Var e brudarna?

Emellanåt får jag dåligt samvete. Jag känner ett sorts ansvar trots att jag bara är en simpel hobbybloggare. Nuförtiden är nästan hela min tillvaro genomsyrad av ett genusperspektiv, på jobbet och i hemmet. På Spengo skriver vi (inte minst jag) nästan bara om grabbar, män och gubbar som gör musik. Visst har det hänt att mina inlägg kretsat kring kvinnor, till exempel Merit Hemmingson, Judee Sill, Bonnie Tyler och kvinnor i popen med band som Blondie och The Pretenders. Men överlag får kvinnorna sällan ta plats på bloggen. Kan det bero på att vi som skriver på Spengo allihop är män och vi i musiken söker efter en manlig erfarenhet som vi kan spegla oss i? Hade vi kvinnliga läsare från början, så har vi troligen för längesen stött bort dem, inte bara på grund av vår könstypiska nördighet.

Länge var det på det viset att jag bara lyssnade på artister och band som själva skrev sin egen musik. Den som sjöng skulle helst också spela ett instrument. Det var på något sätt mycket mer gediget och trovärdigt än att bara vara en sångare eller en sångerska som sjöng andras låtar, blott en musikalisk marionettdocka även om rösten kanske var fin, inte mycket värt för mig som var präglad av en do-it-yourself-anda (genom punk, new wave och indie). Musikaliskt självförsörjande kvinnor har alltid varit relativt sett få. Det var först när jag börjat lyssna på soulmusik som mitt rigida sätt att värdera musik började luckras upp.

Jag vill passa på att lägga ut ett par låtar som mycket tack vare sångerskan har en slags innerlig värme, som män väldigt sällan kan förmedla.


The Rascals feat. Molly Holt - Echoes

Första gången jag lyssnade på The Rascals sista skiva, The Island Of Real från 1972, blev jag rejält överrumplad då jag hörde detta glittrande stycke latinfärgad soul. Den musikaliska motorn i bandet och sångaren, Felix Cavaliere, hade på Echoes lämnat platsen vid mikrofonen till en körtjej vid namn Molly Holt. Det låter inte så lite som en ung ömsint Dionne Warwick om Holt och låten skulle mycket väl kunna vara en komposition av Burt Bacharach/Hal David.

Det finns underbart angenäma överraskningar på alla The Rascals album, även om de i regel är ganska ojämna. Vid det laget då The Island Of Real kom ut (läs förresten Lester Bangs recension av plattan) hade den stora publiken, som framför allt fanns hemma i USA, slutat lyssna på dem för längesen, någon gång efter att den sista hiten People Got To Be Free drabbat nationen nästan fyra år tidigare.


Odessey - Native New Yorker

Detta är ett mästerverk i discogenren från 1977 som besitter en avspänd elegans. Liksom Echoes har Native New Yorker mjuka karibiska latin-vibbar. Det är lätt att svepas med. Lillian Lopez har en djup sångröst med en jordnära intimitet och en mognad som för tankarna till min favoritsoulsångerska Gladys Knight. Då jag hör och särskilt de gånger jag dansat till Native New Yorker känner jag att det är en fröjd att leva.

Oh I can't let go

Nej, jag kan inte släppa Kim Wilde.

Och hur skulle det vara möjligt. Där stod hon plötsligt innanför sitt flickrumsfönster och kikade ut mellan persiennerna på staden som låg där ute medan hon med flackande, lätt osäker blick och nästan nygråten röst sjunger ut sin förtvivlan och längtan till rytmen av ett sugande futuristiskt synthbeat.

"Looking out a dirty old window
Down below the cars in the
City go rushing by
I sit here alone
And I wonder why"

Som, alla kids. Tonårsångest och livsglädje.
Fan, hon längtade ut till livet, partyt, de spännande killarna med skinnjackor och ebenholtzfärgat hår. Men vågar man?

Men redan en bit in i "Kids In America" har hon tuffat till sig. Livet rufsade till henne fort. Hon hänger runt med grabbarna och dansar natten lång.
Men är allt en dröm? Händer allt i hennes huvud?

