Us & Them

Anders H, min gode vän och tillika Spengo-kollega, han är en av de mest musikbesatta människor jag känner (läs hans egna historia). Hans skivsamling tornar upp sig i ett system av Ivar-hyllor, nästan lika monumental som Klagomuren i Jerusalem. Anders är en sällskapsmänniska, en ytterst verbal man som kan berätta musikrelaterade anekdoter och prata om hur musiken hänger ihop med livet och samhället tills korna sedan länge har gått och lagt sig. Kossorna har hunnit resa sig igen och har t o m blivit mjölkade när Anders druckit ur sista vinglaset och somnat. Och Anders är alltid knivskarp, humoristisk och intressant i sina resonemang. Han skulle kunna vara en radioman i klass med Stefan Wermelin.

Men han snackar inte bara. Anders har spelat gitarr och skrivit låtar i mer än 30 år i en lång rad band och konstellationer. Han kan som musiker själv omsätta teori i praktik och vet vad det är för ingredienser som krävs för att göra musiken magisk.


Ihop med sin fru Britt har Anders en duo som går under namnet Us & Them. När deras små barn somnat smyger de in i sitt sovrum och spelar in. Visst har familjesituationen bidragit till den dämpade och andäktiga stämningen i musiken. Ställd mot väggen skulle Anders säga att det är acid folk eller folk baroque de gör. Us & Them ansluter sig med det fingerplockande gitarrspelet, det något uppstramade anslaget och den drömska stämningen till en tradition där en rad engelska band och artister var tongivande i slutet av 60-talet och början 70-talet. Först ut en tolkning av den olycksalige amerikanske singer/songwritern Jackson C. Franks Dialogue.

Us & Them - Dialogue (2010)

I want to be alone / I need to touch each stone

Det känns som om Us & Them har lagt till ett extra lager av vintrigt svenskt vemod i denna sång. Jag får ömsom bilden av en flämtande låga på ett värmeljus i en snölykta mitt i ett tyst och kompakt mörker, ömsom kisar jag mot gnistrande snökristaller i blekt solljus.

Förra året gav det engelska bolaget Fruits De Mer Records ut en vinylsingel med Us & Them. Respektabla tidskrifter med retroinriktning, främst Mojo och Record Collector, har skrivit mycket uppskattande om den svenska acid folk-duon. Tack vare det världsomspännande nätet har duon några hängivna fans från de mest oväntade delar av vår planet, bland annat i Förenade Arabemiraten. Men här hemma är Us & Them en obskyritet som verkar i en smal och udda genre.


Us & Them - Home To Stay (2010)

Jag spelade vinylsingeln för en polare härom helgen. Han sade att det påminde om musiken till den gamla kultfilmen The Wicker Man (och visst har Spengo gjort ett inlägg om den tidigare). Jag upplyste honom om att Us & Them som av en händelse spelar in en ny skiva med nyinspelningar från just detta soundtrack. En sommarkväll förra sommaren såg vi filmen tillsammans hemma hos Anders och Britt och den gjorde intryck på oss alla.

Engelsk folkrock från Texas

Midlake - Rulers, Ruling All Things (2010)

Festen är slut. Mörkret sluter sig om oss igen, också dagsljuset är svagt och diffust i grådimman. Med november månad är vemodet definitivt tillbaka. Min musiksmak växlar efter årstiderna och vädret. När vi pendlare på morgonen trängs stående i den proppfulla tunnelbanevagnen, då pluggar jag in det senaste albumet The Courage Of Others av Midlake för att öppna upp och lindra känslan av klaustrofobi. I musiken råder en intim ödslighet. Killarna från universitetsstaden Denton, nordväst om Dallas, omfamnar nu den engelska folkrocken. The Courage Of Others är en homogen skiva, som en sångcykel med variationer av en och samma ledmotiv, som sprunget ur Fairport Conventions trollbindande Fotheringay. I Midlakes värld är det 1970 - tvärflöjtens år.

Appointment with the Wicker Man.

