Milan, The Leather Boy eller kärt barn har många namn

Få artister har väl under sin karriär förflyttat sig mellan fler popkulturella subgenrer än Milan Radenkovich. Skitig rock 'n' roll, garagerock, blue eyed soul, sunshine pop, psych, bubblegum pop och psykedelisk rock, inget var främmande för denna jugoslav. Hans karriär var tragiskt kort vilket möjligen är anledningen till att han inte fått någon större uppmärksamhet, genreväxlingarna en annan men kanske framförallt hans tilltag att byta artistnamn ofta. I början var förvirringen ganska stor när jag försöka gräva ner mig i hans fascinerade historia.


The Leather boy On the go 1967

Från debutsingeln 1962 till 1967 släppte han ett tiotal singlar och en LP, detta under 5 olika namn, därav rubriken: Milan with his Orchestra, Milan, The World of Milan, Milan (The Leather Boy) och The Leather Boy. Visserligen var Milan en del av namnet i fyra av inkarnationerna, men rent kommersiellt var det nog inget lyckat grepp.


The Chanters Bongo bongo 1967

Under tiden skrev han också låtar åt och producerade andra artister. Den platta jag har med honom, en samling förnämt döpt till Hell Bent For Leather, samlar låtar med honom som artist på en sida och hans jobb med andra artister eller grupper på en. Tyvärr avslutades hans karriär det sista året på 60-talet, då han drabbades av en hjärntumör som tog hans liv i början av 1971.


The World of Milan Shades of blue 1966

Det som han ändå har lämnat efter sig håller allt mycket hög klass. Åtminstone för en som med lätthet har överseende med lite tafflig och, låt oss säga, grötig produktion. På nåt sätt så speglar sig hans, vad jag förmodar, rastlösa natur i varje låt. De är, oavsett genre, sprängfyllda med små finesser som gör att man vid varje lyssning upptäcker något nytt. Det ger varje låt en mycket lång hållbarhet utan att för den delen vara svårtillgänglig. Jag hoppas att de tre musikaliska smakproven ger er mersmak.

Nederbeat

Shocking Blue - Send Me A Postcard (1968)

En gång fick jag ett 90 minuters blandband av min vän Sextiotals-Jonas med enbart holländsk garagerock och pop. Han är så pass spränglärd i ämnet att han borde få en professur i populärmusik från 1960-talet vid Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Kassetten var förbluffande jämn och bra!

Men innan vi går vidare, börjar vi med den absoluta grundkursen i holländsk pop, dess första exportframgång, Venus av gruppen Shocking Blue.

Efter någon singel med en rätt beige manlig sångare, byttes vokalisten ut år 1968 mot sångerskan Mariska Veres, som direkt gjorde klart för de manliga medlemmarna i gruppen att de kunde glömma att få någon romans med henne. Hon hade en stark och tuff röst av det lite mörkare slaget, som kunde jämföras med Grace Slick, den psykedeliska rockens översteprästinna, men även med Cher och Julie Driscoll.


Shocking Blue - Venus (på Top Of The Pops den 29 januari 1970)

Lyssnar man noga så påminner Venus lite grann om Jefferson Airplanes hit Somebody To Love, ungefär samma ackord, fast Venus är mer åt bubblegum pop. I början av 1970 var detta Shocking Blues enda slagdänga ute i världen, men hemma i Holland var de pålitliga hitleverantörer ända fram till gruppens upplösning 1974.


Gruppens musikaliska motor, Robbie van Leeuwen, var en fena på att skriva rockpoplåtar byggda på effektiva riff och fulla av hooks. En sån låt är Love Buzz, som Kurt Cobains Nirvana gjorde till sin första singel tjugo år senare.

Robbie van Leeuwen var en veteran redan vid genombrottet för Shocking Blue. Han hade varit gitarrist i The Motions, ett av det lilla platta rikets populärare band vid mitten av 60-talet.


The Motions - It's Gone (1964)

Nederländerna är ett land som alltid varit vänt västerut. När The Beatles dök upp, följda av en lång rad andra engelska band, var landets ungdomar på hugget och tonvis av inhemska grupper bildades som spelade pop eller R&B, särskilt i Haag och den närliggande kuststaden Schveningen, som den tongivande flytande radiostationen Radio Veronica kunde siktas från. Det verkade vara så att för varje känt engelskt band fanns en holländsk motsvarighet.


Golden Earrings - That Day (1966)

Ta Golden Earrings (som skippade s:et 1969) som i början hade mycket gemensamt med The Hollies. Senare blev de lite svulstigare, inte minst med fullständigt magiska barockpop-mästerverket I've Just Lost Somebody, som närmar sig The Moody Blues och Bee Gees. På 70-talet blev Golden Earring maskulin rock och de internationella framgångarna kom (kolla in Radar Love från 1973).


Golden Earrings - I've Just Lost Somebody (1968)

Något som kännetecknar holländskt 60-tal är att det finns mycket R&B och senare psykedelia som låter stenhård och skev. Inget annat land i Europa, knappt ens Storbritannien, har lyckats hosta upp så mycket tuff musik under detta decennium. Är det kanske Nederländernas liberala hållning till narkotika som bidragit till detta? Landets två mest namnkunniga grupper i garagerockkretsar är de briljanta The Outsiders och Q65.

The Outsiders


The Outsiders - Filthy Rich (1967)


Q65 - Cry In The Night (1966)

Slutligen en låt från det tidiga 70-talet med Sandy Coast, som hade en rad hits därhemma. Just A Friend, denna rocklåt med sin starka melodi som sitter direkt och är vad jag skulle kalla en should-be classic. Videon är dessutom hur billigt och enkelt inspelad som helst, men effektiv på något sätt.

Sandy Coast - Just A Friend (1971)

Jag har här bara skrapat på ytan, det finns ett helt lands pop- och rockmusik att upptäcka. Gegroet, Magnus!

One-hit wonders del 1: Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Det hade hunnit bli januari 1970. En sprillans ny glädjestrålande poplåt släpptes fri då en elgitarr rullade igång med ett skräpigt men ack så skönt sound. Redan då stråkarna kom in i introt lyfte Love Grows (Where My Rosemary Goes) från marken, landningsstället fälldes in och kursen var fast ställd mot hitlistornas högsta höjder, uppe där solen alltid lyser.


Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)

Med några snabba och yviga penseldrag målades bilden av föremålet för förälskelsen upp, en ljuvlig flummig hippietjej:

She ain't got no money
Her clothes are kinda funny
Her hair is kinda wild and free

Edison Lighthouse var egentligen ursprungligen en engelsk studiogrupp som styrdes av låtskrivar- och producentteamet Tony Macaulay och Barry Mason och som kretsade kring sångaren Tony Burrows, vars sångstil påminde lite om Cliff Richards i Love Grows. Macaulay ägde gruppnamnet och ombildade Edison Lighthouse helt och hållet när Burrows lämnade "projektet" efter Love Grows. I promofilmen, som gjordes året efter låten blev en hit, ser vi en tvålfager ung kille vid namn Andy Locke mima till Burrows sång.

Just studiogrupper och låtskrivare/producenter som strategiskt styr dem med järnhand är typiskt för det som på engelska kallas bubblegum pop, som i sin klassiska form hade sin storhetsperiod 1967-72, men som på sätt och vis existerar än idag. Även om denna form av pop i sig var kommersiellt beräknande redan från början, så lät den sällan klinisk eller strömlinjeformad, vilket jag tycker Love Grows (Where My Rosemary Goes) är utmärkt exempel på. Låten närmast rockar och rullar. Det är en hit som sticker ut och fastnar som tuggummi.