Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 6: The Beatles - A Hard Day's Night

Idén att kika på rockhistorien i mikroskop tilltalar mig. Det är intressant att förstora detaljer, att skilja ut och belysa några sekunder i en låt. Jag vet att det inte tar längre tid att få en ordentlig kick i själen för livet eller att föras med till en annan dimension. Rockförfattaren Greil Marcus gav för ett par år sedan ut en bok om en låt, Like a Rolling Stone: Bob Dylan at the Crossroads. Ett helt kapitel ägnas åt det första slaget på virveltrumman som går av som ett pistolskott, alltså ett kapitel om en betydelsefull sekund.

Spengo har mest tassat som katten kring het gröt vad gäller The Beatles. Vi har sällan vågat skriva om The Beatles, men väl massor av inlägg om deras arv och efterföljare. Inget band är så väl dokumenterat i böcker och artiklar; i princip varenda dag i deras karriär är kartlagd. The Fab Four och deras musik är placerad på piedestal. En vanlig dödlig vågar möjligen uttala sig muntligt, men knappast skriva om The Beatles. Många har rätt bra grepp om deras produktion och historia. Det gäller då att inte slarva med fakta.

Kort sagt, många tycker The Beatles är totalt uttjatade. Men jag tänker trotsa alla hinder och skriva om dem ändå, dessutom om en av deras mest kända låtar. Den här gruppen och deras musik fascinerar mig, lika mycket idag som när jag som sjuttonåring lånade hem min fasters Beatles-skivor för att spela in dem på kassetter.


Vilka är The Beatles nyckellåtar? Jag menar vilka låtar har fört deras egen musikaliska utveckling framåt och betytt mest för popmusiken i stort? Hur är det om man börjar med deras tidiga karriär? Jag anser att A Hard Day's Night otvivelaktigt är en nyckellåt, men att det bara är ett tiotal sekunder ur den som ger den sin speciella betydelse.

Som alla vet lanserade A Hard Day's Night den första Beatles-filmen med samma namn sommaren 1964 och upphöjde en redan otroligt framgångsrika popgruppen till närmast astronomisk popularitet. Den var kulmen och ett avslut på den mersey beat som kännetecknade tidiga The Beatles. Nästan mer än någon annan låt speglade den de fyra unga grabbarnas obesgränsade entusiasm och energi. När titeln (som byggde på ett av Ringos uttryck) till filmen bestämts vid slutet av filminspelningarna, rusade John Lennon hem och hamrade fram låten på kvällen och natten. Den tävlingsinriktade Lennon var fast besluten att skriva nästa A-sida, eftersom McCartneys Can't Buy Me Love toppade hitlistorna vid den här tiden. Dagen efter satte de A Hard Day's Night i Abbey Road-studion.

Låten öppnar med en bredsida mot lyssnaren, ett mäktigt men svårgripbart ackord (G7sus) på George Harrison nya tolvsträngade Rickenbacker. Precis som Like A Rolling Stone är denna låtöppning mer än väl genomanalyserad [läs mer].

Men det är de tio sista sekunderna som är fullständigt hypnotiserande, ett ny typ av låtavrundning för The Beatles, som nästan alltid tidigare dragit ett ackord i slutet. Harrison hittar den tolvsträngade Rickenbackerns säregna sound i ett arpeggio (ett ackord som spelas ton för ton) som ringlar likt en abstrakt spiral och tillför låten en dramatisk men också drömsk effekt. Med de ringande tonerna tecknar Harrison i ljud något som bara fortsätter pågå, en evighetssymbol. Kanske snuddar han oavsiktligt vid den andliga mystik som han ska hänge sig åt under resten av sitt liv? Här dyker soundet upp som ska ligga till grund för The Byrds karriär och alla deras efterföljare. Ja, den skimrande gitarrslingan pekar ut de närmaste tre årens riktning för popvärlden, mot det gåtfulla och introspektiva.

One-hit wonders del 2: Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

En kväll i slutet av 60-talet satt Norman Greenbaum och kollade på TV. I rutan framförde den populäre countryartisten Porter Wagoner en gospel. Norman tänkte att han nog också kunde skriva en gospel (utan att vara bevandrad i genren), och det var lätt för honom. Texten hamrade han fram på femton minuter.

Norman hade varit med i ett psykedeliskt jugband, Dr. West's Medicine Show and Junk Band, som hade haft en liten hit år 1966 med The Eggplant That Ate Chicago. Något år efter det kortlivade bandets splittring fick Norman Greenbaum ett solokontrakt på Reprise Records och producenten Erik Jacobsen, som rattat The Lovin' Spoonful och Tim Hardin.

Om det gått fort att skriva Spirit In The Sky, så tog man ordentligt med tid att spela in låten. Men eftersom låten hade en annorlunda text om tillvaron efter döden och att den var en ny slags korsning mellan gospel och psykedelisk rock var skivbolaget ovilligt att släppa den som singel. Först efter två floppsinglar gav man efter på Reprise och släppte Spirit In The Sky på sjutumsvinyl i slutet av 1969.