Ingen film jag någonsin sett har stört mig eller varit så obehaglig som engelska The Wicker Man från 1973. Filmen utspelar sig på en avlägsen ö i norra Skottland, där invånarna gradvis börjat återfalla till hedendomen. En rättfärdig och kristen polisman sänds dit för att reda ut kidnappningen av tonårsflickan Rowan Morrison. Väl där märker han gradvis udda och märkliga företeelser bland invånarna. Vidskepelse och en pikant frånvaro av kristen kultur börjar successivt göra sig märkbart på ett obehagligt och hotfullt sätt för den gudsälskande polismannen från fastlandet. Just den isolerande känslan en ö kan ge av att vara fångad och fast spär på konstapelns utsatthet, och de alltmer tydliga hedniska riter och seder folket i byn utför, ger ett djupt störande och väldigt obekvämt intryck. Den andliga kristna renheten har ersatts av en köttslig naturdyrkan, som ackompanjeras av den mest underbara, och med vetskap om vad den i det här fallet representerar, obehagliga folkmusik jag hört.


Christopher Lee som den hedniske ledaren Lord Summerisle i The Wicker Man, 1973.


Paul Giovanni/Magnet- Corn rigs (1973)

Christopher Lee gör i hans eget tycke bästa roll någonsin som den upplyste hedningen Lord Summerisle, som leder riterna och kulturens nya inriktning till ett otroligt starkt och oförglömligt klimax. Det fantastiska och originella soundtracket av Paul Giovanni, framfört av gruppen Magnet, förblev märkligt nog outgivet i över 30 år, tills en seriös utgåva gavs ut i början av 2000-talet. Filmen och soundtracket, som ger en stundtals alltför generös inblick i våra förfäders årstidspräglade offerkultur, sammanfatts bäst av Lee själv: "The music to The Wicker Man is quite extraordinary, it is possibly the best music I've ever heard in a film".


Paul Giovanni/Magnet- Maypole (1973)

Är magin borta?

Var har den tagit vägen? Eller måste den musik som görs idag åldras för få ett skimmer och höras på håll?




Ithaca - Questions (Did You Know?/Will We Be Alive?) (1973)

Ta till exempel den här vidunderliga låten med gruppen Ithaca som helt och hållet befinner sig i en drömvärld, ett sagoland bortom allt verkligt. Visste Peter Howell, John Ferdinando och Lee Menelaus vad de höll på med när de spelade in? Trots att musiken verkar välskriven med ihopvävda låtar och inspelad med en hel arsenal instrument som mellotron, blockflöjt och sittra, så känns den samtidigt oslipad och hemgjord med sin lofi-produktion. Ithacas A Game For All Who Know var en privatpressad vinyl i en minimal upplaga på 50-100 exemplar.

Skulle någon idag 2009 kunna skapa samma transcendenta effekt, ens om man spelade samma låt ton för ton och med samma instrument? Försvinner magin med dagens musikers medvetenhet, till exempel om vilken genre de spelar i, som i det här fallet progressiv psykedelisk folkpop? Även ny musik som betecknas som intuitiv tycker jag känns kontrollerad och utstuderad. Snälla ni, bevisa att jag har fel!

Richard & Linda Thompson

Richard & Linda Thompson - A Heart Needs A Home

Ett för årstiden värmande klipp från 1975 ur tidernas kanske bästa musikprogram på TV, engelska The Old Grey Whistle Test. Chict påbyltade i studion ger folkmusikvärldens snyggaste par prov på briljans i all sin avskalade enkelhet. De har nyligen har anslutit sig till sufismen, en slags islamisk mysticism med kärleksbudskap.

Linda tar andan ur mig fullständigt, att samtidigt få se och höra henne är nästan överväldigande. Men Richard, varför måste han berätta vilken tonart låten går i? Som presentation eller mellansnack borde sådana upplysningar vara bannlysta. Men ok, han är inte musikernas musiker utan anledning.

