Popens magi del 1 - Skönheten

En fantastisk poplåt kan i all sin enkelhet vara det absolut bästa som finns. Och jag har efter månader av funderande kommit fram till att popens magi inte går att förklara i ett enda inlägg. Själva begreppet pop är för brett och mångfacetterat för att famna, så jag får dela upp mina resonemang i flera delar med olika teman.

Det centrala i en poplåt är självfallet melodin, som backas upp av harmonier och sound. Men vi får inte glömma ramarna, själva popformeln, som melodin kan röra sig inom med närmast oändlig variation, men också med nödvändig upprepning. Här finns detaljer som bjuder in eller rättare sagt hooks som fängslar. Det går kanske aldrig att göra sig fri från melodin igen. Vi talar om musik försedd med hullingar och jag hävdar att detta är den starkaste kulturyttring som existerar.

Jag är svag för skönhet, det spröda och graciösa. Även det vardagliga och banala får ett slags skimmer kring sig. Skulle jag försöka visualisera popens magi, så skulle jag likna den vid ett prisma genom vilket världen ser vackrare ut. Vem behöver inte det i vårt cyniska samhälle? Den här musiken utger sig aldrig för att visa världen som den är. Popen handlar alltid om eskapism. Den rör sig i känslornas universum, den kittlar fantasin och ger associationer. Ur det gråa framträder alla färger bredvid varandra tydligt som i ett spektrum.


En låt som sammanfattar mina resonemang, inte bara musikaliskt utan även i sin text, är The West Coast Pop Art Experimental Bands kristallklara Transparent Day:

boomp3.com

Även om grabbarna i det här popbandet kom från det somriga Los Angeles, frammanar låten alltid känslan av en kall vinterdag med hög klar isblå himmel och ett nästan outhärdligt ljus från den reflekterande vita snön. Kanske beror det på att jag hörde Transparent Day första gången en vintrig februaridag.

boomp3.com

En aprilsöndag för många år sedan drabbades våren av ett rejäl bakslag. Det gick inte att se hagarna och åkrarna i Raskarum utanför fönstret för alla stora tunga snöflingor. Samtidigt spelade min polare det nyazeeländska popbandet The Chills för mig och låten Rolling Moon från singelsamlingen Kaleidoscope World. Förhållandena var idealiska för att jag skulle drabbas av denna låt. Den spritter för evigt av liv och ungdomlig glädje. Jag tänker mig alltid ett gäng ystra riddare som drar ut på sagoäventyr över de böljande vårgröna bergen på Sydön.

boomp3.com

Men i walesiska Gorky's Zygotic Myncis undersköna Stood On Gold övergår en oförglömlig sommar omärkligt i höst. Hela plattan How I Long To Feel That Summer In My Heart präglas av den stämningen. En intensiv men flyktig romans stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare.

Time of the Season

Finns det särskild säsongsmusik? Den frågan är inte helt okontroversiell. Jag fick mig en släng av sleven när jag i något sammanhang skrev att jag tyckte reggae hörde våren och sommaren till. Det var i och för sig en riktigt klumpig formulering av mig. Jag lyssnar ju på reggae året runt. Men just då var det väl någon skiva, kanske The Gaylads sköna rock steady, som kändes lite extra speciell den där tidiga vårdagen. Jag fick hur som helst äta upp mina ord. Min belackare hävdade något om att"ja, det är väl konstigt. Så fort solen visar sig säljs hela förrådet av Absolute Reggae slut på nolltid. Musiken är väl bra nog för att räcka året runt?" Min belackare hade givetvis rätt.

Men som ett svar på min egen fråga; ja, det finns vissa skivor jag lyssnar hellre på när solen kryper fram. Eller för den delen, när solen tackar för sig för säsongen. Hösten är en sådan årstid då jag oftare än annars plockar fram en skiva som jag nästan bara lyssnar till då. Talk Talks omistliga Colour of Spring är en sådan skiva. Konstigt eller hur? Den heter ju Colour of SPRING, för satan! Men omslaget och musiken ANDAS höstlöv och kall, hög luft.

Det finns dock en låt som får mig i brygga varje år, då lövens murrigt gröna färg förvandlas till rött guld. Den låten är lite mer uppenbar; Autumn Leaves. Speciellt är det Frank Sinatras version som får mig på fall.

Jag tror att det var Lennart Persson som i någon text skrev att han hade det lite svårt för Sinatra. Han var för kontrollerad i sin teknik, det låter för perfekt. Det kanske är därför jag tycker Sinatra är så jävla bra; hans sångteknik ger Sinatra maximalt utrymme att utrycka sina känslor. Sinatra slarvar aldrig med textens betydelse, Sing it like you mean it. DET borde stå på hans gravsten.

Autumn Leaves finns med på Frank Sinatras klassiska Capitol-album Where Are You? Det var snarare regel än undantag när Sinatra låg på Capitol, att en up-tempo platta följdes av balladskiva. Som obotlig romantiker dras jag som malen till ljuset av den här delen i Sinatras digra produktion.

Autumn Leaves är 2.52 min lång och den tar slut alldeles för fort. På den tiden skapar arrangören Gordon Jenkins och Frank Sinatra ett mentalt landskap som ingen julsång i världen klarar av. Hösten smyger sig på som en kylig vind från det första svepet med stråkarna till det sista. Sinatra har aldrig, aldrig låtit så ensam som han gör i den här låten. Då talar vi ändå om en artist som upphöjde The Loner till en konstart i sig. I see your lips, the summer kisses, the sun-burned hands, I used to know... Efter regn kommer solsken? Nej, efter sommaren kommer en kall höst. Och du får genomlida den själv, ensam med dina minnen.

Försök att lyssna på den här låten när du åker tåg eller bil och träden du passerar tappar sina röd-gula löv. Försök också att inte känna någonting.

Jag slår vad om att du inte klara av det.