Barndomshjälte

Herrlaget i grannbyn Brösarp hade flyttats upp och spelade i division III fotbollssäsongen 1979. När det var bortamatcher anlitade idrottsföreningen min far att köra laget i hans buss. Det var långturer till ställen som Helsingborg, Hässleholm och Kirseberg (i utkanten av Malmö). Jag åkte alltid med, spänd på att se platser jag aldrig sett. Minns att jag och min far stod vid räcket eller satt på nån liten läktare i det skånska grådiset och följde matcherna när pågarna från vår trakt mötte lagen från städerna.

Brösarp - Tomelilla 1979

När laget steg på i Brösarp på helgmorgonen var det alltid någon av spelarna som räckte en kassett med Kal P. Dal till far. Sedan laddade pågarna inför matcherna med rock 'n' roll i bussen.

Kal P. Dal - Brunt socker (1978)

I somras spelade Chrille denna låt för mig och sa att det är sann pubrock. Lyssna bara på den pigge Kalle och trummisen Bronco Nymans reptilsnabba fills! I Skåne var Kal P. Dal folkets hjälte och han hade dessutom mycket publik längre upp i landet, trots han inte höll igen med sin breda skånska. Han hade också fans i vitt skilda läger, både raggare älskade hans sinne för simpel rock 'n' roll och punkanstruken ungdom kunde inte undgå att smittas av den oförfalskade energin.


Det retar mig att jag lyckades slarva bort Kal P. Dals autograf. Den hängde länge på min anslagstavla i pojkrummet, men försvann sen. Han skrev den till mig bakom scenen efter spelningen inför flera tusen i publiken på Alunbruket sommaren 1981 - min första konsert.

En liten vändpunkt

Vi stod runt hörnet i buskarna och laddade för drogfritt disco i Korsavadshallen för skolungdomen på Österlen. Det var sent i november 1987 och det blåste som alltid fuktigt och råkallt i Simrishamn vid den här årstiden. Jag tryckte i mig en kvarting Explorer Vodka utblandad med Fanta ur en PET-flaska så fort jag bara kunde. Sedan löste jag och mina polare entrébiljett till discot. Inga problem att komma in! Väl inne slog fyllan till. Allt var noga planerat. Jag kände mig så cool och kaxig som bara en kraftigt berusad sextonåring i skinnväst kunde göra.

Ett par lokala rockband spelade på en scen mitt ute på sporthallsgolvet den kvällen. Efter det snabba, ymniga vätskeintaget gick jag på toaletten vid foajén. Några jämnåriga killar, som jag kände, skulle snart spela i ett rätt så nybildat band. De stod vid handfaten och pratade med varandra, dämpat men ändå märkbart exalterat. Jag märkte hur fokuserade de var. Grabbarna målade ögonen med en svart kajalpenna som de delade. Jag glodde storögt på dem. De såg inget annat än sina egna spegelbilder. För mig som vuxit upp i en by, där en machokultur rådde, var detta oerhört djärvt. Trots att killarna strax skulle uppträda i ett band som nästan uteslutande spelade spelade covers av den jordnära skånske rockidolen Kal P. Dal, missade de inte tillfället att sminka sig. En dörr öppnades plötsligt för mig - visserligen bara med en smal springa - till den skumma och djupt fascinerande rockvärlden.

Jag raglade efter dem till sporthallen för att se deras band som hette Broster Brös och jag försökte skärpa mina sinnen för att uppleva spelningen. Men ganska snart blev jag distraherad. Ett gäng bråkstakar från verkstadsteknisk linje stod runt mig och ville slåss.

Min första konsert

Jag kunde knappt tro att det var sant. Gyllene Tider skulle komma och spela i vår avsides belägna del av Skåne, på danspalatset Tingvalla utanför Tomelilla. Jag skulle snart fylla tio år. När vi två blir en hade slagit ner som en blixt i mitt barnasinne. Minderårig som jag var ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur jag skulle ta mig in på konserten. Längtan var så stark att jag inbillade mig att jag hade en fullt realistisk chans att se dem. I vilket fall skulle jag få åka med min far, som körde byns ungdomar i buss till sådana tillställningar [läs mer om hur det kunde gå till på dessa resor]. Jag skulle i alla fall ta del av förväntningarna och hysterin kring Gyllene Tider-spelningen i bussen och på parkeringsplatsen utanför Tingvalla. Åtminstone skulle jag få se Gyllene Tiders turnébuss där.


Ljudet av ett annat hjärta, Folkets park i Mjölby den 31 juli 1981

På den här tiden kunde fortfarande en riktig poplåt med stämsång, melodi och allt gå upp högst upp på topplistorna. Gyllene Tider var Sveriges främsta powerpopband.

Men så kom nyheten om tragedin där tre ungdomar trampats ihjäl i trängseln vid ingångarna till en Gyllene Tider-spelning på en festplats i Kristianopel (som ligger i nordöstra Blekinge) på valborgsmässoaftonen 1981 [läs mer om händelsen]. Tre unga liv släcktes för att varken de lokala arrangörerna eller polisen hade koll på hur populärt bandet hade blivit och därmed inte satt in någon slags säkerhetsåtgärd. Jag var skakad av nyheten. Naturligtvis ställdes den påföljande spelningen på Tingvalla in.

Jag fick trösta mig med att senare på försommaren se Kal P. Dal istället på dansbanan Alunbruket. Denne rock 'n' roller från Arlöv var otroligt stor i Skåne då. Tusentals stod på de röda slagghögarna kring den gamla dansbanan. Kal P. Dal skrev också en autograf åt mig efteråt. Den hängde länge på anslagstavlan i pojkrummet. Men jag slarvade senare bort autografen.