Soundalikes pt. 2

Jag frångick mina principer och köpte tidskriften Mojo i början av sommaren. Tidigare under ett par års tid prenumererade jag på detta retrorockmagasin och fick då massor av härlig läsning och inspiration, för mycket faktiskt, det kändes till slut som om de varje månad skrev om samma saker. Jag hade aldrig något emot att de gjorde en artikel om The Beatles för tvåhundrade gången med anledning av att man funnit ett aldrig tidigare publicerat foto på någon av medlemmarna eller att man lyckats kartlägga ytterligare en dag under deras karriär. Däremot tröttnade jag rejält när de började sätta band som U2, Oasis, Radiohead och Coldplay på omslaget (att dessa outsägligt tråkiga bands namn överhuvudtaget behöver nämnas på Spengo) i ett desperat försök att vidga läsekretsen och bli som Q, en hemskt trist tidskrift som har samma ägare som Mojo.

Men i början av juni, när jag såg att Mojo gjorde en stor special om skivbolaget Island Records, köpte jag blaskan bums, som genom en reflex. Många favoritskivor kommer från detta mycket speciella skivbolag [läs listan på band och artister som bolaget har hyst]. Den medföljande CD-skivan var trevlig och dominerades av engelsk folkrock från Island Records.


God strike me dead, tack vare CD-samlingen hamnade en låt med Jethro Tull för första gången högst upp på min egen favoritlista för tillfället. Som många andra i min generation har jag ju fostrats att sky Jethro Tull. På 80-talet och 90-talet fanns inget band som ansågs vara mer passé, inte minst för att frontfiguren Ian Anderson framhärdade med att stå på ett ben och spela tvärflöjt, så urbota hippie-aktigt. Rockkritiker tävlade i sina recensioner att göra den mest eleganta slakten av skivorna som Andersons band fortsatte att ge ut. Till och med i indiepoptidningen Sound Affects klämde de in sadistiska recensioner på Jethro Tull mellan senaste släppen av Boo Radleys, Echobelly och Slowdive. Det gick slentrian i sågningarna, men de höll mig bort från detta bespottade band i decennier.


Min polare Jeppe hade långt rakt hår och runda glasögon och han älskade grabbig gammal rock, typ AC/DC, Status Quo, Led Zeppelin och The Who. Jeppe brukade alltid ha med ett gäng med hans egna LP-skivor i en väska till fester vi gick på vid 90-talets början. Han var också djupt inne på Jethro Tulls tidiga plattor också och försökte bryta in med dem när vi spelade Pixies eller Sonic Youth. Det blev brottning på golvet för att hindra Jeppe att komma fram till skivspelaren.


Jethro Tull - We Used To Know (1969)

Han nådde aldrig fram för att spela låtar som We Used To Know från andra albumet Stand Up för oss andra trångsynta ungdomar. Det är en rak låt, lätt att greppa, inte alls knixig som man föreställer sig Jethro Tulls låtar. Ian Anderson sjunger här vackert och känsligt med högburet huvud. Man bjuds på ett rafflande tvärflöjtsolo av Ian, som avlöses av nyförvärvet Martin Barre - en sann gitarrhjälte. Han kunde rocka hårt, släppa ner håret och ställa sig på wah wah-pedalen. Det hela svänger, glöm inte det!

Den vackra sekvensen av mollackord i versen känner jag igen.


Eagles - Hotel California (1976)

Jodå, den ackordföljden är nästan identisk med versen i Hotel California. Och visst måste det vara så att Eagles inspirerats av Jethro Tull. Banden hade faktiskt en gång turnerat tillsammans. Se liveupptagningen från Houston år 1977 och njut av hantverket!

Tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen...

Var på visit med min äldste son i Uppsala hos min gode vän Sextiotals-Jonas härom helgen. Efter taco-middag och lek somnade barnen på ovanvåningen. Halvtrött sjönk jag ner i soffan med ett glas vin. Jonas sprang mellan skivspelaren i vardagsrummet och det intilliggande rummet, som har skivhyllor från golv till tak. De fåtaliga och sällsynta timmarna, som han hade till sitt förfogande, utnyttjade han till att bomba mig med musik som jag troligen gillar.

De här gyllene stunderna är något jag konstant längtar till. En viktig anledning till att jag blev intresserad av musik var att det var en social företeelse, att gå till skivaffärer och åka på skivmässor tillsammans, se konserter ihop, att tälta ett helt gäng på nån popfestival, att jobba i rockföreningar och arrangera spelningar och klubbar med andra, att vara discjockey på krogar och fester, att spela skivor hemma för varann, till och med att musicera och sjunga ihop. Det fanns en tid när vi gav blandband till varandra jämt. Det här kan aldrig bloggande med efterföljande kommentarer ersätta. Det är det ständiga utbytet med folk jag träffar som jag saknar, dels för att mitt liv ser annorlunda ut nu och dels för att man konsumerar musik på andra vis nuförtiden, mycket på egen hand genom datorn och iPoden.

