Minnet av Billie Jean

Det var en av de allra hetaste dagarna sommaren 1983. Vi hade åkt från sommarstugan och in till den blekingska staden Karlshamn. Nyss fyllda tolv hade jag inte lust att stå med lillsyrran och titta på när mor och farmor synade och drog i sladdriga damplagg på Domus. Jag flanerade på egen hand uppför Drottninggatan bland affärerna och kaféerna. Stan verkade övergiven, som om alla hade evakuerats till Väggabadet eller Kollevik.

Jag hittade en nyöppnad glass- och milkshakebar, hypermodernt inredd med spegelväggar, kromdetaljer och i mitten av den avlånga lokalen en bardisk med vit och rosa plastpanel. I taket svalkade en stor vit fläkt. Vad jag kan minnas var ingen där, inte ens personalen syntes till, men jag steg in. Det fanns en videojukebox därinne. Videorna låg på laserdisc, vilket kändes närmast science fiction-artat. Jag valde Michael Jackson och Billie Jean som jag inte hört tidigare. Jag bekräftade mitt val genom att trycka in en genomskinlig plastknapp som fick ett rosa ljus.



Som en dandy för åttiotalet strosade Michael genom en öde förslummat stadslandskap. Allt han rörde vid lystes upp. Genom låtens sugande rytm och dramatiskt laddade stämning drogs jag liksom in i videons värld, där allt gick i en färgskala av grått, svart, vitt och rosa. Sen började Michael dansa två minuter in i videon...

När den var slut och laserdiscen hade återgått till sitt utgångsläge backade jag omtumlad ut i den obarmhärtiga bländande hettan.

Efter karlshamnsutflykten dagdrömde ofta jag om videojukeboxen. Följande sommar sökte jag äntligen efter glassbaren på Drottninggatan igen. Där jag tyckte mig minnas att den varit, fann jag istället ett antikvariat, som verkade ha legat där i evigheter. Minnet av Billie Jean i glassbaren känns ett kvartssekel senare mer som en dröm.

Sommarboogie

Jag befinner mig just nu på semester på den engelska landsbygden och känner mig stark, lycklig och fri. Det finns knappast något som passar bättre till den känslan än AC/DC. Här kommer en sommarhälsning med bandet på ett lastbilsflak i Melbourne (jag ser stadens spårvagnar i bakgrunden) troligen tidigt 1976. Cheers!


AC/DC - It's A Long Way To The Top (If You Wanna Rock 'N' Roll)

Funderar på en mening jag läste i Dagen Nyheter, som den högaktade Fredrik Strage skrev i sin recension av helgens AC/DC-konsert på Ullevi. Då syftade han på den tidiga sättningen med Bon Scott: "Om fler band hade låtit som AC/DC skulle punken inte ha behövts."

Guilty pleasures del 8: Bob Welch - Sentimental Lady

I onsdags på eftermiddagen fick jag ett sms av Skivdoktorn. Den inbitne ungkarlen satt för tillfället hemma i lägenheten/arkivet med fördragna tjocka gardiner i ett stekhett Möllevången. Han njöt av den sprillans nya Suicide-boxen, full av maxad elektronisk rock 'n' roll (på sex CDs med 13 livespelningar från 1977-78). Behöver jag säga att boxen kommit i en begränsad upplaga på 3000 exemplar?

Just då satt jag i en motorbåt med min äldste femårige son i knät. Vi befann oss på besök hos några vänner i Stockholms norra skärgård och vi var på väg tillbaka över fjärden från Finnhamn där vi hade köpt glass. Tidigare under eftermiddagen hade vi badat vid bryggan nedanför den faluröda träkåken. På bryggan skuttade min äldste pojke ystert på sommarbruna ben, iförd en flytväst och med ett metspö som han hade fått låna. Det känns som om jag under hela semestern jobbat häcken av mig för att ge mina barn idylliska varma barndomsminnen. Nåja, det är de själva som väljer vad de vill minnas i slutändan.


Jag kände då att jag befann mig väldigt långt från Skivdoktorns tillvaro och särskilt från Suicides musik. Hela skärgården osade naturligtvis av Evert Taube. Men solblänket i vattenytan omkring motorbåten förde tankarna till ett underskönt intro i en poplåt.

boomp3.com

Sentimental Lady från 1977 var amerikanen Bob Welchs första hit och ytterligare tre skulle följa de närmaste åren. Låten är romantisk så det förslår, fräsch som timotejschampoo och mättad av harmoni. Melodin känns som en varm öm tungkyss. Detta var musik som var skräddarsydd för radion, en måltavla för den gryende punken (som i och för sig inte utgjorde något hot i USA).


