Film och musik

Hittade två Youtube-klipp där man redigerat ihop låtar med filmklipp, och det är inte vilka låtar eller filmer som helst. Njut!


Aaron Neville - Hercules (1973) / Mean Streets (1973)

En viktig inkörsport för mig till sjuttiotalssoul var den sensationellt smakfulla dubbel-CDn 35 Soulklassiker 1970-75. Den släpptes 1993 och var ambitiöst genomarbetad exklusivt för den svenska marknaden. Mr. Soul Corner, Mats Nileskär, var med och valde låtar samt skrev i häftet. Samtidigt skrevs det mycket i tidningen Pop om svart musik. Det tidiga 90-talet var soulmissionens era i vårt dittills kritvita land. På 35 Soulklassiker föll jag omedelbart för Aaron Nevilles mindre kända ghettoberättelse, Hercules. Låtens fullständigt betvingande groove måste vara det mest samplingsvänliga som någonsin gjorts för en hiphop-DJ. I låtordningen på 35 Soulklassiker valde man pedagogiskt nog att följa upp Hercules med den uppenbara förlagan Freddie's Dead av Curtis Mayfield.

Någon har haft den goda smaken gifta ihop Hercules med scener ur Martin Scorseses Mean Streets, som kom samma år som låten.


Sonic Youth - Sugar Kane (1992) / I hetaste laget (1959)

Men det kanske finaste exemplet på en låt som är ackompanjerad av filmklipp måste vara Sonic Youths Sugar Kane. En ung begåvad tysk kille vid namn Matthias Heuermann gjorde den här och många andra videor (och blev avstängd av YouTube). Detta slår den officiella videon med hästlängder. Ahh, Marilyn Monroe i slow motion till Sonic Youths gitarrer som reser sig likt höga katedraler med torn som når molnen.


På Roskildefestivalen 1993 stod jag inför ett av mitt livs svåraste val - skulle jag se Sonic Youth eller Lemonheads eller Uncle Tupelo? Alla hade bokats ungefär samtidigt. Jag valde Sonic Youth, vilka gjorde en gjorde en avig och inte direkt publikfriande festivalspelning, utan en enda låt från senaste succéalbumet Dirty och inte heller stagediving-favoriter som Kool Thing och Tunic (Song For Karen) från föregående albumet Goo. Nej. Men det känns ändå rätt schysst att ha sett dessa übercoola artrockers då, även om jag förmodligen hade varit uppe i Sjunde himlen till Lemonheads om jag hade passat på att se dem.

Skivhyllan: Camper Van Beethoven - Our Beloved Revolutionary Sweetheart (1988)

I serien Skivhyllan kommer jag skriva om två plattor från året 1988. Jag tänker välja ett album som betydde mycket för mig då i slutet av 80-talet. Men först plockar jag fram en skiva som jag fortfarande har stor behållning av rent musikaliskt.

Väldigt lite pop- och rockmusik från slutet av 80-talet låter bra idag (det skulle väl vara Pixies, Sonic Youth och kanske Dinosaur Jr som duger för mig). Jag tycker att musiken från de åren, 1987-90, oftast är blankt och uddlöst producerad.

Men ett band som fortfarande känns fräscht är Camper Van Beethoven. Men de var å andra sidan inte i takt med sin tid, antingen långt före eller långt efter den. I Camper Van Beethovens musik blandades östeuropeisk folkmusik, country, hårdrock, fusion, reggae, ska, punk, folkrock och psykedelia - ofta i en och samma låt. På pappret låter denna musikaliska brygd vidrig. Men Camper Van Beethoven fick faktiskt det att funka. Avgörande var att låtarna var starka, minnesvärda och i grunden ganska enkla. Trots den halsbrytande genreöverskridande mixen lät det alltid omisskännligt Camper. En annan anledning till varför det fortfarande är kul att lyssna på dem är att de inte har har varit stilbildande. Få eller inga efterföljare har vattnat ur deras musik, som helt enkelt är svår att fånga och imitera.

Musiken och de surrealistiska låttexterna till trots var Camper Van Beethoven inte förlorade i vimsighet och pajaskonster. Jag tycker att de alltid känns jordnära. Kanske var det sångaren David Lowery som höll ihop det med sin robusta, lite gapiga och småtuffa röst.

I rask takt släppte den kaliforniska gruppen först tre späckade egenproducerade plattor med lo-fi-sound på independentbolag i mitten 80-talet. Skivorna var fulla av vilda idéer, ansatser och en hel del bra låtar. Gruppens popularitet växte på den alternativa scenen och den amerikanska collegeradion och storbolaget Virgin skrev kontrakt med dem. Det var dags för en stor studio i Los Angeles med producenten Dennis Herring.


Eye Of Fatima pt 1

Utan att förlora sin särart klarade Camper den övergången och en ganska slick produktion på Our Beloved Revolutionary Sweetheart (även om medlemmarna själva i efterhand uttalat att de tycker att plattan låter helt daterad). Musiken var lika schizofren som tidigare, om inte ännu mer. Gruppen kunde med de större resurserna förverkliga sina idéer och till exempel ta in bleckblås i en låt om det behövdes.

Skivan hade fallit platt om inte låtarna varit bättre än någonsin tidigare. En del var riktigt radiovänliga också. Trots att Camper var oortodoxa hade de inget emot att vara kommersiella (de älskade själva för tusan The Beatles, Pink Floyd, The Rolling Stones, AC/DC och Led Zeppelin). Lyssna på vackra One Of These Days och hur Jonathan Segels violin vävs in i melodin, som spänner över ett fjäderlätt reggaebeat.

boomp3.com