Jag satt i soffan och berättade för Jonas att jag dragit ner på mitt lyssnande av engelsk folkrock senaste året, helt enkelt för att jag blev nedstämd av att ständigt omge mig med sådan musik, full av vemodig skönhet, i fall blev jag inte upprymd av den.


Då spelade Jonas den enda skivan som gruppen Fuchsia gjorde. Ja, egentligen var det två grupper som gått samman: tre rockkillar på gitarr, bas och trummor och tre klassiskt skolade tjejer på tvenne violiner och en cello. Tillsammans skapade ett knippe låtar som var poetiska, virvlande och vindlande, starka melodier som tog oförutsägbara vägar. Det var drömmar ingraverade på vinyl. Musiken kan genremässigt kan beskrivas som ett möte mellan progressive (som också till viss del kallas symfonirock), engelsk folkrock och kammarmusik. Fuchsias sound var unikt eftersom stråkinstrumenten var fullt integrerade i musiken. Vanligtvis brukar man efteråt lägga på stråkar efter ett skrivet arrangemang i studion ovanpå själva pop- eller rocklåten.


Fuchsia - Me And My Kite

Efter att ha börjat bekanta mig med plattan på egen hand, kan jag konstatera att jag tilltalas mest av den omedelbaraste, poppigaste och kortaste låten, som alltid på mer musikaliskt ambitiösa album. Me And My Kite är en fin skildring av en ung man som vägrar bli vuxen och vill vara ifred. Undrar varför engelsmän, så fort de bli lite mer lågmälda, utan ansträngning skapar en pastoral atmosfär, som frammanar bilder av pittoreska byar, hedar, citronfjärilar och måndimma. Jag är tillbaka i det engelska folkrock-träsket igen och får helt enkelt lära mig att leva med biverkningarna.

Bert Jansch = oförglömlig?

Boomp3.com

Ibland glömmer jag bort guldkornen i skivsamlingen. De där fina, ljuva plattorna som jag tycker så bra om, men som av någon oförklarlig anledning kan stå ospelade under långa perioder. Jag har försökt hitta lösningar på detta problem men inte funnit något klockrent.

Ett av gitarristen Bert Janschs finaste album är Rosemary Lane från 1971. Utsökt, intim, akustisk folk/singer-songwriter-musik av högsta klass. Kanske ett bra exempel på en skiva som jag borde plocka fram oftare.


Silly Woman

Easy on the ladies now, boys!

Lindisfarne med klämmiga "Fog On The Tyne" i TV-showen The Old Grey Whistle Test år 1971

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien - Del 1

Under denna rubrik kommer jag då och då att skriva om korta delar av låtar. Partier då tiden står still och man får svårt att finna ord för vad det är som händer som känns så speciellt. Om ordet magi inte vore så utslitet i dessa sammanhang vore det användbart.

Först ut är det som händer under de första 20 sekunderna i Steeleye Spans The Blacksmith, hämtad från deras debut Hark ! The Village wait.

Ashley Hutchings hade i Fairport Convention varit med om att nära nog uppfinna den engelska folkrocken i och med 1969 års tre mästerliga skivor What we did on our holidays, Unhalfbricking och Liege and lief. 1970 hade han redan tröttnat och lämnat bandet. Samma år slog han sina påsar ihop med de två par, Maddy Prior och Tim Hart samt Gay och Terry Woods och bildade Steeleye Span. Förutom Hutchings bakgrund så var i alla fall Prior och Hart etablerade på den mer traditionella folkscenen i England så bandet bör ha haft en hel del press på sig inför debuten.

