Only General I'd Follow

När Chrille nu ändå kom igång passar jag på att hedra en av de andra nyligen bortgångna rösterna. Texten är ursprungligen från Herr Alarik och publicerades först 16 oktober. För att ni ska få något nytt har jag lagt till en sväng lämpliga låtar på slutet från YouTube och sen kan vi ju bara hoppas att Jonken totar ihop något om Gregory Isaacs också och ger er den där Spotifylänken. General Johnson, Gregory Isaacs och Reg King på bara några dagar. Om jag hade varit troende skulle jag antagit att herren söker förstärkning i himlakören. Och leta reda på Reg Kings soloplatta från 1971 som Circle Records återutgav på cd för en fem år sedan. Den kan vara lite svår att komma in i men just nu när jag lyssnar på den känns det väldigt värt det.

--------------------

Vi hade just slagit oss ned på Dovas igår efter ett alltmer sällan förekommande skivvarv (The Faith Brothers – A Human Sound för tio kronor!) i begagnataffärerna i Vasastan. Billig öl stod på bordet när PerB droppade bomben han läst om på Lokkos blogg. Generalen är död. General Johnson. Rösten från The Showmen och framför allt Chairmen of the Board. En av pennorna bakom hits som Honey Cones Stick Up och Want Ads. Mannen bakom en av de i mitt tycke mest underskattade skivorna någonsin med den självbetitlade plattan på Arista 1976. Han som försökte hålla en ursprunglig souls låga fladdrande med sin Beach Music, av varierande kvalitet, på skivor och shag parties borta i Carolina. Gud ska veta att jag hade velat vallfärda. Hur mycket jag verkligen har velat vallfärda.



Om jag kunde mäta hur många gånger olika skivor i min samling spelats skulle en HDH/Demon-singel från 1984 med två återutgivna låtar hamna väldigt högt i statistiken. På den ena sidan hittar ni Give me just a little more time och på den andra Working on a building of love. De är en perfekt start om ni inte redan bekantat er med mannens musik och ni hittar dem på The only General I'd follow. Vi dansade som tossiga till den senare av de där låtarna här hemma så sent som i veckan och innan dess förra helgen. Vi kommer att fortsätta att göra det. Jag har inte varit så tagen av att en soulröst tystnat sen Levi lämnade oss, och då vet ni ju hur många av de stora som försvunnit sedan dess, senast Solomon Burke helt nyligen. Men det var verkligen något speciellt med General Johnson. Jag hoppas innerligt att han är på väg till ett bättre ställe.

-------------------

Peppad på Peps

Jag har aldrig direkt lyssnat på Peps Persson, även om jag har haft honom rakt under snudan [skånska för näsan] i hela mitt liv. Han har blivit folkkär och är dessutom en landsman som inte värjer för att sjunga på redig bred skånska. Men jag alltid känt mig främmande inför två saker - progg och reggae - det har helt enkelt inte ingått i min uppfostran. Som barn var jag närmast rädd för den här typen av skäggiga gubbar med runda glasögon, som man uppfattade som gamla då de var i trettioårsåldern, till exempel när de dök upp i Tommy Körbergs progganstrukna musikprogram för barn, Kika digga ding (se signaturen) där jag minns att i alla fall Folk & Rackare och Hoola Bandoola Band var med.

Däremot har respekten för Peps som låtskrivare och sångare växt med åren, men alltid på distans. Häromveckan fick jag för mig att på Spotify lyssna in mig lite bortom standardlåtarna på hans repertoar. Jag tänkte att albumet Spår från 1978 rent tidsmässigt kunde vara ett bra ställe att börja på. Omedelbart blev jag tvungen att gå ner för räkning.


Peps Blodsband - Maskin nr. 2 (1978)

Peps stiger ut ur ganjadimmorna och tar dig ner till plastfabriken. Knivskarp och förbannad är han. Det är smart kritik mot konsumtionssamhället och kapitalismen, men inte tillbakalutat som i Hög standard. Fortfarande rykande aktuellt! Jag får faktiskt lust att lyssna mer på reggae, om än på modersmålet.

Det höll på att gå illa...

Rätt ofta kastar jag kritiska blickar på min cd-samling och undrar om jag verkligen behöver behålla vissa skivor. Jag vägrar tillhöra de som tycker att "en köpt skiva är en köpt skiva och just den här skivan säger något om just mig (och just den här perioden i mitt liv) och därför måste jag behålla just den här skivan i evighet". Nej, är skivan kass så måste den bort, eller hur? Sådana här utrensningsaktioner kan vara ödesdigra, jag vet, men det hör liksom till spelets regler.

