The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.




Texten har även publicerats på Herr Alarik tidigare i dag.

The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början/mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.

UPPDATERING. Var det bra? Var det dåligt? Var det mittemellan? Det var bra. Särskilt när blåssektionen gjorde entré och lite dränkte stadiumljudet från trummorna. Terry Hall var förstås cool med sin cigarett, ljuset var snyggt, bandet var snortajt och låtarna har de ju definitivt. Men ändå. Det var som att det fanns ett filter där. Som att gå på teater och aldrig helt lyckas glömma att man är på teater. Som att skådespelarna hela tiden står lite i vägen för rollkaraktärerna. Jämfört med förbandet Club Killers som var så uppenbart lyckliga över att vara på Cirkus och öppna för sina favoriter kändes det som att det mest bara var en dag på jobbet för The Specials. Ett gediget och väl genomfört hantverk naturligtvis, men utan det där riktiga lyftet som skapar magi, som jag nog mot förnuft och bättre vetande hoppats att de skulle vara så speciella att de kunde leverera. Fast kanske är det snarare mitt fel som satt på gubbhyllan näst längst bak istället för att trängas med den hoppande och dansande Fred Perry-klädda massan längst fram. KB var för övrigt stängt så det blev Riche istället.

--------
Första delen av texten har även publicerats på HerrAlarik. Vi kan kalla det fildelning.

Den här stan liknar mest en spökstad

Inaktiviteten här på Spengo är ju skriande som en målning av Munch så jag försöker råda bot på det med en 30 år gammal listetta från England. För er som inte redan köpt senaste numret av Uncut kan meddelas att det är värt det enbart för bilderna på den här gruppen. Alldeles oavsett om ni är tossiga nog till att ha biljetter till konserten på Cirkus i september eller inte. För säkerhets skull tar vi den väl i två versioner? Visst gör vi det.

A13 Trunk Road To The Sea

Magnus stundande pilgrimsresa i postningen härunder fick mig att tänka på hösten 1986. Jag såg Billy Bragg på Glädjehuset i Stockholm då och bland mycket annat spelade han en egen version av rockstandarden Route 66. I Billys version handlade den om A13, vägen som går från London till Southend-On-Sea. Så mycket mer behöver jag inte orda om den, han presenterar den så bra själv.

Butterfly Collector Going Underground

St Austell Coliseum, 25/06/81
Michael Sobell Ports Centre, London, 12/12/81
Brixton Fair Deal, London, 15/03/82
Isstadion, Stockholm, 16/04/82
Bridlington Spa Pavilion, 06/12/82.

Vän av ordning kanske börjar oroa sig nu. Blir det gryninga semesterdiabilder från Storbritannien? Vad gör i så fall Isstadion i uppräkningen? Handlar det om engelska ishockeylag? Nej, förstås inte. Det handlar om The Jam. Närmare bestämt om fem konsertupptagningar som på ganska kort tid dykt upp på olika musikbloggar. Det fick mig att minnas och fundera. Jag tänkte på hur det var förr. Hur annorlunda allt är nu. Intresset för inspelningar av artisters konserter har förstås funnits länge men det har aldrig tidigare varit så lätt att ta del av dem på laglig eller tveksam väg. Den som till exempel är nere med Grateful Dead kan vilken dag som helst gå in på archive.org och helt lagligt börja tanka ned 8 141 konsertupptagningar eller varför inte modestare 567 med Drive By Truckers, 376 med Little Feat, 251 med Camper Than Beethoven, 224 med My Morning Jacket, 96 med Elliott Smith eller 65 med Billy Bragg för att bara nämna några av de kändare artisterna där. Det finns en där med Evil Farmer också om någon läsare är nyfiken.

