1988

En fredagskväll för snart två veckor sedan samlades sju nördar, varav fem är Spengo-skribenter, hemma hos mig till ännu en skivspisarafton. Temat var det något glömda året 1988. Alla hade med sig skivor från detta år, förutom alesorter från småbryggerier (typiskt småbarnspappor i 40-årsåldern). Dessutom kånkade några på gamla skolkataloger och framför allt tidskrifter som ringade in tidsandan - Slitz, Sound Affects, Magazin April, Pox, Bucketfull Of Brains, Spin och Q. En finstämd klassiker som Excelsior av LOB åkte också fram.

Jag hade haft minnet av 1988 som ett rätt beigt musikår. Pop- och rockvärlden verkade stå avvaktande still i väntan på något nytt. Många band hade börjat ge ut album i tvåårsintervall och verkade i många fall hoppa över detta år. Produktionen var clean med gateade trummor, bas och sång långt fram och dimmor av gitarrer och syntsjok längre bak. Gammal analog studioutrustning hade fyllt containrar utanför studiorna tidigare på 80-talet och den digitala eran stod i sitt flor. Eller var det så illa?

Jag inledde kvällen med en introtävling med hits. Stämningen höjdes genast. Detta var året då den engelska klubbmusiken erövrade topplistorna, den självlysande neonfärgade ravekulturen föddes och gav upp ett glatt acid. Klubbarna på Ibiza kokade av extas. Coldcut och Bomb The Bass pumpade ut livsbejakande house för dansgolven, ibland hiphop-inspirerad. Stock, Aitken & Waterman fortsatte dränka oss i danspop. Ta en sådan house-låt som Good Life med Inner City och förundras över hur fräsch den fortfarande låter. Medan Amerika fortfarande diggade REO Speedwagon och sådant, härskade engelsmännen över topplistorna, och 80-talet var rätt mycket deras. Här kommer 20 fina hits (klicka på dem också se videorna):

S'Express - Theme From S'Express
Yazz & The Plastic Population - The Only Way Is Up
Salt 'n' Pepa - Push It
Neneh Cherry - Buffalo Stance
Inner City - Good Life
Pet Shop Boys - Left To My Own Devices
Erasure - Ship Of Fools
Terence Trent D'Arby - Sign Your Name
Fine Young Cannibals - She Drives Me Crazy
Trance Dance - You're Gonna Get It
Roxette - Dressed For Success
Transvision Vamp - I Want Your Love
The Primitives - Crash
The Proclaimers - (I'm Gonna Be) 500 Miles
Tanita Tikaram - Twist In My Sobriety
Tracy Chapman - Fast Car
Crowded House - Better Be Home Soon
Aswad - Don't Turn Around
Womack & Womack - Teardrops
Sam Brown - Stop

Ofta hade musiken ett upplyftande och optimistiskt driv. Var det på grund av avspänningen mellan supermakterna efter Gorbatjovs glasnost och perestrojka? Reflekterade musiken den glädjerusiga yuppie-eran med dess blomstrande högkonjunktur, visserligen byggd på lösan sand?

Nördfesten fick en jävla fart. Det blev ganska mycket gitarrskrammel.

När Crash med The Primitives gick upp på Trackslistan förstod jag hur mycket jag hade längtat efter gitarrer i popmusik, gitarrer som jinglade och janglade eller som helt enkelt briserade i högtalarna. Undergroundmusiken hade sällsynt nog borrat sig upp till ytan. Jag suktade som sjuttonåring efter mer. Det rörde på sig bland pop- och rockmusiken på de oberoende skivbolagen bortom hitlistorna. Nu sköt de groddar upp ur myllan, som under 90-talet skulle frodas som indie, alternative rock och grunge. Jag ger er några fina exempel:


Cheepskates - Someday


The House Of Love - Christine


Pixies - Broken Face


Dinosaur Jr. - Let It Ride


The Godfathers - Cause I Said So

Sedan for några av småbarnspapporna hem, eftersom de fruktade följderna av att festa för länge. Några av oss orkade fortfarande hålla ögonen öppna och gick ut på krogen. Alla hade fått en ny positiv syn på musikåret 1988.