Norman Greenbaum - Spirit In The Sky

Nu ger videon inte alls rättvisa åt låtens sound, men det finns en väldig dynamik i produktionen, redan i det ödesmättade introt med den fullständigt överstyrda fuzzgitarren och sedan låten igenom med tunga trummor, handklapp, tamburiner och gospelkör. Mycket annat från 60-talet kan idag låta lite skraltigt och tunt, men Spirit In The Sky hoppar med full kraft upp från vinylen. Soundet och musikstilen lade grunden till den engelska glamrocken som kom i början av 70-talet. Lyssna till exempel på T.Rex och hör likheterna!

Singeln for upp på listorna som en rödglödgad raket i början av 1970 och nådde en tredjeplats på den amerikanska Billboardlistan och toppade listorna i Storbritannien, Australien och Kanada. Den fick en femteplats på svenska Tio-i-topp. John Lennon intervjuades i december 1970 i tidskriften Rolling Stone, ett halvår efter The Beatles splittring. Han uttalade sig kritiskt mot exempelvis musikerkollegorna Bob Dylans och Paul McCartneys nyligen släppta skivor, men pratade gillande om Spirit In The Sky med orden: "I always liked simple rock and nothing else."

Än idag används låten flitigt i soundtracket till filmer (mer än 60 stycken!), TV-serier och reklamfilmer. Även om Norman Greenbaum sedan många år inte själv äger rättigheterna till låten, får han ersättning för framförandet. Varje gång Spirit In The Sky figurerar i en storfilm eller en reklamfilm för ett stort varumärke går åtminstone 10 000 dollar till Normans konto. Han kan än idag helt och hållet livnära sig bara på den här låten.

Många lyssnare tar det kristna budskapet i låten på stort allvar. Den spelas på begravningar. Men faktum är att Norman Greenbaum alltid har bekänt sig till judendomen och växte upp i ett djupt religiöst judiskt hem i en småstad i Massachusetts.

Norman Greenbaum kunde inte följa upp framgångarna med Spirit In The Sky och frågan är om han överhuvudtaget ville det. Han flyttade i början av 70-talet till norra Kalifornien och blev mjölkbonde. Läs om vad som hände sen i en intervju på siten Sonic Boomers.

Jag tillhör egentligen den generationen som i tonåren först mötte låten i en coverversion av det engelska bandet Doctor and the Medics. När jag ser om videon idag [se den], 23 år efter deras englandsetta med Spirit In The Sky, begrundar jag stilla hur märkliga de åren i mitten av 80-talet ter sig ur populärkulturell synvinkel.

Cover Lover pt. 7 - Don't Let Me Down

Jag såg att Gene Clark föga förvånande har en given plats i The Rock Snob's Dictionary (tillsammans med en lång rad av mina andra husgudar och favoritgenrer). Han var visserligen en briljant låtskrivare, men i detta inlägg kommer jag att koncentrera mig på sångaren Gene Clark genom en cover av en Beatles-låt som han gav en ny kostym som en del av duon Dillard & Clark.

boomp3.com

En av de finaste låtarna från The Beatles sena period gömdes undan på B-sidan till singeln Get Back, som kom ut våren 1969. John Lennons souliga Don't Let Me Down sägs ha sammanfattat förälskelsen i Yoko Ono, en ömtålig kärleksförklaring som blandades upp med känslor av ängslan och osäkerhet, som om allt var för bra att vara sant.

Om John Lennon tog i från tårna när han sjöng den, så tog Gene Clark snarare i från själen med sin ensamma och skälvande röst som hade en väderbiten skönhet. Stämbanden var kantade av vemod. Gene hade en förmåga att låta inåtvänd och på samma gång vara intim. Han verkade betydligt äldre än 25 då han sjöng.

Möjligen var det countryprägeln på låten, inte minst genom Sneaky Pete Kleinows himmelska lap steel guitar, som gjorde att Gene samtidigt lät lantligt blåögd eller naiv ungefär som Joe Buck (Jon Voights oförglömliga roll) i Midnight Cowboy. Faktum är att både Gene Clark och Doug Dillard kom från småhålor i Missouri och var uppväxta på countrymusik och bluegrass. Även om Dillard & Clark själva inte alls var kommersiellt framgångsrika och bara gav ut två album under sin korta tid tillsammans, så kom de genom sitt genuina förhållande till country att starkt påverka de flesta andra inom countryrockscenen i Kalifornien, till exempel Emmylou Harris och The Eagles (vars gitarrist Bernie Leadon spelat med Dillard & Clark).
Dillard & Clarks tappning av Don't Let Me Down, som avslutar det andra och sista albumet Through The Morning, Through The Night, sviker aldrig.