Skivan inleds med A-calling-on-song. Ett kort accapellastycke som verkar spela den roll titeln säger. Man börjar lyssna men låten är avvaktande så den fulla koncentrationen finns inte ännu. När låten tonar ut följs den av en minimal paus innan The Blacksmith tar vid. Samtliga instrument gör unisona markeringar för att följa av sången nästan direkt. Att alla instrument börjar på samma gång ger ett intryck av stark gruppkänsla men man kan också i det kaxiga anslaget ana en viss revanschlusta.

boomp3.com

För egen del tror jag inte bara det handlar om hur bra just det här stycket är utan också att Pavlovs effekt börjar att verka på mig. När jag hör denna inledning vattnas det i munnen på mig för jag vet att jag påbörjar en fantastisk resa som avslutas 40 minuter senare då One night as I lay on my bed avslutat skivan.

Skivhyllan 2003 King Creosote - Kenny and Beth´s musakal boat rides

Kenny Anderson är en produktiv herre som under namnet King Creosote, ett alter ego och inget bandnamn, släppt mer än 30 plattor sen 95. En del egna inspelningar har bara sålts lokalt i Skotska Fife med omnejd, medan andra släppts på bolaget Fence, hemmahörande i just Fife. Fence är ett intressant bolag som värnar om artister som i huvudsak ryms inom folkpop genren, t.ex James Yorkstone och U.N.P.O.C.

Kenny and Beth´s musakal boat rides distribuerades av Domino och var det första som den kommersiella vägen nådde utanför Stor Britannien. Men av det märker man inte särskilt mycket. Musiken är fortfarande lagom slirigt och inte alls anpassad för att blidka en större publik. Jag föll direkt för den lite udda instrumenteringen och de ofta hypnotiskt repetativa men också underbart lätt melankoliska melodierna. Tyvärr tycker jag att han tappat lite av sin säregenhet på de följande albumen Rocket DIY och KC rules ok. Hans senaste Bombshell, släppt i dagarna har jag inte hört.

Musiken är alltså i det stora hela nedtonad med akustisk instrumentering. Rytmsektionen ligger långt bak i ljudbilden och ofta är det en gitarr eller ett dragspel, hurra, som knuffas med Kennys röst om vem som skall ligga längst fram. Kennys röst är inte klassikt vacker men han sjunger varierat och vågar släppa iväg den så den brister sådär skönt ibland. För mig är kanske det den viktigaste egenskapen hos en sångare, att inte hålla tillbaka en ton som riskerar att spricka.

Plattan är mycket jämn och jag håller den som en av de fem bästa som släppt under 2000-talet. Tre spår vill jag ändå kommentera lite extra. Dels So Forlorn som ni kan lyssna på, så den omnämns bara så här. Lavender moon är skriven av Pip Dylan, ytterliggare en Fence artist. Denna vaggviseaktiga låt, som påminner en del om Judee Sill, ger mig gåshud varje gång. Återigen har det visat sig att det enkla ofta också är det bästa.

So Forlorn

Sen vill jag också nämna det 8 minuter långa sista spåret A Friday night in New York som är uppdelad i två sektioner. I den första sjunger Kenny om en flickvän, som är i New York medan han har en kall weekend hemma. Han hyser tvivel på att hon kommer att tänka på honom, utan istället överväldigas av allt som pågår i denna underbara stad. Den andra delen består av barnjoller till en skön melodi långt i bakgrunden. Som småbarnsförälder är man kanske lite tramsig, men det är underbart.

Kolla upp King Creosote om du är intresserad av akustisk folkrock eller singer-songwriters. Allt jag hört med honom är bra men denna platta tycker jag bäst om, och jag tror att det är en bra inkörsport till fortsatt King Creosote lyssnande.

Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)

Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.

Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.

Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.

Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.



Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.

Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.

Olika genres tidsmässiga höjdpunkter

Av någon anledning känns årtalet som en viktig uppgift då jag lyssnar på musik. Förmodligen gör året det lättare att sortera in musiken i ett sammanhang . Men det är också en bra uppgift att ha då man ska köpa skivor. Ofta är året och ibland t.o.m. månaden väldigt avgörande för hur bra en skiva är. Det enklaste svaret är att visionärerna går först och gör egensinnig och passionerad musik utan tanke på hur publiken kommer att reagera. Sedan kommer klåparna som hänger på tåget och som tillsammans med skivbolagen slätar ut alltihop för att de felaktigt tror att det ger en större vinst. Sedan är genren död och kan inte uppstå förrän de misslyckade försöken har glöms bort.

