När alla annan musik blir överflödig

Ibland vid musiklyssnande kan jag få en tanke på att jag inte behöver någon annan musik eller möjligen genrer än den jag hör på just nu. Det jag hör upprymmer mig totalt och all annan musik känns futtig, tidsslösande och meningslös. Vilket är en härlig känsla, för det innebär att musiken betyder mycket, vilket jag vill att den skall göra. Men det är också frusterande att inse att skivhyllan är full med annan musik som inte ger en samma känsla. Ögonblicket går dock över och snart är man igång igen och söker i samlingen efter nästa låt eller skiva som kan ge en liknande upplevelse.

The Faces spelar Borstal Boys live 1973

Senast idag hade jag denna känsla när jag lyssnade på The Faces Oh La La(1973), deras fjärde och sista album. Ett album som är okej utan att glänsa, vilket gäller hela deras produktion. Men sist på första sidan, jag pratar LP, ligger Borstal Boys. En låt som tidigare inte fäst sig nämnvärt i mitt medvetande men idag satt den mitt på hakan. När jag hörde den bestämde jag mig för att framöver är det endast ölmarinerad, lättfotad rock´n roll som skall nå mina trumhinnor allt annat är bara pajaskonster.

The Faces kan väl kallas en supergrupp, vars ursprung är The Small Faces. När Steve Marriott, frontman tillsammans med Ronnie Lane, lämnade The Small Faces 1969 togs Rod Stewart och Ron Wood in i bandet. Kursen lades också om till en mer rotbaserad musik med mer influenser från blues, rock 'n' roll och folk, tyvärr tycker jag nog att gruppen fungerar bättre i teorin än i praktiken. Jag kan sakna gruppkänslan en del, vilket var en oerhörd styrka med Small Faces, med det kanske beror på att en del av gruppmedlemmarna hade tankarna på annat håll. Rod var ju exempelvis redan igång med sin framgångsrika solokarriär och säga vad man vill om den, men få vita sångar kan stå upp mot hans sånginsatser några år innan och efter 1970. Rons soloutflykt i liveklippet som känns lite kantigt och osammanhängande med resten av låten kanske också är ett tecken på det.

Klippet kommer från sista Faceskonserten som Ronnie Lane gjorde, Edmonton Sundown 4 juni 1973. Han fortsatte sedan med underbara underskattade Ronnie Lane & Slim Chance som plöjde än mer i folkfåran. Ron Wood spelar som bekant i Rolling Stones och trummisen Kenny Jones ersatte Keith Moon i The Who efter Keiths död 1978.

Eftersom liveklippet inte riktigt återger låtens täta sväng, men det var för fräcka bilder för att undanhålla er, så ligger här nedanför också albumversionen av Borstal Boys, dagens låt 15 mars 2010.

Ronnie Lane-special!

Jag upptäckte Ronnie Lanes solokarriär för drygt tio år sedan när jag bytte till mig singelsamlingen Kuschty Rye: The Singles 1973-1980 mot överskattade The Flaming Lips upphaussade album The Soft Bulletin, som för mig var ett sista misslyckat försök att hänga med i samtiden. Jag fann direkt att Ronnies musik passade min smak och mitt kynne perfekt.

Ingen gjorde musik som är så löst och ledigt som Ronnie Lane. Han skapade sin helt egna blandning av engelsk och irländsk folkton, music hall, gammal rock 'n' roll och countrymusik (man kan göra en jämförelse med The Band som ändå är något annat). Soundet var mjukt, vänligt och gammaldags med övervägande akustiska instrument och Ronnies något bräckliga röst. Han och kompbandet Slim Chance fick allt att låta glädjerusigt och lite sentimentalt, som om det var dagen före julafton.

Efter de fantastiska äventyren i The Small Faces och The Faces fortsatte Ronnie, själv i förgrunden, eskapaderna med sitt föränderliga band Slim Chance under åren i mitten av 70-talet. Han började leva som en vagabond och turnerade med bandet som en del i en kringresande cirkus med tält och vagnar, clowner, djurkonster och utropare - någon som gav Ronnie Lane skulder som förföljde honom livet ut. Det gjorde även den fruktansvärda sjukdomen multipel skleros (MS) i nästan 20 år, som långsamt bröt ner honom. Kvar finns hans organiska, anspråkslösa och muntra musik på några mycket fina album, singlar och ett par klipp på YouTube.


Ronnie Lane & Slim Chance - The Poacher (live i TV-programmet Supersonic 1976)


Ronnie Lane & Slim Chance - Done This One Before (live för BBC 1974)


Ronnie Lane & Slim Chance - What Went Down That Night With You (live på TV-programmet "45" 1974)

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 3

Skulle du komma hem till lägenheten och spela exempelvis No Sleep ’Til Hammersmith med Motörhead på manlig ljudvolym från högtalarna för att få igång blodcirkulationen och känna att du lever, efter att ha trängts på buss och tunnelbana i en timme på väg hem från en lång dag på jobbet? Skulle du verkligen vilja göra det när din sambo (som varken har någon bakgrund inom hårdrocken eller punken) håglöst står och steker fiskpinnar och barnen ligger på vardagsrumsgolvet och drar mekaniskt i sina BRIO-tåg, trötta och gnälliga efter en intensiv dag på dagis? Nej, det skulle nästan vara som att köra över resten av familjen med stridsvagn. Det skulle vara som att visa en barnförbjuden våldsam film för ungarna på DVDn, bara för att jag själv gärna vill se den. Hur min musiksmak har utvecklats har i mångt och mycket handlat om anpassning.

