Skivhyllan: Glen Campbell- Reunion-the songs of Jimmy Webb (1974)

Att vara passionerat intresserad av musik kan på sätt och vis innebära en hel del detektivarbete. Om du har hört en artist vars musik skänker dig djup själslig njutning eller sätter dig i extas gör du ofta vad du kan för att få höra mer. I mitt fall kan man säga att detta började med upptäckten av Jimmy Webb i mitten av 1990-talet. Jag satt och kollade på en dokumentär om R.E.M. som repeterade inför Monsterturnén, och de började spela ett parti av Galveston bara med bas och sång, men redan hörde jag oj,oj, vad är det här?

Jag hade aldrig hört talas om Jimmy Webb men hittade skivan Ten easy pieces på Malmö stadsbibliotek. Skivan innehåller pianoversioner av hans största hits och var musikmässigt ganska svårsmält då det stundtals lät nästan loungeaktigt om framförandena. Jag visste inte då att låtarna från början var inspelade av andra artister på 60- och 70-talet. Det kom flera år senare i samband med en typisk lista i Mojo över bästa singlar någonsin. Där var Wichita lineman med med Glen Campbell. Han föreföll vara någon typ av underhållningsartist men, då detta var runt 2000 laddade jag ned Galveston och Wichita lineman och blev fullständigt knockad. Ni vet känslan av att hitta hem, som att hitta något man först då inser att man väntat på länge. Melodierna var otroligt vackra och catchy, och han sjöng som en ängel. Väldigt smooth, och nådde höga toner utan någon som helst ansträngning, lät det som i alla fall.

Ett par år senare köpte jag en av mina mest spelade skivor någonsin på Folk och rock i Lund, Reunion-the songs of Jimmy Webb med Glen Campbell från 1974. Första låten Roll me easy lät lovande, men var ingen direkt hit. Ni vet, ibland kan man höra att det kommer bli riktigt bra längre fram, men vad som är bra slår en inte direkt. När allting senare föll på plats kunde jag inte förstå att en enda skiva kunde innehålla så många underbara låtar. Varenda en verkade som en fulländad klassiker som måste ha tagit lång tid att skriva och arrangera. Bara en av dessa låtar lät som maxgränsen för vad en artist kan prestera under en hel karriär. Och skivan var full av dem. Låtar som Just this one time, Ocean in his eyes, It’s a sin och The moon’s a harsh mistress är bara underbara poplåtar i en helt egen stil. För mig är Reunion jämställd med Pet sounds, och är tillsammans med den och Astral weeks mina tre mest spelade skivor.

boomp3.com

Det är inga enkla, raka poplåtar utan Webb har komplexa ackordföljder och låtuppbyggnad, men det låter aldrig utstuderat och tråkigt. Istället förhöjs låtarnas kvalitéer med alla brutna takter och tonartskiften. Några bra jämförelser är The Warmth of the sun med Beach Boys som nästan kan klassas som en jazzlåt rent ackordmässigt. Väldigt sofistikerat och komplext, med det låter mycket enkelt och behagligt. De fantastiska låtarna på Love’s Forever changes som jag antar några här äger har samma udda arrangemang med brutna takter, och tonartskiften som bara sporrar låtarna mot sitt utstakade klimax. Ett bra exempel är You set the scene sist på plattan.

Låtarna på Reunion hade delvis tidigare spelats in av andra artister och även av Webb själv, men det är i princip alltid Campbell som ger dem den defintiva utformingen. Han kom att bli den främste tolkaren av Webbs fantastiska låtsnickeri. På Reunion finns 10 bevis som glänser lika självklart tidlöst som när plattan släpptes för 34 år sedan. Låna den ett öra. Och undvik Ten easy pieces.

boomp3.com

Skivhyllan: Bonnie Koloc – You’re Gonna Love Yourself In The Morning (1974)

Det kom ett sms från Magnus för ganska länge sedan. Han saknade mig på Spengo och undrade om jag inte kunde skriva om en platta från 1974. Med tanke på att kommentarerna inte haglar vare sig här eller på Herr Alarik är den typen av positiv feedback ett halmstrå att klamra vid så här kommer det en fyrkanalig hälsning från året som också gav oss stora plattor som David Bowies Diamond Dogs och Van Morrisons Veedon Fleece för att bara nämna två kända exempel eller Willows Branching Out för att ta en mindre uppmärksammad skiva. Bonnie Koloc. Jag visste verkligen inte ett skit om henne när jag plockade upp skivan You’re Gonna Love Yourself In The Morning ur en tiokronorsback men den såg ganska bra ut och ett namn som Reggie Young på gitarr kändes som en uppmuntran till köp medan covers på låtar av Jackson Browne och Jim Croce pekade i samma riktning. Den där slutmålet heter ganska bra men inte helt fantastiskt. Jag gillar det. Mer och mer för varje år som går. Något att vila i. Som en stund på en parkbänk alla andra går förbi eller en promenad utan mål men just därför med mening.