Jag funderade vidare på under vilka perioder vissa för mig bekanta genrer hade sin kvalitativa (enligt min högst subjektiva uppfattning förstås) höjdpunkt.

* Acidfolk (1967-1970) – Folkpopen fanns ju redan i början av 60-talet men 1966-1967 började de tidigare stränga reglerna för vad som var ok inom folkmusiken att luckras upp ordentlig och kreativiteten och korsbefruktningarna flödade. Entusiasmen och den yrvakna upptäckarglädjen försvann sedan i början av 70-talet. Även den charmiga naiviteten, som gjorde att man såg mellan fingrarna vad gällde vissa dumheter , försvann naturligt med ålder och erfarenhet .

Undantag: Det är väl först i dessa dagar som genren har börjat leverera igen. Devendra Banheart kan väl sägas vara ett modernt exempel.

Mästerverk: Goodbye and hello – Tim Buckley (1967)



* Hårdrock (1970-1973) – De stilbildande mästerverken inom genren som Deep Purple, Black Sabbath och Led Zeppelin släppte under perioden ( ja om man nu, hemska tanke, inte bekänner sig till 80-talets hårdrock med Maiden, Dio, Accept) finns fortfarande med som grundpelare inom genren. Samtliga dessa tre storheter började växla ned efter -73 även om de gjorde några habila skivor -74 och -75.

Undantag: Blue öyster cult debuterade något år senare än ovan nämnda band och slog till med sina två mästerverk ’’Secret treaties’’ och ’’Agents of fortune’’ först 1974 respektive 1975. Sedan kanske man ska nämna AC/DC som är en udda fågel i sammanhanget och som varken kan sägas tillhöra den äldre hårdrocken eller 1980-talets nya Heavy metalvåg. Deras mest klassikertäta album ’’Back in black’’ kom ju först 1980.

Mästerverk: Machine head – Deep Purple (1972)



* Singer-songwriter (1970-1972) – Många av de blomsterbarn som ägnade sig åt någon form av acid-folk 1967-1969 mognade och transformerades snabbt över till singer-songwriter’s. Carole Kings formidabla succé med Tapestry 1971 gjorde att genren fick ytterligare fart under hjulen vilket drog till sig en del klåpare som borde ha gjort något annat. Denna genre är nästan den som är lättast att köpa på årtal: En singersongwriter skiva från 1970 har med hög sannolikhet vissa kvalitéer. En skiva i samma genre från 1976 har det nästan aldrig.

Undantag: Brittiska artister följer inte denna tidsutveckling lika tydligt som amerikanska. T.ex. så kom John Martyns mest klassiska album några år efter nämnda höjdpunkt.

Mästerverk: Judee Sill –Judee Sill (1971)



* Progressivt (den anglosaxiska varianten) (1970-1973) – De flesta band i genren debuterade 1969-1970 och hann ofta med någon valpig psycedelicaplatta innan de fann sin form. Oftast brukar den 3:e eller 4:e med dessa band vara deras höjdpunkt.

Undantag: Jethro Tull följde inte den vanliga uppgång och fallkurvan utan varvade mästerliga skivor med mindre lyckade insatser mellan 1968-1978. Trots att Jethro Tull fått klä skott för i stort sett alla den progressiva musiken/symfonirockens mindre positiva sidor så skulle jag bara vilja räkna dem som ett progressivt band på temaskivorna ’’Thick a a brick’’ och ’’A Passions play’’. Innan dess kan de närmast betecknas som ett riffbaserat band med folky melodier för att i mitten av 70-talet närma sig folkmusiken. Om Ian Anderson bara kunde ha låtit bli att stå på ett ben så pass ofta hade nog saker och ting sett annorlunda ut.

Mästerverk: Selling England by the pound – Genesis (1973)



* Brittisk folkrock (1969-1975) – Förhållandevis lång period. Kanske för att genren hade många utövare som var trogna folkmusiken och inte så nyfikna att hoppa på varje nytt sound eller trend som dök upp. Även om folkmusik funnit som en del i mycket hippiemusik dessförinnan så var Fairport Conventions ’’Liege and liefe’’ startskottet för massor av band att närma sig den brittiska folktraditionen på ett nytt sätt.