Något liknande var förstås fullständigt otänkbart när jag började gilla The Jam ungefär samtidigt som de splittrades 1982. Den som ville höra något utöver det officiellt utgivna var hänvisad till ett femtontal fullängdare och tre singelbootlegs. Samtliga förstås utgivna på vinyl (mot slutet av 80-talet och i början på 90-talet dök ytterligare an handfull upp). Hänvisad betydde i det här fallet att leta på skivbörsar, i musiktidningarnas läsarannonser, bland radannonserna i DN, på skivlistor som beställdes från samlare mot dubbelt svarsporto och i Gula Tidningen som var den tidens motsvarighet till Blocket. Jag var bra på att jaga och leta. Den enda av de där ursprungliga Jam-bootarna jag inte hittade under de där första tio årens samlande och som jag aldrig ägde och som jag till denna daga aldrig sett ett fysiskt exemplar av är den närmast mytiska japanska dubbeln Music Machine.

Utöver detta återstod sådan galenskap som skivbolagets acetater, BBC Transcription-plattor och liknande som pressats i små kvantiteter för officiella radiouppspelningar och bootlegkassetter. Bootlegkassettvärlden var en helt egen. Sida upp och sida ned med kopierade maskinskrivna rader luslästes i jakt på just den där konserten. Det kvalitetsindexerades in absurdum och hade man tur var det inte en femte generationens kopia som man eventuellt kunde lägga vantarna på. Förutsatt förstås att den som hade listan sålde sina dyrgripar och inte bara bytte mot saker som han (och tro mig det var en han) inte redan hade eller bara hade i sämre kvalitet. Jag kom aldrig så långt med The Jam. Acetaterna och BBC Transcription-plattorna var alltid för dyra och på de där kassettlistorna fanns aldrig något som inte var avspelat från de bootlegs jag redan hade.

Som ni förstås vet är dagens situation där så mycket kan laddas ned gratis utan större jakt än att skriva sökord i en ruta, följa länkar och hålla koll på några centrala bloggar något helt annat. Särskilt förstås för någon vars musikintresse sträcker sig så långt tillbaka att inte ens återutgåvor av officiella skivor med stora artister var någon självklarhet. Fick någon kompis tag på en samlingsskiva med till exempel Small Faces spelade alla av den. Jo yngre läsare, det är sant. Ville man provlyssna någon inte fullt dagsaktuell artist man läst om gick man till den mest välsorterade skivaffären eller biblioteket med hårt hållna tummar för att sedan förmodligen gå därifrån besviken. En tjänst som Spotify var bortom science fiction. Det mest fascinerande är dock att det nu dyker upp så många konsertupptagningar som ingen, eller bara ett ytterst begränsat fåtal, någonsin sett till eller hört innan. Jag antar att det har att göra med att de där ljudteknikerna som själva kopplade en bandspelare till konsertlokalens mixerbord och de där männen som rädda för upptäckt stod med dunkande hjärtan och en snurrande kassettapparat i fickan i dag är så pass gamla att delandet av den där ungdomsnostalgin de vårdat i årtionden blivit till en ny gemenskap och liten smula personlig stjärnstsus på nätet. Samma fenomen som gör att egenpressade singlar med obskyra grupper som såldes i några hundra exemplar 1974 eller 1981 i dag kan laddas ned i noggrant putsad ljudkvalitet och med bilder på såväl konvolut som etiketter till.

Det finns egentligen inget slut på den här texten precis som det förhoppningsvis inte finns något riktigt slut på det där materialet som kommer att fortsätta att hitta ut på nätet. Eller med The Jam finns det förstås det. Antalet konserter var inte obegränsat och en stor del av dem spelades förmodligen aldrig in men visst kan jag väl få hoppas på att någon gång få höra till exempel introduktionen "Hello and welcome to the Red Cow" från början av 1977?

--------------
Jag har visst övertrasserat mitt Picasa-konto så ni får vänta på bilder.

Kiss me quick in case I die - revisited

Det finns jubileer man inte riktigt vill påminnas om men just idag är det tio år sedan Kirsty MacColls liv tog slut. Alldeles för tidigt och så vansinnigt onödigt. Här nedan en personlig favoritlista som jeg skrev på maillistan Hi-Five precis efter Kirstys död i december 2000 och som tidigare även har funnits att läsa här.