Skivan börjar fint med den lite smygande titellåten där Bonnies röst glider över ett sparsamt plockande komp som hela tiden håller emot viljan att stegra sig precis lagom mycket. En refräng som "You’re gonna love yourself in the morning/ cause I’m gonna love you all night long/ you’re gonna love yourself in the morning/ and every morning from now on" kanske inte är nobelprismaterial men det krävs ju inte av kärleksförklaring om de levereras med rätt känsla. Direkt efter kommer en fin cover på Jackson Brownes Colors of the sun, från hans i mina öron bästa platta For Everyman, och jag tyckte mig höra en bakgrund i något mer politiskt i fraseringarna som kanske kan förklaras med att hon var en av de ledande i Chicagos folkmusikscen tillsammans med kändare namn som framför allt John Prine. Någon större succé hade hon aldrig men Roll me on the Water, med dess lätta gospelkänsla, från den här plattan ska enligt Wikipedia ha varit en mindre hit. Den var också en av fyra på skivan som hon skrivit själv. Klart bättre än Childrens Blues men mina favoriter bland de egna är de lugnare 25th of December och The Lion Tamer där jag åtminstone i den förstnämnda kanske även utan internetefterforskning hade kunnat tycka mig höra influenser från mer framgångsrike kollegan Prine.

Låten Guilty of Rock n’ Roll har lite Don McLean-vibbar och det är klart att det var många singer-songwriters som var sugna på en monsterhit som hans American Pie vid den här tiden. Det där lössläppta svänget, na-na-na-andet och textraderna "If music was against the law/I would have been born in jail" hjälpte dock inte Bonnie så långt utan det verkar som att intresset för henne peakade här i mittpunkten av den tidiga karriären, hon hade redan gjort tre plattor sen 1971 och skulle göra tre till fram till 1978. Sen blev det en lång tystnad. Det skulle dröja sexton år innan hon kom tillbaka med en skiva 1994 och sen dess verkar hon ha hållit igång och det har blivit ytterligare fyra skivsläpp.

Det finns som sagt mängder av artister i den här genren, där hela den amerikanska musiktraditionen försiktigt, försiktigt tassar förbi singer-songwriter-centrumet medan stråkarna läggs mot violinernas strängar, som helt förståeligt blev större än Bonnie Koloc och jag har inte hört något mer av henne men om jag ser någon annan av hennes tidiga Ovation-plattor för en tia eller två kommer jag garanterat inte att tveka. Jag har på känn att det kan finnas något bortglömt mästerverk till låt där. Inte minst på den där debuten från 1971.

Skivhyllan 1974 Brian Eno-Here come the warm jets

För att lagt så mycket lyssnartimmar på Talking heads och David Bowie, har jag skamligt dålig koll på Brian Eno. Har bara detta album i hyllan, samt en del som han producerat. Jag har inga Roxy music. Inte heller några av hans andra samarbeten, inte ens de med David Byrne, har hittat in i samlingen. Fram till 2003 såg jag ingen anledning till att föröka sätta mig in i karlns musik. Vilket kan tyckas märkligt men det kan troligtvis förklaras med sju bokstäver som rätt sammansatt blir ordet ambient. En musikform, eller vad man nu kan kalla det, som för mig är konturlös musik som jag inte kan skilja från muszak eller hissmusik. Eno har för mig på något sätt blivit synonymt med begreppet. Något annat är kanske inte att vänta när man använder sig av titlar som exempelvis Ambient 1: music for airports .

Det som inträffade 2003 var att jag under ett besök i New York fullkomligt drabbades av en av låtarna på denna skiva. På MOMA, som just då huserade i tillfälliga lokaler i Queens, såg jag en videoinstellation. Vad skärmen visade är sedan länge borta men musiken slukade mig totalt. Det var en mässande och repetativ indiepophit. En klaviaturbaserad musik kompade den flerstämmiga sången och jag satt kvar som i trans i hopp om att något skulle avslöja vad det var. Lyckligtvis gav eftertexten att det var Enos låt Some of them are old. En kort jakt efter låten startade och ganska snart var ett CD exemplar av Here come the warm jets inhandlat.