Undantag: Incredible string band får väl närmast betecknas som ett acid folk band men det fanns tillräckligt mycket folk i dem för att räkna in deras själbettitlade debut från 1966 i detta sammanhang samt framför allt efterföljarna ’’500 spirits of the laywer of uinion’’ och Hangmans beautiful daughter’’.

Mästerverk: I want to see the bright lights tonight – Richard and Linda Thompson (1974)



* Glamrock (1972-1974) – Under mina första år i musikens underbara värld var det ju det här som var grejen: Sweet, Slade, David Bowie, Marc Bolan, Gary Glitter, Suzi Quatro, Sparks m.fl. Kanske mer fantastiska låtar än skivor men det här var ju gjort för att vara pop för stunden men en hel del av detta har visade sig vara odödlig musik.

Undantag: Queen väntade med sitt mästerstycke ’’A Night at the opera’’ till 1975. Sedan har vi ju Marc Bolans tjuvstart cirka 1970.

Mästerverk: Psycomondo - Cockney Rebel (1974)



* Punk (sent 1976-1977) – Egentligen gjordes allt det vi kallar klassiker idag under slutet av 1976 och 1977. Redan tidigt 1978 hade de mest begåvade gått vidare till olika former av mer mångfacetterad postpunk. De nya band som kom fanns mer inom de subgenrers som snabbt skapades inom punken. Sen var väl aldrig Discharge och Exploited något direkt fullgott alternativ till Ramones, Clash och Sex Pistols.

Undantag: Dead Kennedys var lite senare men kom också från ett annat håll, den amerikanska västkusten. Den tidigare amerikanska punken var nästan helt knuten till New York.

Mästerverk: Singles going steady – Buzzcocks (singelsamlingen från 1976-1978))



* New wawe (1979-1980) – Den larmiga men ändå melodistarka new wawen blev efter 1980 mer och mer anpassad och producerad. Här kan man nästan tala om månader då man ska försöka att lista ut hur en skiva låter. Tidigt 1979: larmigt med punkproduktion. Sent 1980: De distade gitarrerna är nästan helt borta och bas, trummor och sång dominerar ljudbilden.

Undantag: De flesta av New wawe banden kom från punken och behövde något år för att förfina sitt uttryck. Elvis Costello var däremot färdig redan från början och ’’This years model från 1978 är en milstolpe i genren.

Mästerverk: Yacht - Yacht



* Svartrock /Goth (1980-1984) – Började väl närmast som en utväxt från postpunken och band som Cure debuterade ju med ett typiskt postpunkalbum för att 1982 ta svartsynen så långt det gick på Pornograpy (bara det att skivan inleds med meningen ’’Does it matter if we all die’’ säger en del om den rådande stämningen på skivan). Det känns som att slutpunkten för genrens kreativa fas var när Sisters of Mercys 1984 LP-debuterade efter flera år av 12-tumssläpp (jag har nästan glömt hur häftiga de s.k. 12-orna kändes ett tag på 80-talet) med ’’First and last and always’’.

Undantag: Siouxie & the banshees gick aldrig vägen över punk och postpunk utan debuterade 1977 med den första gothplattan ’’The Scream’’.

Mästerverk: Within the realms of a dying sun – Dead can dance


Vi hörs

Anders H

Så blev jag en folkie!

Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).

Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.

Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.

Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.

Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?

Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.

Del 4: Tio goda skäl att gilla Ian Matthews!

När jag var inne på ett holländskt fans fula men hjärtliga hemsida om honom, blev jag överväldigad av Matthews diskografi; solo och i olika konstellationer är han uppe i runt 50 album. Han är än i dag vid sextio aktiv och ser på bilder anmärkningsvärt ung ut. Själv har jag bara hört var han har gjort fram till mitten av sjuttiotalet och det är hans tidiga karriär jag vill skriva om.

