Blågul soul

Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.

Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.

Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?



Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.

På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.

På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.

boomp3.com

De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.


Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).

boomp3.com

Javisst, vi talar blågul soul här!

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.