För länge sedan när jag var 18 hade jag en video om Sabbath med Ozzy jag tyckte mycket om. I början spelades en väldigt kort snutt av demolåten The Rebel som lät väldigt bra, men ovanlig för dem. Det var piano och melodiös sång med det tunga soundet. Jag har inte tänkt på låten förrän nyligen när min mor tog videon med upp till Stockholm, eftersom jag haft en intensiv Sabbathfas i över en månad. Det är främst låtar som Fairies wear boots, Sabbath bloody sabbath, Never say die och The Wizard som spelats, och kicken har varit enorm!
Black Sabbath- The Rebel (Demo 1969)
När jag kollade på videon nyligen blev jag återigen fångad av den bortglömda demolåten, och tänkte att nu bör den väl gå att hitta på internet och bingo! Tydligen skäms de väldigt för The Rebels poppiga sound, och vägrar släppa den officiellt. Det är synd för jag tycker den är riktigt bra, och lyssnar mycket hellre på den, än exempelvis Hand of doom. Sessionen ska ha skett i övergången mellan de olika gruppnamnen Earth och Black Sabbath. Låten skrevs av keyboardisten Norman Haines i ett annat Birmingham-band, Locomotive, och denne spelar också pianot i låten. Black Sabbaths manager Jim Simpson tvingade dem att spela in The Rebel i förhoppning att den skulle generera ett skivkontrakt. Det lyckades också, men den musik som kom att fylla deras första album var långt ifrån demolåtens melodiösitet, och ännu längre från den hippekultur som blommade för fullt i februari 1970, när plattan med det illavarslande omslaget hamnade på skivdiskarna…
I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.
Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.
Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.
I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.
I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.
Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.
Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.
Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:
Agincourt - Fly Away Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie Barclay James Harvest - Barclay James Harvest Bergen White - For Women Only Bill Fay - Bill Fay
Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio Can - Soundtracks Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You Carpenters - Close To You Dion - Sit Down Old Friend
Don Everly - Don Everly Doors - Morrison Hotel Kevin Ayers - Shooting At The Moon Linda Perhacs - Parallelograms Meic Stevens - Outlander
Moody Blues - A Question Of Balance Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire Paul Williams - Someday Man Perry Leopold - Experiment In Metaphysics
Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production Pink Floyd - Atom Heart Mother Pretty Things - Parachute Susan Christie - Paint A Lady Townes Van Zandt - Delta Momma Blues
Äntligen fick jag obegränsad tillgång till MTV när jag flyttade till studentkorridoren på Parentesen i Lund i slutet av augusti 1991. Jag satt för jämnan i den gräsliga TV-soffan intill korridorsköket och såg allt på kabelkanalen med stort M fram till fyratiden på nätterna.
Efter några veckor började en ny video spelas allt mer frekvent för varje dag som gick. Ett band med luggsliten sångare spelade en dyster rocklåt som brakade loss i ett mördarriff i en spöklik idrottshall på en amerikansk high school inför en alltmer extatisk tonårspublik, som under videons gång fick ett allt tydligare subkulturellt stuk, likaså de cheerleaders som efterhand blev mer sexuellt utmanande och visade sig både ha anarkistloggor på brösten och tatuerade armar (detta var då tatueringar fortfarande hade rebellisk laddning, innan alla hade gaddat sig). Jag talar naturligtvis om Smells Like Teen Spirit med Nirvana, ett band som jag tidigare bara hört flyktigt i kultprogrammet Bommen. Jag kunde inte ana att Nirvana skulle nå världsdominans inom ett halvår. Den här musiken hade inte varit kommersiellt gångbar tidigare.
Jag var både med om grungen och stod vid sidan av den. Jag tilltalades särskilt av modestilen som kom med friheten att klä ner sig. Jag bar ofta flanellskjortor i början av 90-talet, men även kraglösa murar- och farfarsskjortor, som utgjorde en blågul variant av grungemodet. Vi såg grungeploitation-filmen Singles på bio med stor behållning. Men musikaliskt sett - förutom Nirvana - lät i stort sett allt med genrebeteckningen kvasipretentiöst, stabbigt och tråkgrabbigt. Jag äger inte ens någon Nirvana-skiva, deras låtar hördes ändå överallt de här åren. Den enda grungerelaterade platta jag har är resultatet av ett anspråkslöst tillfälligt sidoprojekt till Soundgarden.
Basisten Ben Shepherd såg fram emot att turnéerna efter plattan Badmotorfinger äntligen skulle vara över. Han hade en semester att vänta. Under den ville Shepherd passa på att plocka upp tråden igen med sina gamla musikpolare, som han inte spelat med på nära tre år, sedan han blev medlem i Soundgarden. Han längtade verkligen efter att bara lira för skoj skull, utan att folk från något stort skivbolag lade sig i och krävde att det skulle göras videor, promotion, intervjuer och turnéer som förband åt något kasst men framgångsrikt rockband. Ordet grunge stod honom verkligen upp i halsen. Ben bildade gruppen Hater tillsammans med de gamla polarna och trummisen från Soundgarden, Matt Cameron.