Som alla vet var Ian Matthews med i Fairport Convention under en kort period på 1½ år. Framför allt utmärkte han sig som sångare på ett par låtar på andra plattan "What We Did On Our Holidays": vackra countryrocklåten "Book Song", duetten med Sandy Denny "Meet On The Ledge" (en riktig Fairport-klassiker) och den virvlande folkpsychedelialåten "Tale In Hard Time". Sedan var han ganska framträdande på den fina samlingen med BBC-sessions "Heyday" som är full av country- och singer/songwriter-covers. Här hör man ett ungt Fairport Conventions smittande entusiasm.

Sen blev Ian utsparkad ur eller hoppade av bandet (beroende på vem man frågar) våren 1969 samtidigt som det styrde mot traditionell engelsk folkmusik. Som han självt har sagt var Fairport Convention inte hans band. Han var bara den manlige sångaren på högra sidan av scenen som skulle balansera den kvinnliga sångerska i bandet – precis som hos förebilderna Jefferson Airplane. Kanske hörde arbetarklasskillen från norra England heller inte riktigt hemma i bandet bland de andra medelklassbohemerna från London.

Efter avhoppet gjorde Ian Matthews sin första soloskiva som hette "Matthews' Southern Comfort" och eftersom han inte kände sig riktigt mogen att stå på egna ben, blev hans turnéband en grupp med samma namn som soloskivan. De gjorde ytterligare två plattor år 1970 (och dessutom en platta med BBC-inspelningar "Scion" som kom ut efteråt). Det var tal om att gruppen skulle signas av Rolling Stones nybildade egna skivbolag. Men Mick Jagger och de andra i Stones tyckte att Matthews' Southern Comfort var "not funky enough". Plötsligt låg bandet ändå på toppen av Englands-listan med en countryrockifierad version av Joni Mitchells "Woodstock". Då hoppade Matthews av sitt eget band.

Soloplattan "If You Saw Thro' My Eyes", som kom ut i början av 1971, verkar det finnas av hur mycket som helst i Sveriges loppisbackar och på skivbörsar i dag. Kanske trodde man då att albumet skulle bli en försäljningssuccé kort efter dunderhiten med Matthews' Southern Comfort. Vilken missräkning det var i så fall. Det känns som om ingen vill ha den skivan i alla fall. Det är synd för den är en fantastiskt jämn och fin singer/songwriterskiva med ovanligt många egna kompositioner. Dessutom medverkar de gamla bandkollegorna Richard Thompson och Sandy Denny på skivan.

Därpå kom ett pärlband att fina plattor, åtminstone en eller två om året. De flesta är svåra att hitta på vinyl, åtminstone i Sverige.

Ian Matthews gjorde väldigt gärna tolkningar av andra singer/songwriters på sina soloskivor. Han verkade vilja lyfta fram sina idoler och deras låtar. Här kan man tala om god smak när han gjorde tolkningar av bland andra Tim Hardin, Gene Clark, Paul Siebel, Richard Farina, Eric Andersen, Randy Newman, Michael Nesmith, Moby Grape, Tom Waits, Jackson Browne, Steve Young, Merle Haggard, Mickey Newbury, Jesse Winchester och Steely Dan(!).

Ian Matthews hade inte bara fingtoppskänsla, utan också en honungsvarm, känslig och lätt nasal röst. Musiken är influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men det finns en engelsk prägel, inte minst i hans röst (som inte direkt är någon countryröst). Man kan säga att han är som en något mer inåtvänd Graham Nash.

Tio favoritlåtar (varav nio är egna kompositioner):

What We Say (från "Matthews' Southern Comfort" 1970)
Jonah (från gruppen Matthews' Southern Comforts "Later That Same Year" 1970)
Never Ending (från "If You Saw Thro' My Eyes" 1971)
It Came Without Warning (också från "If You Saw Thro' My Eyes")
Even The Guiding Light (från gruppen Plainsongs "In Search Of Amelia Earhart" 1972)
Keep On Sailing (från "Valley Hi" 1973)
Knowing The Game (från "Journeys From Gospel Oak" inspelad 1972, utgiven 1974)
Bride 1945 (också från "Journeys From Gospel Oak")
A Wailing Goodbye (från "Some Days You Eat The Bear... Some Days The Bear Eats You" 1974)
Home (också från "Some Days You Eat The Bear... )