In XTC!

Och nu alla barn kommer en upplysande dockshow om XTCs historia fram till dubbelalbumet Oranges & Lemons från 1989 (ungefär vid den tiden jag själv upptäckte gruppen). Det är Andy Partridge, Colin Moulding och Dave Gregory själva som sköter dockorna. Enjoy!


XTC - The Road To Oranges & Lemons (1989)

I kommentarerna till YouTube-klipp med XTC står det i regel alltid "the world's most criminally underrated pop group".


Andy Partridge fick ett nervöst sammanbrott på scen i Paris i mars 1982, efter att hans fru hade snott hans Valium. Hon stod inte ut med att han var tablettmissbrukare och de lugnande tabletterna hade gått ur kroppen. Bandet slutade att framträda live efter denna traumatiska händelse och världen gick miste om ett fantastiskt liveband. De första fem åren i XTCs karriär hade varit fyllda av hektiskt turnerande världen över. Bandet var snortajt. Den nervösa energin, som särskilt Andy förmedlade, fick publiken att koka, men han led av svår scenskräck. När jag ser dessa liveklipp är det svårt att förstå att Andy Partridge går på Valium.


This Is Pop (1978)

"If that was Pop I don't want to meet Mom."


Respectable Street (1980)

Skivhyllan: The Dukes Of Stratosphear - Psonic Psunspot (1987)

Om jag får välja blir det inte något av de "viktiga" albumen från 1987, till exempel The Smiths - Strangeways, Here We Come, Sonic Youth - Sister, The Jesus And Mary Chain - Darklands, Prince - Sign O' The Times eller U2 - The Joshua Tree. Den platta från 1987 som snurrat mest på min skivtallrik låter inte alls som kommer från detta år, utan snarare från 1967. Skivan är utgiven under pseudonym och den består av pastischer av psykedeliskt anstruken popmusik, som kom likt en lavin tjugo år tidigare och den präglade musikerna bakom den här skivan då de var tonåringar. Jag talar givetvis om The Dukes Of Stratosphears enda fullängdare Psonic Psunspot.


Både tidigare och senare har det gjorts skivor som medvetet hyllar musik i en viss stil eller från en särskild epok, men aldrig har musik varit så väl skriven, spelad, sjungen och inspelad. Att kalla The Dukes Of Stratosphears musik för pastisch är förminskande, den håller hela vägen på egen hand. Första spåret, Vanishing Girl är den klaraste och krispigaste stämsångspop som går att uppbringa i The Hollies anda. Låten överträffar obesvärat förebilderna. Mer himmelsk pop-perfektion än så här går inte att få!


Vanishing Girl

Musiken på Psonic Psunspot har till synes lekts fram. Det låter ledigt, otvunget, men melodierna och harmonierna är intrikata och raffinerade. Samma upplevelse kan man få av The Beatles musik. Intrycket av lekstuga på Psonic Psunspot förstärks av en extremt välartikulerad engelsk flickas läsning ur en nonsensberättelse i Alice i Underlandet-stil och gamla radioklipp som försöker binda ihop låtarna som spretar åt olika håll, eller rättare sagt kommer låtarna från olika inspirationskällor som är mer eller mindre lätta att identifiera. Albumet är inte lika dynamiskt och koncentrerat som den vassa psykedelia-urladdningen 25 O'Clock, som kom två år tidigare som mini-LP.


The Affiliated

Redan när Psonic Psunspot kom var det inte längre en hemlighet att musikerna bakom pseudonymen var XTC. Framför allt Andy Partridges röst är omisskännlig, även om den faktiskt är svår att skilja från stämman som tillhör Colin Moulding. Colin är den andre, mindre kände låtskrivaren i The Dukes Of Stratosphear/XTC, som faktiskt skrivit de flesta av mina favoritlåtar, bland annat Vanishing Girl och The Affiliated. Faktiskt blev XTCs ställning som några av världens skickligaste pop-trollkarlar befäst genom projektet med The Dukes Of Stratosphear.

Hilly Fields (1892) / 49 Cigars [A- Och B-sida #2]

Hilly Fields (1892) är ett psykedeliskt mästerverk från new wave-eran i början av 80-talet, men låten skulle kunna komma rakt från The Beatles Magical Mystery Tour. Man får en släng av sjösjuka av att lyssna på Hilly Fields (1892), som är späckad med syntar, röster, ljudeffekter, klassisk cello och faktiskt tidiga prov på skiv-scratching. Det gungar och kränger på däck. Intensiteten i inspelningen är nästan påfrestande.

I mer än ett halvår höll han på att spela in och mixa låten och till större delen bekostade han det själv. Totalt besatt och ständigt missnöjd med det han presterade, den då 22-årige nick nicely var petig (med små n envisades han dessutom att stava sitt artistnamn som han funnit redan i början av tonåren).

