Barbara Sipple - Song For Life

Det är börjar bli läge att ta fram skivorna som hör hösten och vintern till. Det är dags att dra ned tempot och dra upp värmen. Mitt musikval styrs ofta av årstiden. Nu känns det naturligt att att ta fram singer/songwriter-plattorna igen.

Jag fick nyligen tag på samlingen Wayfaring Strangers: Ladies From The Canyon som räddade ett knippe sånger åt eftervärlden av obskyra kvinnliga amerikanska singer/songwriters från tidigt 70-tal, mer eller mindre influerade av Joni Mitchell. De flesta skivor som inspelningarna kommer ifrån var egenfinansierade privatpressningar som aldrig såldes i affärer, utan ur bakluckan till bilen efter någon spelning i trakten.

Boomp3.com

Jag lyssnar just nu mest av allt på Barbara Sipples varma och ömma Song For Life och låter mig i hörlurarna omslutas av hennes hissnande vackra röst.

Hennes album Songs For Life var egentligen bara demoinspelningar som redan utan framgång skickats till storbolag som Elektra och Columbia. Hennes skiva gavs 1973 ut på den New Jersey-baserade kristna etiketten Lazarus. Den såldes bara i samband med spelningar och var snart bortglömd. Föga känt är att det på den tiden fanns hur många uttalat uttalat kristna singer/songwriters som helst i USA. I kölvattnet av hippie-eran fann många frälsning och blev vad man kallar "Born-Again Christians". Steget från flower power till Jesus Kristus var inte så långt. Texterna på Songs For Life handlade i mångt och mycket mer om humanism än om det rent kristna budskapet, även om Sipple tog ställning ställning mot abort i Song Of The Unborn.


Barbara gifte sig och skaffade familj, men påbörjade också studier i klassisk sång. Idag är hon en internationellt känd operasångerska under namnet Barbara Dever, som stått på alla de stora estraderna och sjungit med såväl Luciano Pavarotti som med Plácido Domingo.

Eleganter del 2 - Tom Rush

Trots att texterna inte är speciellt viktiga i förhållande till musiken för mig, så finns det då och då fraser som griper tag och ruskar om själen.

You can’t hide the truth with a happy song

Jag satt ensam med en mugg kaffe och en cigarett, nedsjunken i min begagnade brandgula soffa på studentrummet i Uppsala och begrundade mitt misslyckande. Samtidigt sjöng Tom Rush låten Rainy Day Man. Han manade mig att vända blicken inåt och börja skrapa på den blanka ytan, att jag borde ta mig förbi min egen ytlighet. Jag var tjugofyra år. Mina universitetsstudier låg i aska och jag visste inte vad jag skulle göra av framtiden.


Tom Rush - Rainy Day Man

Rainy Day Man är i min värld den mest angelägna av alla singer/songwriter-låtar. Den var inte så mycket en vändpunkt, men en startpunkt i sökandet efter vem jag egentligen var. Under lång tid hade jag byggt upp en fasad som också blev en orubblig självbild. I den var jag en genomtrygg, skojfrisk och rent av briljant korsning mellan mina TV-hjältar från barndomen – Lasse Holmqvist och Hasse Alfredson – som en vandrande kliché av en fryntlig skåning. Att förtränga alla ”dåliga” känslor var min etablerade metod. Men det fanns något annat kvar inunder. Mina förnimmelser var inte direkt behagliga, men det kändes bra ändå.

När jag mötte amerikanen Tom Rush på hans självbetitlade album från 1970 var han fem år äldre än mig. Han kändes betydligt mer mogen och sammansatt. Det var som om Tom Rush var jordnära, men också hade en drömmande blick. Hans framtoning var odiskutabelt manlig och på samma gång känslig, en kombination som jag inte var van vid med min bakgrund. Och när han i sångerna berättade om svåra saker var han intim och samtidigt samlad, som om han hade känt dessa känslor många gånger tidigare. Hans balanserade uttryck visade sig inte minst i hans eleganta frasering och sofistikerade sätt att spela akustisk gitarr. Jag ville vara som Tom Rush.


Tom Rush - Child's Song

Jag spelade den underbara LPn Tom Rush ständigt i ett par år och letade samtidigt efter det mera svårfunna albumet The Circle Game, som jag till slut fann på en skivbörs i London. The Circle Game är hans erkända mästerverk, som saknade motstycke i singer/songwriter-genren när det kom ut 1968. Skivan är en glimmande vacker sångcykel, omsluten av en skir väv av raffinerade arrangemang och en hög och rymlig produktion. Med varsam hand och röst tolkade han oftast låtar av oetablerade singer/songwriters vid den här tiden – främst Joni Mitchell, Jackson Browne och James Taylor (som skrev Rainy Day Man). Själv var Tom Rush inte sämre som låtskrivare, om än inte så produktiv. Detta bevisade han en gång för alla med No Regrets, som avslutade skivan majestätiskt.