Mer om kampen för upprättelse för Kirsty hittar ni här och mer om hennes musik här.

Kirsty MacColl topp tio

1. Don't come the cowboy with me Sonny Jim
Är så mycket mer än bara en fantastisk titel. Där den ligger mitt i Kirstys bästa platta Kite visar den så tydligt vad som gör henne älskvärd - i ordets allra bästa bemärkelse- och vad det är som gör att hon känns äkta i en värld som allt oftare känns som formgjuten plast. Dels är hon tuff "don't come the cowboy with me Sonny Jim/ I've known lot's of those and your not one of them" dels är hon förstående "there's a light in your eyes tells me somebodys in/and you won't come the cowboy with me Sonny Jim" och dessutom är hon precis lika sårbar som någon av oss andra "Did somebody tell you I'm lonely as hell/I didn't expect you to know me so well”. Sen sjunger hon förstås otroligt bra också.

2. Soho Square
Från underskattade plattan Titanic Days och tårarna är faktiskt inte så långt borta när Kirsty sjunger "And you'll kiss me quick in case I die before mig birthday/one day you'll be waiting there/no empty bench in Soho Square" och sen stegrar sig stråkarna precis som i Madonnas Dear Jessie och det är alldeles fantastisk popmusik om att försöka tränga undan den där så lätt stelnande vardagssorgen och släppa fram glädjen.

3. Closer to God
Från baksidan av Kirstys mest politiska singel Free World. "are you closer to God than the folks you despice/are you closer to God than the ants and the flies".

4. Free World
En lysande urladdning mot Thatcherismens sjukhusnedläggande England satt till en snabb poplåt som hänger upp luftgitarren på din höft.

5. They don't know
Första singeln på Stiff och det är klassisk girl group uppdaterad till ett sent sjuttiotal som knappt hunnit hämta sig från punken. Gigolo Aunts har gjort en utmärkt cover och nu mer alltså Moneybrother en på svenska.



6. See that girl
En till snabb poplåt och bästa spåret på debut lp:n.

7. Caroline
Caroline har förlorat sin pojkvän och vill gråta ut hos Kirstys berättarjag -som precis blivit ihop med killen i fråga. En nästan lika klassisk popsingel som debuten. Obegripligt att så få brydde sig.

8. He's on the beach
Ännu en fantastisk snabb poplåt. Den här gången är det Lemonheads som gjort en cover.

9. Walking down Madison
Kirsty experimenterar med rytmer och en manlig rappare och det funkar hur bra som helst.



10. There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis
Också från debuten och här är det verkligen tal om en bra titel. Och texten fortsätter "just like you swore that you'ld be true/There's a guy works down the chip shop swears he's Elvis / but he's a liar and I'm not sure about you". Enkelt, snyggt, begåvat och roligt. Jag kommer att sakna henne.

Om ni saknar självklara favoriter som A new England eller Fairytale of Ney York är det för att jag listade covers och duetter för sig. För att postningen inte ska bli för lång hittar ni dem här istället.

Kirsty är inte direkt heltäckande representerad på Spotify men hon finns åtminstone: Kirsty MacColl.

I think I'll take a holiday

Jag brukar försöka låta bli att lägga in låtar från YouTube när det inte finns någon riktig video men ibland får man göra undantag. Som när det bara är tre dagar kvar till semestern och temeraturen börjar stiga igen.

En av mina mest spelade singlar den här den hetaste av somrar är med den relativt okända gruppen New York Port Authority. 1977 gav de ut I don't wanna work today på singel på Holland-Dozier-Hollands döende skivbolag Invictus och för något år sedan hittade jag den i en reaback.

Holland-Dozier-Holland hade tidigare haft stora framgångar och gett världen fantastiska grupper och låtar som Honey Cone med Stick Up, på ett av sina andra bolag Hot Wax, och Chairmen of the Board med Give me just a little more time för att bara nämna två av de abslouta topparna, men nu var slutet nära och då hjälpte det inte att HDH tidigare varit Motowns mest framgångsrika låtskrivare och sprutat ur sig hits till artister som Supremes och Four Tops.