Roten till det goda

Valet av motiv när man bloggar kan som bekant variera. Man kan älska eller hata något, eller bara vilja missionera eller debattera. Men det kan ibland vara riktigt givande att blogga om saker som kanske inte ligger en så varmt om hjärtat. Något som inte passar in i ens profil, något som man kanske inte ens vill stå för.

Jag talar här inte om guilty pleasures – en på alla sätt trevlig företeelse – utan snarare handlar det om… ja, vadå?

Jag måste kanske bli mer konkret: i flera veckor har jag nämligen funderat på att skriva några rader om låten Fisherman’s Blues med The Waterboys. Men varför i hela friden ska jag ägna tid och energi och formuleringar och spaltcentimetrar åt just The Waterboys?

Det finns åtminstone, säg, hundrafemtio-tvåhundra artister som jag är mer intresserad av, som jag hellre skulle skriva ett inlägg om. För The Waterboys är inte viktiga i min värld. Jag har inte den minsta lust att lyssna på dem eller ens äga någon av deras skivor. Har de inte till och med saxofon i en massa låtar? Usch och tvi!


The Waterboys - Fisherman's Blues (1988)

Närmar man sig sedan beståndsdelarna i just den här låten så blir det än mer förvånande. Mike Scotts röst är alldeles för raspig för min smak. Hans texter är jag fullkomligt likgiltig inför. Arrangemanget är rakt igenom odynamiskt och ospännande. Trumspelet är stelt och närmast irriterande stabbigt. Inspiration från irländsk folkmusik... Nä, det här är faktiskt precis sådan musik som jag inte borde gilla.

Trots allt detta så får jag gåshud varje gång jag hör den här låten. Den där fiolen är bara så himla vacker. Och de där gudomliga mandolinerna fullständigt knockar mig. Jag ryser och blir glad på samma gång. Kan det vara detta ogripbara som är själva roten i rotmusik?

Skivhyllan: The Creeps - Now Dig This (1988)

När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.

Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.

Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.

Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.

boomp3.com

Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.

Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.

boomp3.com

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com

Skivhyllan 1988 Would-Be-Goods - The camera loves me

Idag plockar vi fram en skiva som mycket väl skulle platsat i Magnus inlägg om kvinnor och pop. Would-be-goods var från början nämligen i stort sett Jessica Griffins egna projekt. En skön tillbakalutad platta som passar väl så här i vårens första trevande försök. Cocktailpop är det kanske, eller helt enkel mjuk välarrangerad pop som om den släppts 20 år tidigare skulle sorteras under softrock . Spåret till sextiotalet förstärks ytterliggare av att plattans producent är Keith West. Keith som förutom en egen karriär frontade Tomorrow, vars självbetitlade platta är en av sextiotalets bästa men också mest underskattade.


Utgiven av Mike Always på él records, ligger musiken i linje med den ”övermesiga” pop som skivbolaget, liksom Sarah records, hade en förkärlek till. Men enligt min mening så skiljer sig Would-be-goods från resten av bolagets band på två punkter. Dels har Jessica en förmåga att skriva klassiskt genuina popmelodier. Tre minuters drömvärldar, vardagsskönhet och framförallt ringlande melodier som fastnar. Något som jag alltför ofta saknar när jag lyssnat på bolagskollegorna, eller band inom genren som man valt att kalla twee. Det är lite mormors lilla kråka över melodierna, än slank han hit och än slank han dit, men detta ekipage håller sig ändå elegant på vägen. Det andra är att musikerna verkar vara en nivå skickligare, utan att för den sakens skull hamna i någon sorts perfektionsträsk. Förklaringen ligger i att Jessica kompas av The Monochrome Set, som var ett av den knyckiga popens förgrundsband i slutet av sjuttio- och under åttiotalet. Här är ett exempel på medryckande pop när den är som bäst.

boomp3.com

Jessicas röst är cool och lite avvärjande, vilket är passande för denna slags pop. Hade den varit mer sensuell och lockande skulle mystiken brytas. Man får intrycket av att förutsättningen för att få vara med är att allt sker på hennes villkor, och om man inte sköter sina kort väl så är man inte mer värd än trasan som man torkar upp de utspillda drinkarna med.

Allt som allt en utmärkt platta att lägga på tallriken varma vårdagar som den här och jag rekommenderar den varmt till alla som någon gång drömt sig bort med hjälp av den softare sortens pop.