Häromdagen ifrågasatte jag hursomhelst starkt att jag hittade 6 st cd:s med Serge Gainsbourg i hyllorna: två snarlika samlingar och fyra originalalbum. Det är väl ändå på tok för många, tänkte jag. Och inte lyssnar jag så förtvivlat mycket på karln egentligen, även om jag tycker att han är en rätt cool figur (på sitt sätt). Nej, här krävdes hårda nypor och ett kritiskt tänkande! Men se jag fick ge mig. Efter en noggrann research kom jag fram till att jag endast kan göra mig av med en av samlingarna. Återstår alltså 5 st Gainsbourg-cd:s i samlingen. Och då är jag ändå rätt nöjd.

En skiva som låg i farozonen heter Aux Armes Et Caetera och släpptes så sent som 1979. Här gjorde Gainsbourg det märkliga valet att åka till Kingston, Jamaica för att spela in ett reggae-album på franska. Musikerna han skrapade ihop var inga mindre än Sly Dunbar, Robbie Shakespeare, Ansel Collins m fl, samt Bob Marleys bakgrundskör The I Threes. Det funkar ju faktiskt. Det är en ganska tät, rökig skiva vars idé oväntat nog bär hela vägen. Och bara för att jag inte lyssnat på den på ganska länge, så höll den på att bli utdömd och utröstad. Hör här "Des Laids Des Laids":

boomp3.com

The Cool Ruler

Oj, det här inlägget har varit a long time coming. Nu när både M och M har "tjatat på mig" är det väl äntligen dags. Varför har det tagit så lång tid? Jag vet inte. Kanske är ämnet mig så kärt att jag inte hittat rätt ingång. Kanske har jag bara varit lat. Det är troligtvis en combo av båda anledningarna.

Jamaika är en liten ö med mycket talang. Den talangen stavas inte bara till Bob Marley även om han är den klarast lysande stjärnan på reggae-himlen. Men i skuggan av Den Store finns hundratals andra fenomenala artister. En av mina stora reggae-favoriter är då förstås Gregory Isaacs, The Cool Ruler, Mr Isaacs.

Gregroy Isaacs har likt många andra reggae-snubbar (det är mest snubbar i den jamaikanska musikbranschen) varit enormt produktiv. En sökning på Allmusicguide visar på en nästan oändlig rad utgåvor, såväl "originalplattor" som samlingar. Fram till mitten/slutet 80-talet gjorde Gregory Isaacs lite fel. De flesta skivor som jag har hört från den perioden håller hög klass. Därefter gick Gregory Isaacs in i ett ganska tungt kokainmissbruk, vilket gjorde musiken lidande. Rösten fick också ta en del stryk.

Det är ju förstås bara tragiskt då Gregory Isaacs ÄR rösten. Gregory Isaacs låter nästan nochalant när han levererar sina låtar men han har, likt min andra stora sångarfavoriter Sinatra och Elvis Presley, en förmåga att gjuta in känsla i varje stavelse i sina texter. Gregory Isaacs har en trängtande ton i sin röst som får ner mig på knä varje gång.

Den låt som fick mig att fastna för Gregory Isaacs och att inse styrkan i hans röst är en cover på Tyrone Davis´ Can I Change My Mind.

Tillsammans med toastaren Trinity kramar Gregory Isaacs ut varje uns av känsla i låten. Can I Change My Mind finns med på det omistliga samlingen My Number One . My number One är en bra start för den Isaacs-intresserade.

En klassiker i Gregory Isaacs-katalogen är ju annars Night Nurse. Den SKA banne mig finnas i alla musikintresserades hylla! I titellåten croonar Gregory Isaacs om att han har feber och den ende som kan cure the fever är nattsköterskan. Låten är lika delar tacky som charmig. Som helhet är Night Nurse en av Gregory Isaacs bästa låtar och resten av skivan håller också väldigt hög klass.

Ska man sedan fortsätta att botanisera i Gregory Isaacs tycker jag att man också bör ha dancehall-rökaren Red Roses For Gregory. Red Roses For Gregory är Gregory Isaacs definitiva inträde i det moderna soundet inom reggaen. I slutet av 70-talet och början på 80-talet skedde en musikalisk revolution på den lilla västindiska ön.

Producenterna på ön hade så sakta börjat upptäcka den digitala tekniken, en teknik som var lätt att hantera men också väldigt billig i jämförelse med att hålla ett husband. Eftersom cash is king på Jamaika, där det i första hand handlar om att kränga skivor till massorna, blev musikindustrin digitaliserad blixtsnabbt.