Del 11: Tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty

Många sextiotalister har det inledande saxofonsolot från 1978 års jättehit Baker Street inbränt i hjärnbarken, vare sig de gillar låten eller inte, så även Dave Grohl som med sitt Foo Fighters gjorde en cover av den.

De som är äldre än så minns kanske också den kortlivade pop/rockgruppen Stealers Wheel från första halvan av 70-talet och deras stora hitlåt Stuck In The Middle With You, som egentligen bara var menad att vara en parodi av Bob Dylans paranoida sida. Vi som är sjuttiotalister minns förresten också den låten, men från ett helt annat sammanhang långt senare. I Quentin Tarantinos berömda debutfilm Reservoir Dogs (svensk titel De hänsynslösa) från 1992 fick den gamla bortglömda hitlåten nytt liv i samband med att en gisslad polisman fick ett öra avskuret i en lagerlokal av en sadistisk och förbannad bankrånare efter ett misslyckat rån. Alla som har sett scenen kommer ihåg den och dess soundtrack.

Mannen bakom Baker Street och Stuck In The Middle With You är en doldis som heter Gerry Rafferty.


Promofilmen till Stuck In The Middle With You från 1973 i vilken bandkollegan Joe Egan står vid mikrofonen, även om det är Gerry Raffertys röst som hörs. Det beror på att Rafferty, redan innan den plötsliga framgången med låten, hade hoppat av Stealers Wheel för tillfället.

För fem år sedan skaffade jag utan några förväntningar Stealers Wheels första album från 1972 (som innehåller ovan nämnda hitlåt). Frånsett några spår med trött, tidstypisk och intetsägande sjuttiotalsrock, bestod plattan till största delen av förbannat fin Beatles-influerad popmusik med korvskinnstajt stämsång. De gamla skolkamraterna och förgrundsfigurerna Joe Egans och Gerry Raffertys röster var svåra att skilja åt sinsemellan och de lät också kusligt lika John Lennon.


Stealers Wheel - Late Again (1972)

De var vid den här tiden ganska ensamma med att gå i The Beatles fotspår, med undantag för powerpop-pionjärer som Badfinger och Big Star. Under Stealers Wheels korta dysfunktionella och haltande karriär kom ytterligare två plattor med liknande ojämn blandning (därför är en samlingsskiva att varmt rekommendera).

Första sättningen av Stealers Wheel med Gerry Rafferty sittande på huk.

Det var när jag letat vidare som jag verkligen fastnade för Gerry Rafferty och hans musik. Jag hade läst att han spelat in en soloskiva som kom ut 1971 – Can I Have My Money Back? – efter sin första ganska framgångsrika grupp The Humblebums och före Stealers Wheel. Tretton starka melodier, inte en enda som sviktar. Det här albumet skulle Paul McCartney kunna ha gjort precis i början av sin solokarriär om han istället varit allvarsam och tvivlande.


Gerry Rafferty - To Each And Everyone (1971)

För mig är To Each And Everyone en av höjdpunkterna, ett stycke akustisk vemodig folkpop eller kanske till och med barockpop. Jag kapitulerar ofelbart när klavinetter, spinetter, cembalos, orgelharmonium eller andra äldre klaviaturinstrument tas fram och dammas av i popsammanhang.

Jag vill också passa på att tipsa om en samling med de delikata låtar han spelade in åren 1969-70 med The Humblebums plus en överbliven låt från Can I Have My Money Back?-inspelningarna. Samlingen hette kort och gott Gerry Rafferty och gavs ut 1978 på Visa Records, samma år som Rafferty fick sitt genombrott som soloartist.


The Humblebums - Keep It To Yourself (1970)

Det finns väldigt få intervjuer med Gerry Rafferty att läsa, ganska lite skrivet om honom överhuvudtaget. Det kan vara svårt att få grepp om Rafferty. Känt är att hans karriär har varit ständigt kantad av en massa hinder, strul och rättsliga processer mot skivbolag och management. Redan från början hade han en cynisk och motsträvig läggning och har skrivit en rad låtar om musikbranschens fällor, såväl som om kärlekens avigsidor. Trots att att Raffertys låtar ofta är syrliga finns det ändå alltid en värme där.

Så till tio goda skäl att gilla Gerry Rafferty:
All The Best People Do It (från The Humblebums album Open Up The Door [1970])
Keep It To Yourself (också från Open Up The Door)
The Long Way Round (från albumet Can I Have My Money Back? [1971])
To Each And Everyone (också från Can I Have My Money Back?)
Sign On The Dotted Line (också från Can I Have My Money Back?)
Late Again (från albumet Stealers Wheel [1972])
Stuck In The Middle With You (också från Stealers Wheel)
Next To Me (också från Stealers Wheel)
Steamboat Row (från Stealers Wheels album Ferguslie Park [1974])
Benediction (från Stealers Wheels album Right Or Wrong [1975])

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)