också har gjort "Reason To Believe" är Lynn Anderson, Glen Campbell, The Carpenters, Johnny Cash, Cher, The Critters, Bobby Darin, Jackie DeShannon, The Dillards, Ramblin' J Elliott, Marianne Faithfull, Ian & Sylvia, The Jayhawks, Scott McKenzie, Eddie Money, Rick Nelson, The Nitty Gritty Dirt Band, Stina Nordenstam, Peter, Paul & Mary, Ron Sexsmith, Vonda Shepard, Weddings Parties Anything, Andy Williams, Wilson Phillips och The Youngbloods