Trots allt är den tidigare nämnda skivan Tom Rush min personliga favorit. Gripande sånger av finaste singer/songwriter-snitt varvas med ett par ettriga countryrocklåtar. Från att ha varit nästan uteslutande sofistikerad på The Circle Game, ger han här också utrymme åt en enkelhet. När jag funderar över vad som är så bra, förutom musiken, kommer jag på att de flesta låtarna på skivan handlar om hur man förändras i livets olika skeeden. Och det är lätt att spegla sig i.

Del 4: Tio goda skäl att gilla Ian Matthews!

När jag var inne på ett holländskt fans fula men hjärtliga hemsida om honom, blev jag överväldigad av Matthews diskografi; solo och i olika konstellationer är han uppe i runt 50 album. Han är än i dag vid sextio aktiv och ser på bilder anmärkningsvärt ung ut. Själv har jag bara hört var han har gjort fram till mitten av sjuttiotalet och det är hans tidiga karriär jag vill skriva om.

Som alla vet var Ian Matthews med i Fairport Convention under en kort period på 1½ år. Framför allt utmärkte han sig som sångare på ett par låtar på andra plattan "What We Did On Our Holidays": vackra countryrocklåten "Book Song", duetten med Sandy Denny "Meet On The Ledge" (en riktig Fairport-klassiker) och den virvlande folkpsychedelialåten "Tale In Hard Time". Sedan var han ganska framträdande på den fina samlingen med BBC-sessions "Heyday" som är full av country- och singer/songwriter-covers. Här hör man ett ungt Fairport Conventions smittande entusiasm.

Sen blev Ian utsparkad ur eller hoppade av bandet (beroende på vem man frågar) våren 1969 samtidigt som det styrde mot traditionell engelsk folkmusik. Som han självt har sagt var Fairport Convention inte hans band. Han var bara den manlige sångaren på högra sidan av scenen som skulle balansera den kvinnliga sångerska i bandet – precis som hos förebilderna Jefferson Airplane. Kanske hörde arbetarklasskillen från norra England heller inte riktigt hemma i bandet bland de andra medelklassbohemerna från London.

Efter avhoppet gjorde Ian Matthews sin första soloskiva som hette "Matthews' Southern Comfort" och eftersom han inte kände sig riktigt mogen att stå på egna ben, blev hans turnéband en grupp med samma namn som soloskivan. De gjorde ytterligare två plattor år 1970 (och dessutom en platta med BBC-inspelningar "Scion" som kom ut efteråt). Det var tal om att gruppen skulle signas av Rolling Stones nybildade egna skivbolag. Men Mick Jagger och de andra i Stones tyckte att Matthews' Southern Comfort var "not funky enough". Plötsligt låg bandet ändå på toppen av Englands-listan med en countryrockifierad version av Joni Mitchells "Woodstock". Då hoppade Matthews av sitt eget band.

Soloplattan "If You Saw Thro' My Eyes", som kom ut i början av 1971, verkar det finnas av hur mycket som helst i Sveriges loppisbackar och på skivbörsar i dag. Kanske trodde man då att albumet skulle bli en försäljningssuccé kort efter dunderhiten med Matthews' Southern Comfort. Vilken missräkning det var i så fall. Det känns som om ingen vill ha den skivan i alla fall. Det är synd för den är en fantastiskt jämn och fin singer/songwriterskiva med ovanligt många egna kompositioner. Dessutom medverkar de gamla bandkollegorna Richard Thompson och Sandy Denny på skivan.

Därpå kom ett pärlband att fina plattor, åtminstone en eller två om året. De flesta är svåra att hitta på vinyl, åtminstone i Sverige.

Ian Matthews gjorde väldigt gärna tolkningar av andra singer/songwriters på sina soloskivor. Han verkade vilja lyfta fram sina idoler och deras låtar. Här kan man tala om god smak när han gjorde tolkningar av bland andra Tim Hardin, Gene Clark, Paul Siebel, Richard Farina, Eric Andersen, Randy Newman, Michael Nesmith, Moby Grape, Tom Waits, Jackson Browne, Steve Young, Merle Haggard, Mickey Newbury, Jesse Winchester och Steely Dan(!).

Ian Matthews hade inte bara fingtoppskänsla, utan också en honungsvarm, känslig och lätt nasal röst. Musiken är influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men det finns en engelsk prägel, inte minst i hans röst (som inte direkt är någon countryröst). Man kan säga att han är som en något mer inåtvänd Graham Nash.

Tio favoritlåtar (varav nio är egna kompositioner):

What We Say (från "Matthews' Southern Comfort" 1970)
Jonah (från gruppen Matthews' Southern Comforts "Later That Same Year" 1970)
Never Ending (från "If You Saw Thro' My Eyes" 1971)
It Came Without Warning (också från "If You Saw Thro' My Eyes")
Even The Guiding Light (från gruppen Plainsongs "In Search Of Amelia Earhart" 1972)
Keep On Sailing (från "Valley Hi" 1973)
Knowing The Game (från "Journeys From Gospel Oak" inspelad 1972, utgiven 1974)
Bride 1945 (också från "Journeys From Gospel Oak")
A Wailing Goodbye (från "Some Days You Eat The Bear... Some Days The Bear Eats You" 1974)
Home (också från "Some Days You Eat The Bear... )