Jag har sedan dess levt med plattan av och till, spelat den ofta periodvis men också emellanåt glömt bort den. Faktum är att varje gång jag spelat den har jag gillat den ett snäpp mer än vid förra lyssningen. Upplevelse av att det är en experimentell rockplatta har också allt mer glidit över mot att det är en skruvad popplatta, och är det något som jag går igång på så är det just sådana. Det finns gott om bra melodier på plattan, men de kan på grund av omgivningen ibland vara svåra att finna.

Men om vi börjar med de lite mer experimentella låtarna så vill jag framhäva titelspåret och Blank Frank. Here come the warm jets är en av mina favoritlåtar alla kategorier. En gitarrmatta utan halkskydd får efter 1.20 sällskap av ett trumkomp som växer in i låten under 1 min och några röster får vi inte höra förrän efter 2.35. En i alla avseende orginell låt som för den delen inte är speciellt svårlyssnad. Bör absolut avlyssnas.

Blank Frank skulle lätt platsat som ett musikaliskt nummer i den engelska TV komedin The Mighty boosh. Tänk er Pere Ubus känsla för att använda rytmen kombinerad med Syd Barretts poppsychadelia och krydda med lite Magazine så hamnar ni kanske rätt, eller inte!

boomp3.com

Av poplåtarna så sticker, förutom nämda Some of them are old, Cindy tells me och On some Faraway beach ut. Cindy tells me kan ni lyssna på. On some Faraway beach, är till sin karaktär ganska lik Some of them are old, svepande klaviatur ligger över den i stort sånglösa låten. Möjligen ligger det i gränslandet till ambient. Känslan av att promenera på öde Österlensk strand infinner sig faktiskt om man blundar och lutar sig tillbaka i soffan.

Som kuriosa kan nämnas att Brian på den efterföljande turnén valde att

kompas av The Winkies, ett engelskt pubrockband vars sävliga rock aldrig lyfter på på platta trots det potenta omslaget. Kan tyckas vara ett oväntat val, men Brian var tydligen imponerad av deras liveframträdanden. Tyvärr fick turnén avbrytas efter bara några spelningar då Brian fick en punkterad lunga och vad jag förstått har han sedan dess aldrig turnerat mer.

Jag tar gärna emot tips på andra Eno plattor som ni anser vara värda att lyssna på. Bry er inte om min lätt avoga inställning till ambient, man kan kanske lära sig att uppskatta det också.

Skivhyllan: Big Star – Radio City (1974)

Jag tvekade länge inför valet att skriva om Radio City i Skivhyllan. Syftet med denna serie var från början att vi Spengo-skribenter gärna får dra fram och belysa ett album från varje år som är en personlig favorit, snarare än en erkänd klassiker. Både bland rockkännare och särskilt bland popkonnässörer är Radio City en skiva med klassikerstatus. Big Stars korta historia i början av 70-talet, kantad av motgångar och tragik, har inlevelsefullt berättats av rockjournalister många gånger förr. Och visst har det i efterhand visat sig att Big Star blivit nästan lika inflytelserika som Velvet Underground i förhållande till hur få plattor som såldes då det begav sig. Men inte desto mindre är Radio City en personlig favorit för mig.

Big Star har varit ständigt närvarande i mitt liv de senaste sexton-sjutton åren. De har varit med på otaliga förfester och även funnits där som sällskap när jag känt mig ensam. Olika låtar figurerat på en lång rad blandkassetter som jag träget brukade sammanställa och ge bort till höger och vänster. Då jag nere i Malmö spelade skivor ute på klubbar körde jag ofta Big Stars musik för att höja stämningen i lokalen eller åtminstone för att förändra den.

När jag och polarna från Österlen var på Roskildefestivalen i början av 90-talet, campade vi i ett gammalt tygtält som det över hela tältduken stod skrivet Big Star på i stora tuschbokstäver. Det var en ära att vara en av de fyra som fick sova i tältet. Att vara Big Star-diggare var vår gemensamma identitet. Det speciella med Big Star var att de kändes samtida och aldrig som ett band ur det förgångna. Möjligen var det något med det dubbelbottnade hos dem som tilltalade oss: ljus – mörker, slarvigt – raffinerat, sprött – yxigt, pop – rock? Kanske var det helt enkelt för att de var bäst?