Bob Welch var medlem i Fleetwood Mac i början av 70-talet under gruppens övergångsfas från bluesrock till radiovänlig softrock. På de fem plattor som Welch medverkade prövade Fleetwood Mac en rad musikaliska stilgrepp. Bland annat spelade gruppen in en ypperlig och mindre slick originalversion av Sentimental Lady på albumet Bare Trees år 1972. När Lindsey Buckingham och Stevie Nicks hoppade på båten, då tyckte Welch att han gjort sitt i gruppen, även om de andra bad honom att stanna. Däremot fortsatte han att då och då samarbeta med medlemmar från Fleetwood Mac, bland annat på den första soloskivan French Kiss.

Jag vill slutligen tacka Spengo-medarbetaren Mattias som har gjort ett grundligt detektivarbete när det gäller det softa sena 70-talet och som häromåret gav mig en hänförande bland-CD där bland annat Sentimental Lady fanns med.

Semesterdrömmar

Förra året gav Martin oss lite förslag på skoj låtar med sommaranknytning . Det var mestadels inom popfacket trots att det naturligtvis är so(u)len som är den ultimata sommarmusiken. Eftersom min semester ännu är några bladvändningar iväg så drömmer jag mig bort med lite sköna toner och vill därför komplettera med Sly Stones hybrid av soft pop och soul, i den något nedtonade Hot fun in the summertime.

Låten släpptes enbart på singel försommaren 1969, men finns med på de flesta vettiga samlingar med bandet. Jag är oerhört svag för dess tighta och ganska sparsmakade komp, man kan nästa se hur Sly får anstränga sig för att hålla igen och inte släppa iväg rösten för tidigt i låten. Det är ingen dansgolvsröjare och om den lockar till så mycket het glädje vet jag väl inte, men jag kommer på mig själv att sitta och gunga med i ikeasoffan och vissa kvällar kan det vara tillräckligt.

Sommarskoj

Regnet öser ned över Stockholm. Inte ens det faktum att Love från Florence Valentin just varit med i Allsång på Skansen och sagt att han gillar Karl Gerhard för att han var klassförädare verkar kunna blidka vädergudarna. Så jag får väl försöka dra mitt strå till stacken genom att lista lite sommarlåtar. Listan är på intet sätt komplett så fyll gärna på bland kommentarerna. Jag orkar inte rangordna så vi bara kör.

Barracudas ger oss total popperfektion i Summer Fun. Från försäljarstarten och framåt. Ba-ba körer. "I don´t care about the rest of the year cause this is what I wanna do. The sun is up the feelings right. It´s all up to you! In the sun. Summer fun!".



En sommarlåtslista är förstås inte en riktig sommarlåtslista utan en låt där Paul Weller och Mick Talbot i The Style Council glider fram i en liten båt. Titeln ljuger visserligen just nu men vi kan ju alltid drömma om en Long Hot Summer.



Undertones var ju ett otroligt älskvärt band och kanske aldrig mer så än i Peel Sessions versionen av Here Comes the Summer. Tyvärr finns inte den versionen på YouTube men det är rätt OK att se dem mima på Top Of The Pops också.



Jag hade redan The Lasts första LP när jag läste Hans Olofssons artikel om amerikansk pop i de första numren av Now & Then men det var då som jakten på singeln Every Summer Day började. Inte nog med att den ligger på Bomp! den innehåller den här texten också "I wanna go back to when the world was free/when all my friends were just like me/southern California 1963... Baby do you wanna take a ride with me/down to the sand and the waves and the surf and the sea" och lite senare "And we´ll run/under the summer sun/ride the summer waves/ every summer day".



Waiting med Stevepops innehåller visserligen ingen sommar i titeln men refrängens "I'm just waiting for the summer" är en av de bästa dansgolvsvältare jag vet.

Några andra som naturligtvis måste nämnas är Chris Stamey med The Summer Sun, Psychotic Youth med Summer is on, Fantastic Baggys med Summer means fun, Norrköpings stoltheter Sonic Surf City och nästan vad som helst med tidiga Beach Boys, eller... men det lämnar jag till er och kommentarfältet...