Men nu skulle det ju handla om New York Port Authority och en souldiscopärla som jag kan tänka mig att Madonna hört någon gång. En sådan där souldiscopärla som passar lika bra under dansgolvets discokula som i det där gathörnet där vattenposten sprider svalkande vatten för de yngre barnen medan de lite äldre hänger på trappan och gungar i takt till musiken och ingen har en tanke på att gå in fastän kvällen börjar bli sen.

Och så finns det nästan inget mer att skriva. De var ett sexmannaband från New York, de gjorde en LP vid namn Three Thousand Miles from Home som floppade och några singlar och sedan var det slut. Både för gruppen och skivbolaget. Fast inte riktigt för åtminstone en av deras låtar kommer att fortsätta att snurra på min skivtallrik. "I don't wanna work today/ I think I'll take a holiday".



För er som har Spotify och vill ha mer kommer ett par låtar vardera med Honey Cone och Chairmen of the Board här på Invictus/Hot Wax EP.

Who put the Bomp on the internet!

Rättsläget är som vanligt lite vanskligt. Det tipsas och det tipsas om upphovsrättskyddat material som finns på internätet och kanske är det pirateri men ibland måste man i så fall testa lagen för kulturens skull. Även när kulturen en gång i tiden var skräpkultur. Det är förstås att dra väl stora växlar att nämna att rädda böcker från historiens alla lagligt påbjudna bokbål men tipsas måste det likväl. Vi kanske kan kalla det konsekvensneutral journalistik och komma undan med det? Den utmärkt läsvärda bloggen Power Pop Criminals har hur som helst scannat, PDFat, winrarat och lagt ut nummer 18, 19 och 20 av Greg Shaws klassiska fanzine Bomp! från slutet av 70-talet för oss att läsa. Det är förstås knappast riktigt lagligt men det är också by far månadens kulturgärning. Hey ho, let's go!

Den här texten har redan varit publicerad på Herr Alarik men det kändes som att den kunde passa här på Spengo också.

As tough as Marlon Brando

En av mina första postningar på den egna bloggen handlade förstås om Kirsty MacColl. Trots att det redan då var en återanvänd text kan den nog fortfarande tåla att läsas. Efter dagens fynd på YouTube känns det dock som att Terry borde ha fått plats på den där tio-i-topplistan.



Om någon skulle vara intresserad av de två små extra listorna med Kirsty som jag bara hintade om i posten på min sida så kommer de här.

Topp tre Kirsty gör covers

1. Days är förstås Ray Davies kanske finaste stund på jorden. En sommar för nästan 20 år sedan spelade jag den så många gånger som det krävs när kärleken gått i kras. Att Kirstys version är nästan lika bra som Kinks orginal är ett mycket gott betyg hemma hos mig.

2. A new England förstås. Jag vet inte hur många timmar av gymnastik som jag lidit mig igenom under min skolgång men jag vet att åtminstone en av alla de där timmarna var värd mödan. Något slags mitt av 80-talet och någon av min klasskarater som vanligtvis spelade in hemska uppvärmningsband hade med den här låten. Och jag kan nästan fortfarande återkalla den där fantastiska känslan som en perfekt poplåt gav i Vaksalaskolans gamla gympasal just då. Det skulle dröja ytterligare några veckor innan jag för första gången såg Billy Bragg på SVT och fick ett enmans Jam/Clash som faktsikt inte hade splittrats eller blivit parodi.

3. You just haven't earned it yet baby är förstås Smiths magnifika poplåt i en mycket bra version.

Topp tre Kirsty med andra

1. Fairytale of New York med the Pouges. Och det är faktiskt fortfarande jobbigt att spela den.

2. Perfect Day tillsammans med Evan Dando och de gör Lou Reeds låt så otroligt bra. Kunde lika gärna ha platsat i coverkategorin.

3. Greetings to the new brunette. När Kirsty mot slutet av denna Billy Bragg låt kommer in och sjunger Shirley är det ett av de bästa körjobb jag kan komma på.