Efter att ha repat i ett par dagar i Seattle, var det dags att lämna stan. En skåpbil, en pick-up Cheva och en gammal Volvo var fullpackade med instrument, förstärkare, mikrofoner, inspelningsutrustning, filtar, tio flak öl, stora påsar med högpotent marijana och snacks. De fem i bandet och två tekniker gav sig av inåt landet i delstaten Washington. Efter fem timmars bilfärd kom de till en liten stad uppe i de skogsbeklädda bergen. Staden var dominerad av stora sågverk och snickerifabriker. Mest känd var den lilla hålan för ett mystiskt mordfall på en high school-tjej ett par år tillbaka i tiden. Halvannan kilometer utanför staden hade Shepherd hyrt ett litet hus i skogen denna långweekend.
Hater - Mona Bone Jakon
Grabbarna var lyckliga och hade riggat upp all utrustning. Mörkret föll i de väldiga skogarna. Festen var snart i full gång då det knackade på dörren. Två snygga collegetjejer, Audrey och Donna, frågade om de fick komma in. De hade kommit hem över lovet och hade genast överväldigats av den leda, som i regel brukade slå över i självdestruktiv småstadsfrustration. Tjejerna hade snart fått upp vittringen på rockstjärnor och droger, sånt hade de ett sjätte sinne för. I ett träd vid huset hoade en uggla. På behörigt avstånd från huset strök demonen Bob omkring i skogen, rädd att komma närmare, eftersom han kände en övermäktig kraft.
Hater - Tot Finder
En knapp halvtimme lång skiva blev resultatet av denna tripp. Skivan känns som en anspråkslös hyllning till musiken som formade killarna i Hater, ett tvärsnitt genom deras skivsamlingar: The Stooges, Johnny Cash, cow punk, Black Sabbath, psykedelia, Cat Stevens, Black Flag och annan amerikansk punk. Över hela skivan vilar en skön klacksparksattityd. Det är partaj. Jag skulle inte bara kalla framförandet för avspänt, utan snarare påtänt och zonkat. Avslutningvis vill jag illustrera det hela med en bagatell som Blistered, som är så långt från band som Alice In Chains och Pearl Jam man kan komma.
Året 1970 nåddes världen av nyheten att The Beatles skulle upplösas. Utarmad på peace, love and understanding dansade hippiekulturen sin sista sommar och ungdomarna ledsnade på psykedelia. Ordet groovy blev passé. Populärmusiken skulle nu antingen vara heavy, funky, rotbundet jordnära eller akustiskt spröd. Låtarna fick sträcka ut sig och instrumenten fick bära iväg på äventyr. Tvärflöjten var het. Detta var året då sextiotalspopen tynade bort. Men det fanns de som vägrade ta av kråsskjortorna trots att ett nytt decennium hade kommit.
The Fox från Brighton gjorde bara ett album - som med sin melodiösa psychpop skrek 1968 - men som alldeles försent kom två år senare. Skivan For Fox Sake är i mitt tycke ett pärlband av fina låtar, som i stort sett bara är förstatagningar, inspelade live i studion under en inspirerad adrenalinrusig dag.
I Uppsala på Far Out Records (som jag besökte nästan dagligen) var For Fox Sake ett internt skämt bland de som jobbade i affären. Under skivbörsens hela existens under 90-talet hängde den här skivan med i sortimentet och ingen lyckades ens med övertalning att sälja den, även om den till slut bara kostade 10 spänn. Ofattbart!
The Fox - Birthday Card
En av skivans höjdpunkter är Birthday Card som är ett stycke moloken och elegant barockpop kryddad med ett intimt växelspel mellan en snyggt Hendrix-färgad elgitarr och en sirlig hammondorgel. Rätt mycket påminde The Fox faktiskt om ett sent Spencer Davis Group (efter att Steve Winwood hade hoppat av) och Procul Harum. Man hör i vissa låtar också att gruppens medlemmar hade modsrötter och hade tidigare lirat i diverse sydengelska rhythm & blues-combon [läs mer om The Fox i en intervju med gitarristen Steve Brayne].
När skivan väl kommit ut tappade The Fox management snabbt intresset för gruppen, eftersom de också fått ett nytt band i sitt stall, nämligen Black Sabbath, som 1970 knockade rockvärlden med sin blytunga heavy metal. Samtidigt imploderade The Fox och den musik de spelade.