Under sena tonåren var han i otakt med tiden. Generationskamraterna pogo-dansade till Pistols och Clash i slutet av 70-talet och samtidigt satt den kufiske dagdrömmande nick instängd på pojkrummet och spelade Beatles-skivor.

Det var Hilly Fields (1892) som inspirerade XTCs frontman Andy Partridge att sätta igång det psykedeliska sidoprojektet The Dukes Of Stratosphear, vars skivor jag spenderat massor av sinnesutvidgande lyssnande på. Han lär entusiastiskt ha sagt om låten: "It starts where Strawberry Fields leaves off".


Hilly Fields (1892)

Och påverkan på The Dukes Of Stratosphear är ännu tydligare på den lite tyngre men lika virvlande B-sidan, 49 Cigars, där man förutom Beatles-influenserna också kan ana Syd Barretts Pink Floyd. B-sidan är nicks egen favorit, eftersom den inte spelades med någon större vånda och han skötte instrumenten själv denna gång. Det gick ganska raskt med hans mått mätt.


49 Cigars

Singeln lär vara en dyrgrip. Men misströsta inte, lyckligtvis kom en CD-samling på nick nicelys samlade produktion för fem år sedan, Psychotropia.

Skivhyllan: Duffy - I love my friends (1998)

Det finns ingen annanstans jag kan börja när jag nu ska försöka ge mig in i jätteprojektet Skivhyllan. Stephen Duffy är förmodligen den viktigast artist jag upptäckt de senaste femton åren. Viktigast för mig. I den mån han alls är känd för en bredare allmänhet är det väl som en av grundarna av Duran Duran eller som låtskrivarpartner till Robbie Williams men låt inte det avskräcka. Det är det som finns däremellan och vid sidan av som är väldigt värt att upptäcka, inte minst eftersom han bara blir bättre och bättre. Efter Duran Duran och en kort men intensiv popstjärnekarriär under artistnamnet Tin-Tin vände Duffy branschen och karriären ryggen för att spela folkrock i The Lilac Time. Han gjorde ett kort försök till att på nytt nå popstjärnestatus under brittpopvågen med den självbetitlade plattan Duffy men nu verkar han vara nöjd med att tjäna pengar som låtskrivare och att ha en liten lojal skara fans.

Jag tyckte bitvis mycket bra om plattan Duffy men uppföljaren I love my friends är på alla sätt bättre. Opretentiös snygg pop av trettio-nånting-män står högt i kurs hemma hos mig och den här plattan seglar långt ovanför index. Duffy omger sig med idel vi-skulle-vara-större-popstjärnor-än-vi-är-om-bara-världen-vore-lite-rättvis musiker. Ric Menck trummar på de flesta spåren. Andy Partridge har producerat två (för några sekunder bara skriker det XTC om You are) Aimee Mann är med och körar på en låt som nästan fick mig att trilla omkull under provlyssningen på skivaffären The Beat Goes On. Och så spelar ostmannen Alex James (som ju faktiskt är/varit framgångsrik popstjärna) från Blur bas. Stephen Street har producerat det mesta och det är bara alldeles jätttebra.



Duffy sjunger om sin ungdom, om sin karriär i Lilac Time om gamla flickvänner som överdoserat, det hjärtskärande munspelet och textraderna i Postcard, och om vardagliga små problem och stunder av lycka. Aimee sjunger "what if this is only love", (dåvarande flickvännen?) Kat kommer in och säger "happy" på ett spår. Gitarrerna stampar och hugger som på en Elektronic-platta men där Johnny Marr är rakbladsvass och kristallklar är Duffy mer brödkniv och muggig engelsk heltäckningsmatta. Allt börjar med ett fejkat rattande på en radios stationsväljare precis som på Dexys Midnight Runners Burn it down/Dance Stance men istället för andras hits som där är det bara Duffys egna låtar som hörs. Och istället för att Kevin kommer in och säger "For Gods sake burn it down" kommer Duffy in och sjunger "I was born in poverty". Några låtar senare börjar han en med "I was born in Birmingham". Det är självbiografiskt, det är popigt och det är bitvis svidande vackert.

I låten Twenty Three sjunger han: "I’d betray my childhood/ betray my class if I could/ for a moment truly understood/ a reason to belive". Det skakade min värld. Det rörde vid något allra längst där inne. Det satte ord. Om jag inte var så konservativ med sådant skulle det vara en stark kandidat till text på min gravsten när den dagen kommer. Plattan floppade förstås i kommersiella termer. På sin mycket underhållande hemsida skrev Duffy något om, texten verkar tyvärr vara borttagen nu, att han under sin karriär blivit droppad av samtliga majorskivbolag men det gör ju inte så mycket så länge han fortsätter att ge ut plattor som berör. Om ungefär någon vecka är det dags för nästa när Stephen Duffy & The Lilac Time följer upp den smått fantastiska Keep Going med nya skivan Runout Groove. Den är redan innan den kommit ut årets skivhändelse i min värld.