Inget aggressivt, tungt, skitigt, speedat, nervigt, skevt, monotont eller väldigt diskant känns lyckat att spela på stereon i en liten lägenhet hos en prövad småbarnsfamilj som vår. Det får jag spara till att lyssna på i hörlurarna när jag jobbpendlar, för jag är aldrig ensam hemma. För visst kan det vara förlösande att köra The Stooges Funhouse i morgonrusningen någon gång ibland. Men när stämningen hänger i en skör tråd hemma gäller det snarare att sträva efter sinnesro, om jag nu tvunget vill spela en skiva.

Och det är just där det mjuka 70-talet passar perfekt med sin mjukt inbäddade, fylliga och organiska ljudbild. Den lätt vemodiga stämningen är här behaglig, då musiken är mättad av melodier och harmonier. Den här musiken ger mig så mycket som möjligt och stör samtidigt omgivningen minimalt.


Clifford T Ward - Wherewithal (1973)

Min sambo tyckte verkligen att Wherewithal var en fin låt, men hon hörde lite fel och undrade varför Clifford T Ward i första raden sjöng:

I wish I had to wear a thong
To attract your attention

Wherewithal är mjuk Paul McCartney-influerad singer/songwriter-pop i dess mest engelska form. I övrigt var det förträffliga albumet Home Thoughts från 1973 till brädden fyllt av små berättelser om det lilla livet. Musiken var stillsam, pastoral och ibland beläst. Engelskläraren från den lilla byn Stourport utanför Birmingham, Clifford T Ward, bangade inte för att posera med frun, barnen och terriern i en rad bilder på uppslaget. I England fick han en stor hit med Gaye och albumet sålde också bra. Ovillig till att turnera och ge intervjuer, gled Clifford T Ward långsamt in i glömskans dimma igen. Detta att ha med barn och familj på skivomslagen var inte ovanligt då, men skulle vara otänkbart idag.


The Shadows hade varit det tongivande bandet i instrumentalrocken som dominerade populärmusiken i början av 60-talet, åren före The Beatles och The British Invasion. Deras hit Apache är en odödlig klassiker. År 1968 var gruppen emellertid helt passé och The Shadows lades på is.


Ett par år senare dök de två ledande Shadows-medlemmarna Hank Marvin och Bruce Welch upp igen tillsammans med australiensaren John Farrar (senare mest känd som superstjärnan Olivia Newton Johns producent och låtskrivare). Marvin, Welch & Farrar gjorde en akustiskt präglad poprock som var rik på stämsångsharmonier och hade ibland inslag av engelsk folk. Detta var ungefär den raka motsatsen till det som The Shadows gjort sig kända för tidigare. Trion gav ut två njutbara plattor i tät följd år 1971, Marvin, Welch and Farrar och Second Opinion. Musikaliskt knöt Marvin, Welch & Farrar an till en rad andra grupper som var kända för sin stämsång - Crosby, Stills & Nash, The Hollies, Bee Gees, The Beach Boys och inte minst The Beatles.


Marvin & Farrar - Music Makes My Day (1973)

I samband med en personlig kris hoppade Bruce Welch av och de andra två fortsatte ett litet tag själva innan The Shadows återförenades. Albumet Hank Marvin & John Farrar från 1973 är ett helgjutet album från det mjuka 70-talet. Det är därifrån jag har lyft undersköna Music Makes My Day, som har ett närmast sagoaktigt skimmer över sig.

Den skotska duon Gallagher & Lyle var begåvade spelemän som inte bara använde sig av akustiska gitarrer utan också av mandoliner, dobros, banjos, dragspel och munspel. På deras första plattor spelade de folkpop som var lantligt rustik och som samtidigt hade ett lätt anslag. De hade redan börjat utveckla sitt sound som medlemmar i gruppen McGuinness Flint på ett par av deras fina skivor vid 70-talets början. Parallellt med deras egna karriär som duo gick Benny Gallagher och Graham Lyle också med i Ronnie Lanes kompband Slim Chance och medverkade på hans första soloskivor. Tillsammans lät de som om de hade jord mellan tårna [titta och lyssna].


Gallagher & Lyle - David, Charlie and Ian (1972)

David, Charlie and Ian är ett hjärtskärande vackert ögonblick från den första skivan Benny Gallagher & Graham Lyle som kom ut 1972. Här släcker de ned allt runtomkring. I mörkret sitter de tätt tillsammans och spelar denna anspråkslösa visa. Och hemma i lägenheten känns det vilsamt och tryggt.

Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)

Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.

Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.

Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.

Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.



Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.

Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.