Låtarna på Radio City bygger på spänningar mellan olika poler. De är ofta intrikata och på samma gång medryckande. Trots komplexiteten finns det ett otroligt flyt i musiken. Produktionen är kraftig och fyllig, men inte utan rymd och luft. Dessutom är soundet opolerat och det får en att tro att Big Star spelat live i studion. Trummisen Jody Stephens spelar med tungt eftertryck. Nästan tjurigt gör han kraftiga markeringar i låtarna. Andy Hummels bas ligger långt fram och knuffar melodierna framför sig. Gitarrerna är överallt och de kan både riva och skimra. Det är ingen tvekan om att själen bakom albumet är Alex Chilton. Precis som hans röst rymmer musiken en frustration som ibland tangerar desperation. Radio City är ett skiva full av himlastormande popmusik framförd med rock 'n' roll-attityd.


Big Star - You Get What You Deserve

Bortåt slutet av skivan kommer den stora klassikern September Gurls. Den tongivande Rickenbacker-gitarren, varmt ringande som en malm, visar att frälsningen är nära. Låten har ensam definierat allt som ryms i begreppet powerpop. Låten är en av hörnstenarna i min musiksmak. Jag har lyssnat på den så mycket, så att den har satt sig i muskelminnet. Troligen kommer den att vara en av de sista låtarna som lämnar kroppen den dagen jag dör.

Skivhyllan: Shirley & Company - Shame, Shame, Shame (1974)

Den segdragna, inte alltid helt lättbegripliga processen att hitta en efterträdare till George W Bush är i full gång. Vad kan då i dessa valtider vara mer passande än ett lp-omslag med en amerikansk president på framsidan? Inte mycket, vågar jag påstå.



Shame, Shame, Shame med sångerskan Shirley Goodman under namnet Shirley & Company var för 33 år sedan en jättehit, en miljonsäljare; av många ansedd som en av de första discohitsen. Naturligtvis kände skivbolaget Vibration Records, ett av många underbolag till All Platinum, lukten av dollar och spelade snabbt in en lp också. Och fort gick det: av plattans elva spår har föga överraskande flera omisskännliga likheter med Shame, Shame, Shame.

För Shirley Goodman var det andra gången hon toppade Billboards R & B-lista. Knappt 20 år tidigare hade en annan må bra-låt med henne, Let The Good Times Roll, också nått toppen, då som ena halvan av New Orleans-duon Shirley and Lee. Så här lät ”the Sweethearts of Rock & Roll” i Now That It’s Over, B-sida till 56-hiten I Feel Good.

boomp3.com

Så trots att Shirley Goodman inte var ovan vid stora framgångar, bör det ha kommit något överraskande att som snart 40-årig kontorist över en natt förvandlas till discodrottning. Inte minst med tanke på att det närmaste hon varit några skivframgångar de senaste 15 åren var att hon sjöng kör på The Rolling Stones dubbelalbum Exile On Main Street.

Den manliga sångaren i Shirley and Company hette Jesus Alvarez, studiomusiker på All Platinum och ersättare för ursprungligen tilltänkte Hank Ballard. Det nykomponerade duon satte Shame, Shame, Shame på första tagningen. I dag ägnar han, under namnet Jason Alvarez, sin tid åt att vara själasörjare i The Love of Jesus Family Church i Orange, New Jersey. Dock kan han inte låta bli att själv greppa mikrofonen ibland, som till exempel i inledande Te Quiero. Tycks allt vara en svängig församling.

För Shirley Goodman avslutades en lika kort som oväntad discokarriär med en sista singel på Vibration 1976. Efter det sjöng hon enbart i kören i The Genesis Missionary Baptist Church hemma i New Orleans. När hon fick stroke 1994 flyttade hon till Los Angeles där Shirley Goodman slutligen avled den 5 juli 2005, 69 år gammal.

Så varför pryder Richard Nixon lp-omslaget till Shame, Shame, Shame? Tja, troligtvis på grund av att plattan är inspelad precis i efterdyningarna av Watergate och Nixons avgång som president den 9 augusti 1974. Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen när All Platinums ledningsgrupp diskuterade omslagets utformning … Den skam som Shirley och Jesus sjunger om har åtminstone föga med politiskt fiffel på elitnivå att göra.

Shame shame shame hey shame on you
If you can’t dance too
I say shame shame shame
Shame shame shame
Shame shame on you
If you can’t dance too

Om Nixon någonsin lärde sig att dansa är oklart. Klart är däremot att jag nyligen, 33 år efter att skivan gavs ut, betalade fem kronor för ett ospelat cut-out-ex i en välgörenhetsaffär på Götgatan. Skamligt billigt, om något.