Det hade ju i och för sig inte betytt någonting om inte massorna hade köpt skivorna. Men det gjorde dom. Det nya digitala, hårda soundet passade det hårdnade klimatet i samhället.

Red Roses For Gregory presenterar en Isaacs i toppform och hans ljusa stämma står i fin kontrast till de hårda beatsen i produktionen. Det mjuka och det hårda finns även med textmässigt, där den rootsiga Rumours står sida vid sida med det softa titelspåret.

Ja, jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och skriva om Gregory Isaacs men det får räcka här, med de här tre fina skivorna. Lycka till med lyssningen!

Eller förresten! Jag avslutar med ett klipp på Gregory live också. Jag visste inte förrän helt nyligen att Gregory Isaacs var en sådan publikdomptör. Kolla in det här från Brixton Academy 1984. Jag ber om ursäkt för den usla kvalitén på klippet men kolla in sviden.

Jamaica soul

The wailers-It hurts to be alone
Öppna filen genom att höger klicka och öppna i nytt fönster så kan ni lyssna och läsa samtidigt

Spengoslumpen gjorde att Bob Marley fick husera i två poster efter varandra. Men jag och Martin har nog ganska olika syn på honom vad jag kan utläsa av hans tidigare inlägg. För mig är Bob Marley en stadiumrockare, och det beror på den uttjatade No woman no cry. Hur bra den låten än må vara så kommer jag aldrig förbi mellanstadie tiden då en del klasskamrater gapskrek denna refräng rasterna igenom. Jag har genom åren försökt lyssna på hans plattor men de når inte fram, men jag tror nog att jag skall ge åtminstone de tidigare alsterna ännu en chans. Men nu är ju Bob inte huvudanledningen till detta inlägg.

De obeskrivbara hjärtknipande soulballaderna kommer till en när man minst anar det. Men det krävs att porten till ens innersta känslor är öppen annars är risken stor att den går en förbi. Min senaste upplevelse är The Wailers It hurts to be alone. En låt som funnits i min skivsamling i mer än 10 år och ändå dröjde det till i torsdags i förra vecka innan jag tappade andan av den.



Min enda Bob Marley platta är en dubbel samling med Yhe Wailers tidiga material The birth of a legend. Köpt av Zetterberg i Lund, hans legendariska sticker, Visuellt granskad-ej genomlyssnad, sitter kvar på plattan. Jag ville ha låten Simmer down, som jag har för mig var signatur till Kristian Luuks ZTV program Knesset. I övrigt består plattan av en salig blandning ska, rocksteady, soul och en hel del låtar som jag kategoriserar som soulballader, däribland It hurts to be alone. Anledningen till att den tidigare gått mig förbi är säkert att jag inte förväntat mig dessa lugnare låtar utan mina öron var ute efter ska. Det var ju så att inkörsporten till Jamaica gick via England och Clash, Madness och Specials. Nu är man äldre och älskar fortfarande ska men är också mottaglig för resten.

Sångare och låtskrivare är Junior Brathwaite, en medlem som lämnade gruppen 1964 och flyttade till Chicago för att studera medicin. Hans röst är ljus, nästan flicklik och det ger en härlig spänning mellan text och röst. Coxone Dodd har sagt att Junior var den bästa sångaren i bandet. Bob Marley jämförde sånginsatsen med Jackson 5. Produktionen av Coxone Dodd är öppen, lyssna tex på pianot som dyker upp då och då. Men bäst av allt är det härligt avslappnande gitarrspelet. Så skall strängar hanteras, inget komplicerat spel men så skönt självsvängande.

Junior återvände under 80-talet till jamaica och spelade lite grann med resterande Wailers. Under 90-talet försökte han på sig en solokarriär, men släppte ingen platta. Han dog 50 år gammal i juni 1999.

Concrete Jungle gånger tre

Jag har just gått ned mig fullständigt i den jamaicanska versionen av Bob Marley & The Wailers Catch a fire och eftersom jag dessutom snart ska flytta till ett hus av betong får ni inte en, inte två utan tre versioner av Concrete Jungle. Vissa dagar saknar jag ord för hur bra Bob Marley var. Vi kollar klippen istället.

Sommarloj

Det verkar ju vara total sommarkoma här på Spengo men en post i veckan känns verkligen som ett minimum så jag offrar mig och drar ett par favoriter till från YouTube. Shit vad cool Gregory Isaacs är.



För att inte tala om Prince Buster.