Men så kommer refrängen : "We're the kids in America - We're the kids in America"
Ja! Amerika! Lika kryptiskt geografisk som refrängen till The Sounds' "Living In America" lika självklar är den i sitt lockrop till en ung generation. Kim Wilde vill ut! Det är knappast till Tomelilla, Malmö eller ens ett smogfyllt London. Amerika!

Men, nej hon sätter sig ner igen tvekande. På sängkanten lutar hon sig fram mot nattduksbordet, sträcker ut sin hand för att dra ut nedersta hyllan som är fylld av veckotidningar, NME, ett par cerisefärgade diadem och tre hårspraysburkar. Hon lyfter på tidningshögen och drar fram sin dagbok. Som så många gånger förr. För tre veckor sen träffande hon en kille på diskot som hon fick gå på med sin bästa kompis om de lovade att vara hemma innan ett.
Det var första gången hon såg honom i något annat än skoluniformen. Han var så snygg. Svarta jeans; svart skjorta med metallknappar formade som stjärnor; på skjortryggen ett skitnyggt tryck med en kille som slog sönder en gitarr. De dansade. Men hon var så nervös. De rökte tillsammans vid garderoberna innan hon skulle gå. Hon hade inte rökt förut. Men det visade hon inte. Han gav henne en cigg och gav henne eld. Hon tog några bloss, men cigaretten blev hal av all läppglans och hennes darrande fingrar. Hon tappade den. Han log och sträckte sig för att ta upp den. Hans hår nuddade hennes västra knä. Hennes kinder blev röda.

---

Hemligheten med Kim Wilde i början av åttiotalet var väl just att det inte fanns någon hemlighet. Eller rättare sagt, ungdomen är fylld av hemligheter och Kim personifierade för många den där vanliga unga tjejen. Tjejerna gillade henne för att de kände igen sig i henne. Killarna gillade henne därför att om de hade tur kunde de hamna efter henne i kön till skolmatsalen eller stöta på henne på nästa helgdisko. Kanske skulle de få möjlighet att bjuda henne på en Gul Blend och en Stimorol i utbyte mot en tryckare.

Hon var inte sofistikerad eller egocentrisk som Debbie Harry. Hon var alls inte lika utmanande som Madonna.
Hon kunde inte dansa något vidare. Hon bara stod där och vickade på axlarna från sida till sida med ett ständigt brytt uttryck i ögonbrynen och ett annars ganska uttryckslöst ansikte. Visst, hon var snygg. Men hon var ju egentligen bara tjejen i huset brevid som stod och mimade framför spegeln. Hon var som andra. Fast ändå inte riktigt.
Musikaliskt sett var hennes två första plattor ett under i konsten att tillfredställa alla och ändå göra något som lät nytt och spännande. New Wave korsades med Disco och den Ska-revival som rådde vid den tiden med några utsökta och väl genomtänkta stänk av punk och synthpop. Ja, här fanns nått för nästan alla. Men det som lyser igenom allra mest är hitpotentialen på nästan var och varannan låt och det uppiskade tempot på de snabbare låtarna samt Kims genomträngande, aningen nasala och ljusa sångröst.
Tidiga Kim Wilde är för mig 80-talet. Med "Chequered Love" eller "View From A Bridge" i högtalarna förflyttas jag snabbt till Takano- och stålkammarnas förlovade land. Men jag hör också två av 80-talets bästa poplåtar. Låtar jag fortfarande kan sätta på och få lust att bara springa ut i natten för att leta upp ett disko. Låtar som får mig att sluta dra halsbloss. Jag blåser moln efter moln av bara rök. Fan va hivigt.

Oh I can't let go, Kim ...

/Sebastian, Wilde boy

Varför blir främst killar besatta av musik?

I sällskap med musik kommer killar (under kontrollerade former) i kontakt med känslor de inte trodde att de hade. Det är nog den främsta anledningen till att så många killar är tokiga i musik. Att vara känslosam i det verkliga livet kan farligt och riskfyllt. Det är tryggare att leva ut till en känsloladdad låt, än att exempelvis brista ut i ilsken gråt under ett uppslitande gräl med sin tjej, när man tror att man nått den punkt där det är slut på förhållandet.